Natten gör tanken klar för att genast grumla den. Sönderdela hoppet i tusen små fragment. När mörkret varken bjuder på stjärnor eller halvmånar återstår bara att befrias genom gryningen.

Natten gör väntan olidlig, förutsägbar. Den målar sig i lodräta obrutna linjer av ogenomtränglighet. Natten smeker mig lika retfullt som klibbigt varje gång den håller mig som gisslan. Fragmenten blir grynigare och famlar för att få fäste, gripa tag i något.

Mörkret lägger beslag på viljan. Det lämnar inget kvar åt dagen att sko sig på.

Åter ligger jag sömnlös och försöker förlika mig med det. Dygnets stilla timmar är den sista sanden att transporteras genom timglasets smala midja. Och ändå upplevs väntan så lång, så meningslös. Väntan på att drömmarna ska svepa mig med till en parallell värld av labyrinter och vila. Att drömma för att vakna och glömma. Den utvilade lättheten och på samma gång tyngden i rörelserna. När huvudet och kroppen förenas i en harmoni och inte går omlott eller förbi varandra som ett dansande par i otakt.

Mina somrar ser ut såhär ibland. Upp dyker den lånade lägenheten i Berlin med det grå, en aning smutsiga ljuset som letade sig in på morgonkvisten. Väninnorna vars sömn hördes så tydligt mot min tomt ekande. När morgonen kom med den första biltrafiken som de öppna fönstren bjöd in likt tidiga frukostgäster, kunde jag både andas ut och fälla en tår. Sedan dagarna av ändlösa promenader och behaglig trötthet som invaggade mig i tron om att nattsömn var möjlig till dess att mörkret föll på nytt.

Nu: den i regn inhöljda löpturen längs det stålgrå havet, styrkeövningarna under tallarna invid fotbollsplanen. Den långa varma duschen efteråt, den mjuka sängen och barnens underbara snusande intill. Tröttheten från förra natten överförs till nästa. Och nästa. Den får ögonlocken att nervigt vibrera som på en nyckelpiga vars små tunna vingar flaxande spänns ut. Den gör mig ena stunden euforisk, nästa nedslagen.

Ett rasslande sommarregn överröstar en kran som droppar. Regnet varar bara några minuter. Sedan blir det skrämmande tyst igen. Jag har min förhoppning om att natten någon gång ska släppa taget om mig. Att jag likt en underjordsresenär ska ledas ner i djupa, svindlande gångar av medvetandefrånvaro. Jag har en inbiten föreställning om att kroppen till slut kräver sin rättmätiga återhämtning. Det brukar lösa sig, förr eller senare. Till dess måste jag acceptera att så inte är fallet just precis nu.