Detta ”sken” för att använda Nietzsches term där vi för att förstå till exempel Hamlet måste läsa in allt som inte sägs i replikerna i Shakespeares drama, har upptagit mig på sistone. Jag tänker på en sorts romankaraktärer som är så avskalade och intetsägande utifrån blott sin ytliga teckning och dialog att vad de säger, vilket är allt och inget, knappast får en intresserad. I stället är det i de ihållande tystnaderna och i den utdragna frånvaron av handling som deras sanna personlighet träder fram, som de öppnar sig som människor. Det är ovissheten kring dem som formar viljan att fortsätta följa dem och engagera sig i deras öde. Det är deras oåtkomlighet, ja, deras onåbarhet och tillhörande subtila mystik, som får mig att teckna dem större än orden gör. Såhär beskriver J.K. Huymans förfinade huvudperson des Esseintes fenomenet i en av sina utläggningar om konsten och litteraturen i Mot strömmen: ”under varje skriven rad fanns en oskriven, synlig bara för själen, mer antydd än uttryckt.” Genom att lämna utrymme åt något som språket inte fångar är det precis vad det gör — fångar essensen i något! Författaren utövar den yttersta av tillit till läsaren när den överlämnar berättelsen i dennes händer. Tillåts inte fantasin och förmågan till i-fyllnad skulle luckorna stå vidöppna och slå i ren frustration. Vore det inte för författarens skicklighet att undgå utfyllnad, skulle mystiken avta lika hastigt som vindpusten som sveper genom rummet.

//

Snön faller med en mjukhet som blåsten rör om.

Träden, halvt påklädda, halvt avklädda.

En vinter som bleknar med synen, grumlad av den uttömmande himmelens ljusa konfetti.