Det var länge sedan uppsatsarbetet gick så bra. Det var länge sedan som jag skrev såhär koncentrerat och sammanhållet. Det var länge sedan som jag läste texterna som skall ligga till grund för analysen såhär noggrant.

Och idag, när jag noterade hur Nietzsche mer eller mindre för över Schellings idé om den tragiska munterheten som en frukt av den sublima nivå som tragedin når i sitt slutskede där hjälten går under som en frihetshandling … De andra inspiratörerna, som Schopenhauer, nämner han ju alltid i anslutning till en ny tes. För Nietzsche är det för övrigt i den dionysiska upplösningen av människan, i genomträngandet av det apolliniska skenet, och närmandet av ur-varat som det tragiska ögonblicket visar sig. Och det är en vidunderlig bild han målar upp.

Dagarna möter nu ljuset. Våren märks där, i den förlängda dagen, i den stretchade morgonen som inte längre bär nattens slöja utan hävdar sig genom en sorts transparens. Under de mörka frukostarnas stund skulle det kunna vara ”mitt i natten” som min dotter säger. Det tvetydiga dygnet med slagsida åt natten är vad våren sakta men säkert stävjar. När jag läser danska Solvej Balles romanprojekt Om uträkning av omfång är det just denna tidsupptagenhet, ja, tidsbesatthet som hon så väl gestaltar. Hennes infallsvinklar på att ”tiden är trasig” är noggrant utmejslade och sinnrika, som om hon hittat sitt hörn av världen och att det är att leka med tidsbegreppet och allt som rinner ur det. Vad händer när man upprepar en dag och samtidigt gör allt för att fly upprepningen?

Om året nu byter skepnad flera gånger, något som Balles huvudperson försöker bekräfta genom att resa till platser som påminner om den årstid som det borde vara (fast samma dag råder), gör det kanske det för första gången nu, i början av februari. Som förr när tulpanförsäljningen satte i gång och semlorna började bakas. Eller när en känsla infann sig av att det väntade året inte är en fantasi eller kalenderyta utan påtagligt i den mildare luften (trots minusgraderna), i de utdragna skymningarna (laxrosa eller violetta) eller i gatorna, dammiga av salt, grus och gamla julgransbarr.