Under tiden som jag sitter i köket och skriver, stycke för stycke, på vad som mer börjar likna en mindre avhandling än en masteruppsats, bäddas trafik, husfasader, gårdsplan och trädstammar in i ett ihållande snöblandat regn. Jag hör bilar mindre tydligt och i stället följer jag vindarna som transporterar snön kors och tvärs. När jag sitter ensam dessa dagar och kämpar med en text som behöver framarbetas över tidshorisonter som ibland ter sig orimliga, tänker jag på vädret som en påminnelse om den rörelse som sker utanför min egen vadderade sfär. Bakom snön pågår allehanda vardagligheter. Likaså bakom sol eller regn. Just detta pågående väder blir aldrig mer dramatiskt än att det förmår lugna mig, förmår återkasta ett dagligt tidsförlopp bortom abstraktionens ramar.

Utblicken är en förutsättning för det introspektiva liv som enbart har orden som livlina. Om jag umgås med Stagnelius diktjags slitningar mellan en överjordisk mö i ett underland och en jordisk brud som alstrar brott och plågor, är det tämligen lätt att förlora sig i fantasmagorier och vindlande tunnlar av världsfrånvändhet. Smärtsamt medveten om de krig som piskar världen och tar fram det uslaste och lägsta hos människan, är kanske en parallellverklighet nödvändig.

Där blir också det skönlitterära skrivandet ett slags motslag mot domedagsfanan. I stället för att duka under det svårgripbara, tar man sig an det. I novellerna som jag skriver formas människors tillkortakommanden liksom deras kamp med sig själva och förlusterna som både stukat och danat dem. Det sägs att man måste leva för att kunna skriva, men aldrig har jag levt så lite i bemärkelsen ”jagat upplevelser” som nu och ändå är skrivandet fyllt av uppslag och idéer. Texten berättar saker för mig som jag behöver veta och jag ger mig hän åt vad karaktärerna gör — oavsett om jag gillar det eller inte. Deras ibland tvivelaktiga beteende får inte gå längre än att jag förstår deras handlande. Endast genom förståelse tror jag vi kommer framåt, också i det som till en början framstår som långt från oss själva; långt från vår egen moraliska horisont som ibland inte är så väsensskild som vi önskar tro.