Från de sena sömnlösa nätterna till de tidiga, gryniga morgnarna. Jag vaknar klarvaken med hjärtklappning exakt samma tid, som om en osynlig klocka hade väckt mig. Att det spritter i kroppen ser jag som bevis på att jag har energi nog att kliva upp och uträtta saker. Jag hämtar ett bokpaket utanför dörren, gör kaffe och värmer mjölk, häller upp ett glas vatten och sätter mig vid köksbordet med datorn. Träden utanför lägenhetens fönster har blivit bruna under sommaren, kastanjen på gården är anfrätt, angripen av ohyra. Stackars kastanj! Den ser ut att ha rostat.

När jag kom tillbaka till stan slogs jag av två saker: dels den klibbiga hinnan på trottoaren, dels den av jord vispade luften som kramar ur det sista av sommaren innan den ska begravas, förmultna, bli till dött stoff. Det finns en skiljelinje när växtligheten går från att vara spirande frisk och hoppfull med skira, rena bladverk till att förbereda sig för alltings sakta upplösning. Nätterna kommer allt tidigare och kvällarna slukar snabbare dagen i ett mörker lika trolskt som en skogstjärn när det ackompanjeras av ett glest fallande aftonregn.

Under dagarna som gått sedan jag kom tillbaka har hjärnan gått på högvarv — är jag så utvilad efter ledigheten att manin kommer som retur? Är jag förväntansfull inför höstens alla förändringar och framtidens ovisshet? Så i går natt kände jag för första gången att det var tomt i skallen. Sverige hade vunnit semifinalen i beachvolleyboll nedanför ett blinkande Eiffeltorn. Lakanen var bytta i sängen. Jag hade tränat. Druckit te. Ätit gott. Läst. Och lyssnat till regnet. Det underbara regnet som träffade huden när jag slängde sopor på gården eller skuttade ner i tvättstugan. Det gick för en gångs skull att somna utan att morgontimmarna smög sig på. Att jag vaknade tidigt kändes därför mindre besvärande efter den första klarvakna ångesten av att jag lät mig sova fast något i min ursprungshjärna säger åt mig att vakta grottan. Jag kunde i stillhet gå upp, kasta blicken på kyrkans nedsläckta församlingshus, på solstrimman av mättad dis genom vardagsrumsfönstret. Eller på de folktomma trottoarerna som de bitvis plågade innerstadsträden fällt sina kletiga kroppsvätskor på. Sedan skrev jag och det gick lätt. Som om tangenterna anammat den avskalade rymden runt mig och bara ägnade sig åt väsentligheter.