Sjukdomarna blir ett bihang. Förkylningarna, ett evighetsförlopp. Det utskrivs småbarnsåren och det är en följetong av överraskningar och ändå inte. Man vet att man kommer bli sjuk, bara inte av vad.

Ute skiner solen och inne i den lilla bubblan formas en kokong, en väv spunnen runt hemmets små bestyr. Små anhalter som måltider, disk, undanplock, och förstås lek. Just vid leken stannar jag och tänker att den ligger så nära författarens syssla. En författare är ett förvuxet barn som hittar på historier och underhåller sig själv — samt förhoppningsvis en läsare. Barnen fängslas av lekens dramatik och karaktärer likt läsaren av en romanintrig eller teaterpubliken av ett pjässtycke. Jag kommer till min rätt där på golvet bland dockor med namn, bakgrunder, relationer och vardagsproblem. Dessutom tränar det fantasin att komma på nya händelseförlopp som ökar spänningen i lekstunden. Leken från den vuxnes sida får nämligen inte göras slappt eller utan engagemang för det genomskådar barnet direkt. På samma sätt får författaren inte slarva när han eller hon bygger sitt ordslott eftersom läsaren ser och straffar den som hemfaller åt lättja, slentrian eller politiskt uttjatade plattityder.

När sjukdagarna gör sitt intåg är vardagen lite mer koncentrerad mot sitt epicentrum, lite mer avskuren från en tickande omvärld som utanför fönstret vittnar om mål och punktlighet — tänk att det sitter i folks hållning! Om någon protesterar och säger: — Vinterkräksjuka i maj? eller – Höstblåsor i juni? — är det nu den postpandemiska verkligheten för en vanlig barnfamilj i Vasastaden. Tacksamheten när kroppen inte bär på en konstant trötthet, huvudvärken pinar en till modlöshet eller halsen sticker som tusen nålar bara man sväljer en droppe saliv, är därför stor.

I ett feberartat töcken, var jag härom veckan tvungen att ge mig ner på stan för att hitta en klänning till ett bröllop. Det var en fantastiskt solig försommardag och jag lyckades givetvis tajma lunchrusningen i de larmande citykvarteren. Raska steg av män och kvinnor i kostymer och åtsmitande kontorsdräkter. Snitsiga datorväskor dinglandes utmed de raska benen som tog rejäla kliv över övergångsställena. Molnen tecknade sig skarpt vitt mot den nästan artificiellt blå himlen och höghusen blänkte med sina plåtskimrande fasader ovanför det snabbfotade affärsfolket. Lugnare blev tempot när jag rörde mig bortåt Klarakvarteren — fortfarande utan att ha funnit en klänning (inte för kort, inte för lång) — och kände den metalliskt dammiga bakgatans undangömda existens stråla mot mig. Mattheten tilltog och vad som till en början var en uppfriskande promenad övergick till att framkalla en lättare yrsel hos mig. Rätt som det var hade gatubilden smalnat av och jag såg endast detaljer passera synfältet: ett glittrande hårspänne i en kvinnas grånade hår, en blottad brunbränd mage på en ung, blond tjej, en skrynklig plastpåse i handen på en korpulent herre i tenniströja och så vidare. Fler än människorna på Sergels torg var duvorna som pickade ner i den schackmönstrade asfalten och som jag misstänkte — renoveringar och förbättringar av platsen till trots — aldrig kommer flytta på sig. Jag åkte de tröga rulltrapporna upp till gamla Klaras uppstyckade grav av tillfixade betongruiner. Och jag klev in i ännu en trendig klädbutik där massproducerade plagg utan personlighet mest gjorde mig dyster.

Jag rörde mig sedan hemåt utan den snabbt avtagande upprymdheten efter ett inköp. Jag insåg medan jag snöt mig, jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag så sällan rör mig bland folk. Att jag därför blir uppmärksam på dem. Intrycken blir många och mättade och jag ådrar mig förnimmelsen av att ströva mellan stadsdelarna och oftast undermedvetet, låta mig påverkas av deras skiftande atmosfär. Som när saltet från Stockholms inlopp gör sig påmint i höjd med Gamla stan; den annorlunda prägeln jämfört med stenstadens solvarma gatustråk och vajande allé utanför mitt vardagsrumsfönster. Ibland får ett anonymt — kanske igenbommat? — hotell agera rekvisita till en historia som jag bygger upp i huvudet där jag spatserar. Ibland räcker det att studera hur modet som människor bär varierar mellan malmerna. Visst kan jag sakna utlandsresandet, av att höra andra språk än mitt eget, av att äta andra kök än det hemtama, av att betjänas av en kypare som inte ser mig som något annat än turist på en okänd uteservering. Dra in andra, nya dofter som slår emot en redan när man kliver ut genom ankomsthallen till en flygplats. Men med turism följer också något vämjeligt. En ihållande känsla av att vara lurad, av att bidra till klimatets sakta förfall genom ett boskapsbeteende som spär på mumifieringen av stora delar av åtminstone Europa som sommartid blivit ett överhettat museum. Mindre söker jag mig till det storartade och mer till det enkla, den kärnfulla, lilla tillvaron om det så är hemma eller utanför dörren.

Och jag kommer inte i från jämförelsen mellan staden och sjukdomarna. Det pulserande, invasiva i de båda. Tröttheten som framkallas av dem. Vi lever med varandra, på varandra och av varandra. Och hur mycket vi än låser in oss kan vi inte undvika varandras sällskap.