I Ernst Jüngers ”Krigsdagböcker” som nyligen nyutgivits på svenska och som skildrar Jüngers tid som inkallad i Andra världskriget, står det på ett ställe: ”De synliga elementen intensifieras till den grad att det inte längre finns plats för reflexioner, inte ens för rädsla”. Det är november 1944 och kriget börjar lida mot sitt slut, vilket dagboksförfattaren är ovetandes om, förstås. Men vad som åsyftas är att han redan blivit vittne till så mycket brinnande ”konfetti”, så många flygplansdelar som fallit från himlen, så många bomber som briserat och så mycket rök, gnistor, smällar och hemskheter att rädslan till slut upphör. Det fasansfulla skådespelet som ett krig innebär blir, trots sina extrema uttryck, en lika simpel vardag som vilken som helst. Till sist hoppas till och med barnen att bomberna ska falla för då slipper de gå till skolan. Den mänskliga förmågan till anpassning är enorm.

Språket hos Jünger är i sig ett medel för distanserande, en skyddsväst och ett sätt att härda ut — han klarar sig själv, men förlorar sin son under en beskjutning i Italien. Dagböckerna har bitvis anklagats för att med sina stegrande, utbroderade fragment romantisera och försköna fruktansvärda händelser, förvandla brutaliteter till estetiska praktiker snarare än att erbjuda läsaren sakliga vittnesmål som krigsskildringar oftast kokar ner till. Men det är också de många målande beskrivningarna och de vardagsnära, men väl fångade betraktelserna i skuggan av striderna som får en att vilja läsa. Det är hur kriget kan vara något annat, hur det kan bli subjektivt och också emellanåt drömskt. I de politiska analyserna blir Jünger dock problematiskt vag och även om han tar avstånd från den pågående deporteringen och utrotningen av judar, är landet som kallat in honom — Tyskland — något av en blind fläck. Jag ser ingen direkt vånda hos den som skriver, men jag skönjer knappast någon patriotism heller. Fosforattentaten mot tyska byar av de allierade är dessutom allt annat än trevliga och iakttagelserna av drabbade kvinnor och barn träffar rakt i hjärtat. I krig finns inga oskyldiga som det heter.

Jag fastnade vid Jüngers tankar om rädslan med anledning av sommarens oroligheter som blossat upp i Sverige. Löpande koranbränningar. Viskningar om terrorhot. Allmän oro. Rädslan finns där hotet om våldet finns och den är kanske det mest effektiva vapnet. Har man satt skräck i någon har man vunnit en delseger som våldsutövare. Ibland hör jag såväl ukrainare som ryssar få frågan om de är rädda i ljuset av det nu pågående kriget i Ukraina. De flesta svarar: nej. För den mitt i stridigheterna måste bara se till att överleva.