Häromdagen tänkte jag: det bästa och det sämsta som sägs om dig sägs när du inte är med.

Vi får sällan höra det sanna, förbehållslösa berömmet, men heller aldrig den värsta kritiken av våra prestationer eller personligheter. Det finns något förskonande i den sociala hövligheten (hur utmanad den än är på nätets anonyma fora). Vi lägger oss oftast på anständighetens balanserande linje i mötet med andra. Vi är duktiga på att inte trampa någon på tårna, men det översvallande bejakandet ligger heller inte för oss.

Därför är det lätt att tro att man glider runt som befriad från omdömen från andra om man inte tigger om dem. Denna känsla av människors relativa likgiltighet är, om jag får säga det själv, rätt behaglig. Jag föredrar alla dagar artig likgiltighet framför dömande blickar, elaka tungor och falsk inställsamhet. Sköt ditt så sköter jag mitt, är en ganska bra utgångspunkt.