Dessa vackra dagar har redan etsat sig fast i minnet. De omges av en stillsam glöd och en mild fridfullhet. Havet ger luften mättnad, gör att allt som solen lyser på utsöndrar en mystisk, dovt metallisk doft. Till och med när gödslet från bondgårdarna stinker fränt över åkrarna, är det här … Det outgrundliga havet. Gässen på morgonvågorna, fåtalet guppande segelbåtar i gryningen, den klarblå randen mot den öppna dagshimlen.

Egentligen är de undersköna omgivningarna bara kulissen till en inre känsla. Jag betraktar känslan som minnets fäste, som källan till mycket starka förnimmelser av närvaro över tid. Genom åren har jag blivit duktig på att samla på mig tillstånden som kan bestå av ingenting. Dem som jag vet när de utspelar sig redan där och då bär på vemodet som sedan återblicken så varsamt stryker över dem som ljuvliga erfarenheter.

Det betyder inte att det inte finns andra sätt att minnas på än i ett sjok av ospecificerat varseblivande. Som för några veckor sedan när apoteket hade lunchstängt (lunchstängt — bara en sådan sak!) och jag gick till torget i det lilla samhället där bärstånden stod uppradade jämte en bokförsäljare och ett par diversehandlare. Vid en första titt skulle det inte finnas någonting i min smak på bokbordet. Men något sade åt mig att kika vidare och dessutom behövde jag slå ihjäl tid. Jag ögnade titel på titel, det ena verket sämre än det andra, men jag gav inte upp och till slut stod jag med ett fånigt leende på läpparna. En till svenska översatt pikareskroman och en lång essä om mord på filosofer signerad Thomas de Quincey! Inget kunde vara mer otippat än att här se den gulblekta pocketutgåvan — från 1966 — med det smått ekivoka, tidstypiska omslaget. Jag köpte boken för ynka trettio kronor, därefter en ask med skånska hallon och en med jordgubbar och traskade ner till apoteket igen.

Händelsen är inte de ljuva dagarnas avtryck eller de utdragna tillståndens reminiscens. Distinkt, avgränsad och snabbt förbipasserande är den själva deras motsats. Men som med de sammansmälta tillstånden av ett mer svårtytt varande, vet jag att jag kommer komma ihåg stunden på torget. Det luddiga och det tydliga förenas i sin till synes för omvärlden obetydliga status, sin slätstrukna alldaglighet och sin gulliga trivialitet, men för en själv så elektrifierande skal. Subjektivismen blir en lins ur vilken något sedan kan vidgas, utökas och alstra en djupare förståelse för varför vi tillmäter vissa saker ett värde och andra inte.