Hemmet har blivit en plats som jag knappt kommer ut från. Årstiden med de kyliga vindarna och de ihållande snöfallen är behagligare att betrakta från vardagsrumsfönstret. Jag har vad jag behöver innanför de fyra väggarna. Och dagarna flyter med alla bestyr som kretsar kring hushållsarbete — tvätt, städ, plock, blöjbyten, lek med barn och så vidare — och när jag får tid, det konstnärliga arbetet som när lovet hägrar tillfälligt måste stå åt sidan. Nöjd, tillfreds, lugnt lullandes i denna av välbehag omgärdade tillvaro, blir incitamenten att öppna dörren få. Jag frågar mig själv om jag undviker yttervärlden av rädsla, oro eller ångest och svaret är: nej. Känslan är snarare att det som finns nära är det som betyder något. Familjen och hemmet, böckerna och skrivandet. Allt koncentrerat kring en och samma plats.

De sena joggingturerna, de kylslagna besöken i lekparkerna, de enstaka cafésittningarna och turerna till en och annan matbutik får dessutom en annan pregnans när de kontrasteras mot hemmalunkandet. Det som pågår utanför vardagsrumsfönstret och som jag blir en del av när jag kliver ut genom dörren, upplevs intensivare, påtagligare. Bubblan är mitt filter mot världen och där ute är jag filterlös. Trots att jag går med öronproppar hör jag klirret från flaskorna som ramlar ur fickorna på kvinnan som faller på den isbana som bildats på gatan. En mindre och en större flaska, en halvt urdrucken, den andra dold av sitt mörka glas. Jag känner skinnet från hennes beigea rock trots att jag har vantar på mig. Och jag uppfattar hennes tyngd, som att peta på ett stenblock, när jag försöker lyfta upp henne från trottoaren.

Det faktum att tiden går och kläs i yttre händelser är jag medveten om, men jag mår som bäst när även den elektroniska verkligheten vilar från mina ögon. I nuet är allt detsamma och ungefär som det var i går. Nuet kan ingen riktigt ta på, det är vad som summeras i efterhand i återgivningar och kategoriseringar varefter det adderas och sedan jämförs och sätts i relation till ett nytt nu. Nuet då, som det erfors och nuet i efterhand är dessutom två skilda saker. Men nuet när det förflyttas i närtid kan vara mer eller mindre ihållande bra eller dåligt, och mitt nu är ett nu av viljan att stanna, att vara kvar i det som är. Ha det alldeles tätt inpå, och intill mig.

Genom snöfallet är allt tyst. Solen sover, som äldsta barnet säger om mörkret. Vintrarna i Stockholm när snön tar plats så här och gör att ljuset kommer tillbaka, är underbara. Vindbyarna som drämmer till kinder och får ögonen att tåras hade jag dock gärna varit utan. Jag står länge i fönstret och tittar ut. Ser något sårbart i de förbipasserandes ryggar, det ligger väl i blåsten, underlaget och de bistra minusgraderna. Jag värmer mig mot elementet. Jag byter rum och märker hur jag får svårt att slita mig från de flörtkulestora flingorna som dalar ner framför gårdsplanens julgran. Men det ska dröja till sen eftermiddag innan jag låter dem dimma min syn.