När Alain, huvudpersonen i Pierre Drieu La Rochelles legendariska roman, Irrblosset (Tag ditt liv) (nyutgiven av Bokförlaget Faethon) ska få fatt i världen blir han alldeles nollställd. Detta oavsett om det gäller konst, politik, moral eller filosofi. Han förstår sig inte på sanningen som mest tycks vara lögn och tomt prat. Han vet inte vad livet går ut på och har vid trettio års ålder givit upp försöken att hitta sin plats, sitt kall, sitt leverbröd eller den stora kärleken för den delen. Livet och döden är samma sak och världen befolkas av ”tomma skuggor”. Han sjunker djupare ner i dagdriveri och introspektion, gött av ett långt gånget narkotikamissbruk som härjat hans en gång vackra ansikte. När han konfronteras med de mer lyckade, men inte alltid själsligt lika utvecklade individerna som kommer i hans väg, blir livsgnistan inte direkt större. Glappet mellan honom och verkligheten växer. Kvinnornas kroppar lämnar honom likgiltig eller osäker och vännernas förnumstigheter gör honom bara mer nedslagen.

Men en av få ljusglimtar som denna så tidlösa roman erbjuder (den kom ut 1931) är precis i början. Huvudpersonen befinner sig i sitt rum på drogavänjningskliniken och tingen har ordnats minutiöst. Alain skyr världen, men en stapel med tändstickor gör honom överförtjust. Föremålen ger tillvaron om så bara i ögonblicket, stadga och kontur. Där annars rörelse råder — det kringflackande dagdrivarlivets själva essens (”Han måste förflytta sig hela tiden, röra sig från ett ställe till ett annat, inte stanna någonstans. Fly, fly.”) — står föremålen för kontinuitet och trygghet. Om tankarna hos Alain å ena sidan upptas av hur han ska få pengar, helst genom att krama ur rika flickors plånböcker, å andra sidan i större existentiell bemärkelse, av huruvida han ska fortsätta leva, är föremålen bara var de är. De roar honom ibland och kan då ge hopp om en framtid som när Alain föreställer sig vad han skulle sälja för sorts krimskrams om han reste till New York och öppnade en kuriosabutik. Utsikten att arbeta med antikviteter skulle ta udden av orealiserade drömmar och ambitioner som i självtvivlets skugga, baseras på att huvudpersonen tror sig egentligen vara ganska medioker. Oförmågan att hantera verklighetens villkor trots att man har den mentala kapaciteten till det (vilket Alain genom sina betraktelser och sina skrivardrömmar bevisligen har) är intressant. Tingen och den statiska kuliss som de utgör kan inte göra honom besviken, kräver inte hans uthållighet eller tillgivenhet. Föremålen kommer inte döma hans destruktiva handlingar eller tycka synd om honom när hans förfall är ett faktum. Rörelsen är närmast tvångsmässig; Parisnätterna pulsas igenom utan mål och mening från bar till bordell. Inte ens heroinet ger denna böljande kropp ro varför det som den gamla titeln antyder (Tag ditt liv), bara tycks kunna sluta på ett sätt. Om föremålen då skapar känslan av att röra vid någonting ”utanför honom själv”, det vill säga någonting högst konkret och inte auratiskt som hos exempelvis Walter Benjamin, kan de kanske bli räddningen. Rummet med sina döda, fasta inslag blir något att vila i från bitterhet och själviakttagelse, egna krav och känslomässig förflackning.

Efter att en man blivit skjuten till döds i kvarteret som var mitt i tolv år, råkade jag ha vägarna förbi. Det var morgonen efter dådet och i korsningen där det inträffat, stod två polismän. Avspärrningarna från natten hade upphävts och runt omkring var allt som vanligt så när som på några journalister från Aftonbladet som gick runt med mikrofoner och hoppades att fånga ett vittne eller en granne i området. Polismännen fick meddelanden i hörsnäckor och talade där emellan vänligt och tålmodigt med alla som kom fram (vilket inte var många). Tvärs över gatan såg jag hur det lyste i lägenheten som snart kommer vara vår, lägenheten i samma kvarter som jag hade kunnat bo sammanhängande i, men då jag när detta mord ägde rum, den 13 september 2023, uppehöll mig på annat håll. Jag hade således inte varit på plats och hört eller sett något, men jag ville veta. Var hade det skett? Alldeles utanför det som snart är vårt vardagsrumsfönster? Barnens sovrum? ”Jag tror det var här”, sade ena polismannen och pekade på en brun sandhög med blod intill övergångsstället. Högen hade inte ens storleken av en halv människokropp.

Jag tänker på Alains verklighetsfobi, inte främst i form av flykten till heroinet, utan i det blickvis klarsynta tecknandet av närmiljön. I det osvikliga kaos som vi vadar runt i, kan vi inte vara säkra på någonting annat än det som vi uppfattar med våra sinnen. Vilken politik ska vi ha? Vilken moral ska vi bekänna oss till? Vilken Gud ska vi tro på? När jag läser om Heideggers syn på nihilism och uppmaningen till oss att inte fly den utan tränga in i dess innersta väsen, slås jag av att rädslan att ta ställning till de stora frågorna är rädslan för vilket nytt monster som ska födas ur det system som vi omfamnar. Det gäller såväl våra samhällsvärderingar som uppfattningar om oss själva. Kan motorn i nihilismen vara vår misstro till vad Alain beskriver som hopplöst pretentiösa system? Religion skapar krig. Politik skapar våld. Moralen vrids och vänds, och tillämpas efter behag. Ernst Jünger talar i sina krigsdagböcker om civilisationens väldiga tyngd och att han känner sig som bäst till mods i något slags anarkistiskt tillstånd. Men nihilismen blir i mina ögon det närmaste vi kommer anarki. I detta virrvarr som är vårt högteknologiska distraktions- och bristsamhälle finns inte många krokar att haka i. Den som bekänner färg, kan om den inte är fanatisk, sällan tro fullt ut på sin övertygelse för i morgon gäller någonting annat. Förankring, reflektion och autencitet får ge vika för ytlighet, snabbhet och konstgjordhet. Fler än någonsin tycks behöva en ryggrad, men obehaget inför en ändring av kurs är större än desorienteringen som begraves i skräpkultur, överkonsumtion och bortledning från väsentligheter. Alain tog till drogerna för att slippa ta ansvar. Vi har en hel pillerindustri som löser våra behov, allt från önskan om ökad arbetskapacitet till ångestfrihet. Människor skjuts regelbundet till döds på våra gator och ”vi får vänja oss vid det”, som polismannen sade där i korsningen. Men jag undrar hur man ska vänja sig vid en sådan verklighet?

Tinget får en alltigenom avgörande betydelse i Irrblossets sista stycke som lyder: ”En revolver, det är någonting solitt, någonting av stål. Det är ett ting. Att äntligen stöta samman med tinget”. Livet och döden förenas som två abstraktioner, tinget är förbindelsen mellan dem.