Härom veckan satt jag på Roslagsbanan i ett intensivt solljus som kommer som en överraskning varje vår. Aldrig är ljuset så starkt som de där marsdagarna då det fortfarande är minusgrader eller snudd på, och ljuset nästan upplevs attackerande av de stackars vinterögonen som vant sig vid mörkret. Allting går från att ha legat dolt för synnerven till att bli upplyst och definierat utifrån att ingenting längre skyls av bristen. Bristen på solljus.

När jag sitter på Roslagsbanan och bebyggelsen rullar förbi, däribland helt nya bostadsområden med lägenheter som ännu står tomma för att ingen hunnit flytta in i dem, inser jag att det snart är ett år sedan som jag stod på en lägenhetsbalkong och blickade ut över Östra stationsspåren som leder ut ur stan. Hyresfastigheten, belägen på Valhallavägen och som en gång byggdes för att inhysa tåganställda, hade visning. Det råkade vara en mycket mörk lägenhet som inte heller den dagens knallblå himmel och klara höga sol kunde ljusa upp. Himlen sänkte sig över perrongernas tak och de lika knallblå tågen där under. Från bostadens samtliga rum hade man överblick över perrongerna och kunde iaktta tågen som kom och åkte. Medan en höggravid kvinna förhörde sig om möjligheten att renovera rummen, som i ärlighetens namn var i rätt dåligt skick, kunde jag bara ha ögonen för denna speciella fönstervy.

I en novell av Agnes von Krusenstjerna från 1933 åks det med det elektriska tåg som tar en från ”villasamhället in till Stockholm”. Men även om tåget bara är en miljökuliss till konversationen som förs mellan två kvinnor om bröllopsbestyr, går det inte att ta miste på hur ”pendeltåget” betonar framsteget. Jag tänker där jag sitter på ett helt annat tåg, men som går samma rutt — först genom en rad privilegierade villaförorter och sedan längre ut på landet där hästhagar är vanligare än småhus — att det faktum att staden behöver kommunikationsmedel, accentuerar dess framsteg. Expansionen är framgångens signum. Men lägenheten, då? Det är inte sant att där saknades möbler. På balkongen stod två stolar med sits och ryggstöd i tvinnad plast och mellan dem: ett runt litet bord med glasskiva och ett askfat som ingen tömt. Plötsligt såg jag framför mig hur tidigare hyresgäster hade tittat ner på stationen med de skyndande människorna och de blinkande skyltarna över avgångar, rökt ett par cigaretter och sedan rest sig och gått. Kanske dagar före visningen. Kanske bara timmar. Definitivt utan att bry sig om att tömma askfatet. Och att resterna av deras närvaro som var utraderad invändigt, fanns på balkongen, närmast tågen, närmast himlen och närmast det som framsteget alltid spejar mot: framtiden.