Solen silas genom de nyligen utslagna stockrosorna. De vajar likt en skog och bäddar in husen i en lika färgglad som ljust lummig grönska. Med mig denna morgon är fågelkvittret — så många stämmor! — och en randig katt som uppmärksamt, men en smula avvaktande tittar på mig där jag nyss satt mig på trappen utanför huset. Rutinen att nykläckta morgnar sätta mig på hustrappen med det rykande färska kaffet i en kopp och en bok, har blivit en av höjdpunkterna denna sommar.

De första minuterna sitter jag och bara tar in omgivningen, men inte påtvingat eller frammanat då jag när som helst kan ta upp boken — i dag Max Blechers sanatoriedagbok — utan för att jag vill. Jag undviker det iscensatt medidatativa, handlingen fylld av baktanke eller förmaning som kapar stunden och gör den artificiell. Ögonblicket ska inte präglas av luthersk duktighet eller konstlad medveten närvaro som står beskrivet i en manual. Den ska utspela sig utan regi, utan ritning, även om jag förstår att spontanitet och rutin är varandras motsatser. Jag föreställer mig alltid stunden olika. Ibland är den ett hav, inte långt borta, som susar som en snäcka mot örat. Ibland är den ett milt soldränkt ögonblick som smeker pannan med sin vind. Ibland är den ett par förbipasserande på gnisslande cyklar på väg till badbryggan för ett morgondopp. Ibland är den fukten över stenar, blommor och blad. Eller regnet som vill brista ut genom molnen. Ibland är stunden den kristalliska daggen som innan den försvinner, skimrar i det milda solljusets vågstrimmor. Ibland är den en syrlig bris som drar med sig en pust av havet, mörkt, vindlande.

Ibland tar stunden slut lika fort som den kom. Magin försvinner plötsligt och skimret tonar sakta bort. Stunden är något att ta till vara, begränsningen, dess signum, dess själva utgångspunkt. Om senkvällarna kommer jag på mig själv med att längta till morgnarna, till att få kliva upp under en inbjudande tystnad. Att vrida på dörrlåset med den rykande kaffekoppen i handen och med filten hängandes över armen, sittdynan i snöret hängandes över den andra armen, och boken, redan placerad på trappans översta sats. Och att sedan sätta sig och se de rullande havsvågorna slå fram fast jag bara hör dem eller dra in den av buskrosor parfymerade luften. Att erinra mig om att trots de ständigt nyproducerade galenskapsverken i vår smått obegripliga samtid, räcker denna stund för att jag ska uppleva sinnevärlden så som den var när jag var barn. När jag levde i en småskalighet, ett avskuret rum där allt var stort och mäktigt på samma gång och där jag med barnets blick möttes av ständiga nyheter. Som om världen sprungit ur det lilla barnet och sedan var där för att upptäckas, att fascineras av och lära känna.