Jag ligger i sängen och tittar ut mot innergården där kastanjens löv böljar som ett grönt blåsigt hav. Först gick det inte att se att det var en kastanj för solen når inte ända ner varför trädet endast blommar i toppen. Men så ser jag några spirande klasar som sticker upp som nävar där grenverket slutar. Eller börjar. Dessa sena majdagar dränks blomningen i en nästan kvav värme.

Kastanjen med sin tunga trädkrona inger trygghet. Dess grönska varierar från klart grön till en mörkare grön nyans beroende på hur ljuset faller. Jag känner mig omsluten av den slanka trädstammen och de lummiga vippande bladen som jag betraktar från lägenhetens bakre fönster. Något förefaller tilltalande med trädets sätt att få mitt synfält att på samma gång vidgas som krympa och lugnet att inta mig. Gården med sitt järnstängsel och bakomliggande murar täckta av murgröna, hade lika gärna kunnat ligga i Paris eller Berlin. Och vyn hade lika gärna kunnat vara för hundra år sedan.

Minuterna innan hade jag hämtat barnen på förskolan och gått längs gatan i det gassande solljuset när jag sett en ung man ligga på rygg intill en husfasad. Han var förkrossad. Grät och grimaserade med händerna för ansiktet som om han blivit påkörd eller skadat sig. Böjd över honom stod en äldre man, oklart om det var fadern. Jag stannade och frågade om jag kunde hjälpa till. Behövde de en ambulans? Men den äldre svarade att det var lugnt. Jag minns inte ordet som han använde, men jag förstod att det rörde sig om ett mentalt sammanbrott. Jag gick vidare med den unge mannens uttryck i mig.

Det var något djupt mänskligt och samtidigt ovanligt i synen. Det fick mig att tänka på människans psyke som ett sår. Och på hur vidöppet det kan vara när vi genomgår kriser. Det fick mig att tänka på den miljon svenskar som trycker i sig antidepressiva. På tavlan som hänger i pendeltågsstationens entré med numret som den som mår dåligt kan ringa. Det fick mig att tänka på alla som bränner ut sig och sliter ut sig på sina jobb. På dem som har varken jobb eller hem. På relationer och äktenskap där par kämpar. På alla som är ensamma. På barn som inte vill gå till skolan. Det fick mig att tänka på männen mitt i livet som kastar in handduken. På dem som rycks bort för tidigt i obotliga sjukdomar och oförutsedda olyckor. På lidandet som måste hanteras, bemästras och övervinnas dagligen. Och på lyckan — vår tids märkliga ideal eller sjuka — som lurar oss att tro att det alltid finns något att sakna.