I höstas hittade jag en bok där mamma dokumenterat det första året i mitt liv. Med blå kulspetspenna stod månad för månad noga antecknad — framstegen och det första årets pärlband av första tanden, första leendet, första stegen som togs på Skansens julmarknad i december 1985. Men det som särskilt fångade mitt intresse var en matt tejpbit under vilken en samling kritblonda hårstrån var fästa. Jag slogs av att de nästan fyrtio år gamla hårstråna var intakt, som om håret klippts av i dag och lagts likt ett bokmärke mellan två blanka papperssidor. Sedan dess har mitt hår inte bara växt utan också mörknat och liknar föga det hår som jag hade som ettåring –, avklippt från sin källa, sparat för eftervärlden och alldeles oförändrat!

Därför var det lustigt när jag i Georges Rodenbachs kortroman Bruges-la-Morte (1892) läste om en man — Hugues — som sörjer sin döda fru, men bevarat henne i den fläta som han klippt av från hennes dödsbädd. Såhär lyder det i den svenska översättningen: ”Från den utsträckta döda kroppen hade Hugues klippt av detta hår, som den sjuka under sjukdomens sista dagar hade samlat i en lång fläta. Är det inte som en dödens misskund? Den ödelägger allt, men lämnar håret intakt. Ögonen, läpparna, allt upplöses och förgås. Håret mister inte ens sin färg. Det är det enda i vilket man lever kvar”. Håret blir en sista reminiscens när den sorgtyngde änklingen suktar efter livsrester från den bortgångna frun att klamra sig fast vid. Och inte ens hans saltdrypande tårar får flätan att blekna efter år av saknad.

På samma sätt utgör det första barnhåret en souvenir för föräldern, eller en kuriositet för barnet att som vuxen gå tillbaka till. Instinktivt behöll jag min äldstas tunna fina hårstrån från den första klippningen. Hugues lägger den heliga flätan i ett kristallskrin och även om det smärtar honom att öppna skrinet vet han att en fysisk del av hans stora kärlek finns kvar. Jag vill minnas att jag placerade de raka, ljusa hårtestarna i en liten smyckeask. Jag vill minnas att den första klippningen var en smula jobbig även om syftet var gott, det handlade om att dotterns lugg inte skulle bli för lång och skymma ögonen. Då såg jag inte att håret skulle symbolisera det odödliga, evigheten som jag blev påmind om när konfronterades med mina egna bebisrester, eller med Hugues förtrollade fläta, det heliga kvinnohåret som fick undgå graven.