Det dammar och under ligger en fet yta på vilken dammet fastnar. Ytan är som hos en oljig vattenpöl där regnbågens alla färger återkastar en dåsig, metallisk hinna. Föremålet har länge legat staplat bland andra dammiga, av flottiga ytor täckta ting. År ut och år in utan att någon brytt sig om att se dem och förbarma sig deras existens. Likt människor vissnar de av ignorerande och glömska. Jag har vetat att de funnits där, men aldrig tänkt på dem nämnvärt, aldrig kommit för mig att plocka ner dem eftersom det skulle kräva att jag uppmärksammade dem utöver det vanliga. Mer konkret: att jag greppade en glatt tygtrasa och en bunke metallputs. Det är först nu när jag är på väg att bryta upp, att lämna väggar, golv, tak, fönster och allt det som varit dessa föremåls famn under ett drygt decennium, som jag ser deras värde. Detta hem som inte har räckt för dem; de har avvisats till förmån för andra kärleksaffärer. Hur det blir framöver vet jag inte. De är saker och det är endast vi som berättigar deras fortsatta livsbana. Eller kapar den. Plötsligt ser jag ett övergivet hus som försluter sig i mossa och ogräs. Därefter skiftar bilden till en nätt liten silverskål med nyplockade körsbär i på ett rensåpat fönsterbleck. Jag ser en ny, oskriven vardag.