Under ett textsamtal som jag hade med en tidigare studiekamrat kom vi in på känslan som jag har med mig från barndomen. Denna var: vuxna umgås över alkohol och cigaretter och det är inte så farligt. Ingen tar skada, ingen med några få undantag, missbrukar och framför allt bär ingen en liten fingerpekande figur på axeln som säger: Du borde vara ute och springa en mil i stället! I en novell som jag skriver framträder också vad jag tror var ett känt tillstånd förr, men som numera knappt existerar: långtråkigheten hos barn och ungdomar som följer med sina föräldrar på middagar. Middagar som bestod av ändlösa samtal som man inte förstod poängen med, som man som ung betraktare upplevde aldrig syfta till något, aldrig mynna ut i någon konkret handling. Detta umgänge pågick och man ansträngde sig för att hålla god min mellan gäspningarna. Såhär i efterhand ser jag en stor förtjänst med umgänget: det saknade helt uppochnedvända mobiltelefoner på bordet. Enda sättet att fly om man som vuxen inte heller uthärdade, var att lämna sällskapet för en kort badrumsvisit. För visst begriper jag också i efterhand att det fanns en leda även hos de vuxna. När After Eighten dukades fram till det nattsvarta bryggkaffet i soffgruppen, hade man trots allt avhandlat det mesta av intressant samtalsstoff vid middagsbordet. Var cigaretten då en del av den hedonistiska premissen som framstod så naturlig, men som kanske var dåtidens vibrerande skärm?

Min studiekamrat påpekade riktigt att det i dag är mer accepterat att sitta på en takterass och pimpla rosévin klockan tre en måndagseftermiddag än säg, 1995. Helgdrickandet är fortfarande stort i Sverige, men passerar jag en uteservering (huserandes året om tack vare värmelampor) ser jag människor tillämpa after work-principen oavsett tid på dygnet. Mycket har luckrats upp vad gäller alkohol och ingen saknar väl direkt inpyrda krogdimmor av bolmandes nattklubbs- och barklientel i en betydligt hårdare reglerad nöjes- och utelivsera. Men samtidigt kan jag, och jag tror inte bara att det beror på barnperspektivet, förnimma dåtidens hedonism som enklare, mer okomplicerad, mindre stigmatiserad. I dag ska rökaren genast ta hjälp med att sluta, alkoholkonsumtionen kan om den inte maskeras bakom livsnjutar- eller nörderiskynket komma att misstänkliggöra dig, och lite pasta och bröd är plötsligt en kulinarisk no go-zone. Och samtidigt, i en tid av utbredd upplysning, hälsostress och förmögna manliga pionjärer i Silicon Valley som lägger hela sin vakna (och sovande) tid på att optimera varje cell i kroppen, är den så kallade ohälsan enorm. Antidepressiva är det nya Alvedonet. Globalt är fetmaepidemin mer bekymrande än svält bland fattiga. Och droger har aldrig varit så lätta att få tag på oavsett om du är urban eller bor på landsbygden. Västerlandet verkar ha gått ner sig i en sorts depressiv hedonism där vinresorna till Toscana eller hälsosekterismen sticker ut som övre medelklassundantag. Frågan som jag ändå ställer mig när vi lagt ner cigaretten och tagit upp den blinkande plastbiten från bordet är: vad är det som vi inte härdar ut när tristessen så snabbt dövas utan att vi behöver dränka våra lungor i tjära?