Jag somnar till Kieślowskis En liten film om kärlek (vilken pärla för övrigt) och vaknar när det fortfarande är natt. Men jag misstänker att natten börjar lida mot sitt slut eftersom jag hör röster utanför fönstret — röster som hör till människor som lämnar en fest. När det inte går att somna om kommer inte bara tystnaden till mig utan också berättelserna. Den här natten dyker den naturliga utvecklingen på en historia där jag kört fast upp, en historia vars trådar jag kämpat med att sammanföra utan att få till det. Därför välkomnar jag sedan en tid dessa ihåliga, sömnlösa nätter, dömer inte längre ut dem som hopplösa när tröttheten väller över mig under dagen. De är kreativitetens plötsliga källa.

Jag stiger upp till den pigga fågelsången. Utomhus kvittras det för fullt för att sedan klinga av. Himlen är grynig som på ett underexponerat fotografi och grönskan — träden, buskarna: skugglik. Vajande gröna kalufser som sakta men säkert förgylls av den nyss frånvarande solen. För en stund sedan, när jag trodde att jag skulle somna om, låg jag och tänkte på att jag försökt att i en mening formulera varför jag tycker så mycket om Stefan Zweigs (1881) noveller. De talar till mig, går rakt in i hjärtat utan att jag kunnat peka på exakt varför. Men i natt kokade det ner till något i stil med att han på ett lika sinnligt lyhört som klarsynt vis, blottlägger det oförlösta, ihärdigt pockande begäret hos människan. Liksom många med mig, har jag entusiasmerats av Zweigs levande sklidringar av högkulturens Europa runt förra sekelskiftet och den brutala punkteringen av den samma i samband med Första världskrigets utbrott. I Världen av i går blomstrar författaren i en kosmopolitisk, till synes bekymmerslös och fri tillvaro, omgiven av sin tids främsta europeiska konstnärer och intellektuella för att vid krigsutbrottet mötas av antagonism och en slutenhet så kompakt att det ställer allting på ända. För att inte tala om hur klimatet blir ett antal år senare för den grupp (judar) som han själv tillhör …

I den av Modernista nyligen utgivna samlingen av noveller och kortromaner — Historier i världen — i gamla översättningar av Hugo Hultenberg, finns samma känsla av förlust som beskrivs i Världen av i går, men sammanhangen är mindre. De stora penseldragen uteblir och i stället står det omstörtande begäret hos en längtande individ i fokus. Ofta är begäret olyckligt (oförlöst) som i Brev från en okänd kvinna (1922) där en flicka utvecklar en livslång besatthet av en berömd författare, eller som i Känslornas irrvägar (1927) där relationen mellan en yngre manlig student och hans äldre litteraturprofessor bär erotiska undertoner. Eller så är det mer explicit destruktivt som i Ångest (1910) där en gift kvinna genom en otrohetsaffär leds in i en fälla, eller som i Tjugofyra timmar av en kvinnas liv (1925) där läsaren bevittnar hur en polsk adelsman drabbas av speldjävulen och försöker ta sitt liv.

Under exiltiden i Brasilien från cirka 1934 kämpade Zweig, trots ett fint omhändertagande i sitt nya hemland, med att bearbeta att han tvingats lämna Europa under traumatiska omständigheter. Inte bara ett utan två världskrig hade splittrat hemkontinenten och Zweigs böcker som varit hyllade under 1920-talet hade förbjudits och bränts på bål medan förföljelsen av judar pågick för fullt. Världen av i går följer händelseutvecklingen, men som jag minns det nedtecknat var det Första världskriget som blev paradigmskiftet som radikalt förändrade förutsättningarna för kulturen att verka gränsöverskridande.

I novellerna, författade till stor del efter Första världskrigets slut, väljer Zweig den enskildes kamp med sig själv, och i relation till andra. Här är det inte nödvändigtvis den yttre världen som är problemet utan ett inre universum som rasar samman. Kriget hade omöjliggjort de fria existensernas utbyten, men människans ökade självmedvetenhet har också förvandlat henne själv till sin värsta fiende. I Freuds skugga exponerar Zweig de borgerliga neurosernas uppenbarelse när lidelsen inte levs ut utan locket läggs på. Här konfronteras vi med den polerade fåfängan hos socialt priviligierade individer med statusen som spräcklig lasyr över den underliggande ångesten. Inte sällan låter Zweig huvudpersonerna blicka tillbaka på omtumlande händelser — dödsfall, svek, passion, skam, skuld och så vidare — via brev eller samtal som återger händelseförloppen, varför lidelsen, längtan eller förlusten får ett särskilt vemodigt filter över sig. Det är samma intensiva närhet som i Världen av i går där man riktigt kunde höra Rilkes viskande stämma i det parisiska vindsrummet eller återkalla haussen kring det poetiska underbarnet Hugo von Hofmannsthal — men med fiktionens elegant dragna dramatiska linjer.

Jag kommer på mig själv med att sakta ner på läsandet, att sticka in annat emellan för att novellerna inte ska ta slut. När så många ”litterära fall” talar avmätt och blodlöst med säkra, präktiga staket mot läsaren är det till personer som Zweig jag vänder mig. Gryningen spricker upp. Fågelsången hörs sporadiskt. Min blick vilar på några prästkragar som fortfarande blommar — kritvita kronblad och smörgula pistiller. Sedan förflyttar sig blicken till trädet ovanför blommorna — det ruskas om rejält av vinden. I horisonten tecknar sig band av ljust rosa och lila, men även blå pastell.

Jag brygger dagens första kopp kaffe och tillbaka kommer Kieślowskis filmrutor av den unge voyeuristiske postkassören som om nätterna spanar med kikare på kvinnan i höghuset mitt emot. Kassörens begär får honom att göra en rad underliga, rentav brottsliga saker mot kvinnan endast för att komma i kontakt med henne eller förhindra att konkurrerande älskare får tillgång till henne. Till slut blir det vettlösa begäret omöjligt att hantera och kvar är självdestruktivitetens enkla, impulsiva utväg. Zweig visar hur galenskap och lidelse ligger nära varandra, vad som händer när till synes rationella sidor ger vika för blind åtrå och osund fixering. Men han visar också hur passionen, i det här fallet författarens, driver blicken, språket och den omisskännliga ambitionen att förstå människans bakomliggande drivkrafter.