Sömnen och drömmarna förenas i den verklighetsflykt som är det närmaste som vi kommer döden. Jag låter mig gladeligen svepas med i den gemensamma dansen. Jag är svag för att lägga mig på en mjuk bädd med tillräckligt många kuddar staplade bakom huvudet, ett lagom tjockt eller tunt (beroende på hur man ser det) duntäcke virat om kroppen. Jag tycker om att känna tyngden av benen, särskilt låren mot lakanet. Jag gillar, om jag ligger på sidan, att förnimma konturerna av armarna som annars bara glider med en; att känna deras välvda muskler slappna av och att veta att lemmarna gör det hjärnan säger. De är i en otrolig förbindelse och går hjärnan på högvarv gör kroppen det också. De lyssnar in varandra för att hjälpa mig att vara beredd … Vissa sov längst ut i grottan och så vidare. Här nere har dock sömnen oftast varit en välsignelse, en gåva av ändlösa timmars återhämtning samt en kropp och ett huvud som kapitulerat inför den mörka tunnelns kraft.

Men så kommer dagarna av fullständig vakenhet. Nätterna då jag vrider mig hundratals gånger, hemsökt av ett sammelsurium av tankar som vägrar låta mig släppa taget och omfamna stunden då jag tillräckligt trött får sjunka ner i dvala och så småningom i djupsömn. Något säger mig att vara vaken. Rösten kommer tidigt och jag vet att den endast förebådar en sak: sömnlösheten. Fåfängt nog gör jag inte vad som krävs utan snurrar runt så många gånger i bädden att hade jag varit det minsta svettig hade lakanet klistrat sig som en mumiesvepning runt mig. Jag byter sida. Jag placerar händerna utmed öronen och sedan utmed höfterna. Lägger dem sammanflätade ovanför pannan. Suckar högt. Jag vet att jag måste gå upp och att jag kommer fukta morgondagens sömngångarvibrationer.

Men om jag ligger kvar blir jag tokig.

Så jag reser mig, går ut i vardagsrummet, tänder läslampan och lägger mig till rätta i soffan. Jag läser denna natt — passande nog om Huysmans Des Esseintes som tillbringar sin vakna tid inklusive alla måltider nattetid som för att ytterligare understryka avståndet till resten av mänskligheten –, får sällskap av en envis fluga som kittlar mig på knogarna, går upplyft efter några sidor i boken tillbaka till sängen och känner mig aningen tröttare. Men budskapet att sömnen ska infinna sig är inget jag går på. Jag visualiserar fjärran platser, länder och natur som jag aldrig befunnit mig i, men där min fantasi målar upp bilder som om jag varit där. Musklerna under huden är spända. Tankarna mal ostrukturerat och utan kompass. De hoppar från en tablå till en annan. Ingen fördjupning sker varför det inte är någon idé att bejaka den beryktade nattliga kreativiteten eller inspirationen som måste ledsagas av ett fokus, en röd tråd eller åtminstone en formulerad avsikt.

Fragment av eufori, oförklarlig energi och en gnutta tillförsikt blandas med ångest, förtvivlan och rastlöshet. En oro gnager; det är samma oro som ibland uppträder under insomningstillfällena för att sedan vara som bortblåst dagen efter. Biologins mirakulösa filter och reparationer. Jag ger upp efter ytterligare timmar i sängen, kliver upp i gryningsljuset och brygger kaffe, sätter i gång en diskmaskin som snart pulserar med klirret från porslinet som rengörs. Flugan igen — på bordet, stolsryggen och datorns övre kant. En fågel seglar ner över hustaket mitt emot. Det är släckt överallt. Himlen: intensivt nebulosafärgad, träden bronsartade och taken blänker av dagg.

Jag återser de tidiga morgnar då jag lämnat denna plats, med tåg eller bil för att bege mig hemåt efter semesterns slut; då jag haft morgonens sträva hinna runt ögonlocken och tagit farväl av platsen utan en själ ute, utan ett ljud som tränger sig på, utan ett sus som distraherar. Som att stiga ut när någon sover och det enda man har med sig är doften av det som slår mot en när dörren går igen.

Känslolägena avlöser varandra. En smula yr, har jag blicken fäst på det yttre panoramat utanför fönstret och färgerna som ljusnar, dagen som öppnar sig minut för minut. Solen är gyllenbrun, eller kanske är det vad den reflekterar? Och fåglarna, morgonpigga, kraxande och pipande; de korsar synfältet genom att rita svarta streck i det.

Likt tågresenären får uppleva alla sorters skiftningar i landskapet, får den som följer nattens gång erfara allt från den mest urskiljningslösa svärta till ljusets sköra pasteller i soluppgången. Jag bestämmer mig för att göra mitt yttersta för att hålla mig vaken under dagen och inte fastna i en slumrande katakomb. Flugorna är plötsligt två och vill göra mig sällskap trots att jag saknar något att erbjuda. Jag dricker av kaffet som blir godare av det kalkhaltiga vattnet. Träden lyses upp för att sedan få någonting flackt över sig då solen ändrar riktning. Flugorna är ljudlösa och deras lätta beröring på huden håller mig vaken. Himmelen nu vagt ljusblå. En papegojliknande fågelsång har överröstat kraxandet. Sköljandet från diskmaskinen upphör. Klockan på ugnen visar 06.00.