Ur nattens blomma sipprar tiden som vi har med oss själva.

Aldrig är man så naken som inför mörkrets vittnen.

Före gryningen dansar kroppen som dagens distraktioner runnit av.

Inuti bor en hemlighet av syner sällan så klara. En skiftande tanke eller ett ljud som klarnar. Allt försvinner. Allt blir kvar. En resväskas rullande ljud mot gatan som aldrig annars hörs. En ensamhet mot vilken alla kanter rundas av.

Vakenheten viker inte under nattens mantel. Dess blomma är i full färd med att slå ut.