Det kallas uppståndelse, men det föranleds av de berömda orden …

MIN GUD, MIN GUD …

Smärtan som Jesus bär in i döden är en delad smärta likväl som glädjen när han återuppstår är en delad glädje.

Tro är framför allt tvivel. I övergivenheten, ensamheten och tomrummet tycks den bära somliga av oss. Fullt förståeligt. Tvivel skapar tro och tro tvivel.

Jag tänker ofta på hur den litteratur som slår an den starkaste sträng hos mig, är författad i tomrummet av en tro. I ett nihilistiskt rum. Där föds ett språk som kryper innanför hjärtat och tar mig i besittning. Där formas en tillvaro utan ledstång, utan sammanhang och gemenskap, och som just därför kommer alldeles nära. Det är litteratur som måste skrivas fram utan överhuvud, utan auktoriteters insyn och utan samhällets platta moral. Det är litteratur sprungen ur en total individuell frihet. En frihet som lika mycket står för oberoende som för desperation, förvirring och förlust av mening. En sorts övergivenhetens litteratur.