Så kommer jag springandes och är en hårsmån från att trampa på en utfläkt råtta som klistrat sig som ett bokmärke mot marken. Råttan är tömd på innanmäte och har redan hunnit torka in. Men konturerna är kvar. Den taggiga pälsen, svansen som ju närmare den kommer baken blir tjockare. De små tassarna. Den lilla nosen. De slutna ögonen. Uttrycket vittnar om att den dött utsträckt, men i ett tredimensionellt format som nu slukats av naturens krafter. 

Jag gör mina övningar i utegymmet och är omåttligt populär bland myggen. Stadstrafiken pulserar på avstånd. Först en remsa av gångtrafikanter. Sedan cyklisterna och elsparksåkarna. Sedan bilarna, bussarna, lastbilarna. På min väg hem passerar jag ett par på en bänk: en man och en kvinna. De är mer påklädda än vad vädret påbjuder. Jag lägger märke till kvinnans stora svarta solglasögon och hennes röda ansiktsfärg som jag föreställer mig avspeglar högt blodtryck eller liknande. Hon röker en cigarett. Bänken som de tagit i besittning är omgärdad av packning: väskor vars innehåll kunna vara för en längre tids bortavaro. Men vad som slår mig är hur mannen, likt ett djur som fått upp spår, krafsar i det höga gräset bakom bänken. Han sveper armarna, böjd över den osorterade växtligheten. Synligt men i den avskärmade sfär som paret befinner sig i är omvärlden lika separerad från det som de olika filerna av framåtrörelse på Sveavägen nedanför. 

Och hur mycket finns inte nedgrävt runt om oss? Bara råttorna vet.