Jag läser de sista sidorna av Eugène Ionescos första och enda roman, Le solitaire från 1973. En bitterljuv historia om en man som väljer frivillig avskildhet i en brokig, men trist förstad till Paris. Mannen, utan namn och utan förgreningar, är trettiofem år gammal och beslutar sig för att säga upp sig från sitt tjänstemannajobb på ett kontor inne i Paris för livet i isolering. Arvet som möjliggör uppsägningen kommer som en gåva eller förbannelse från ovan, och även om det inte leder till ett liv i sus och dus, räcker det till att bekosta förstadslägenheten, anställandet av en hushållerska och en tillvaro befriad från lönearbetets bojor. Det är också här, i befrielsen från samhällskontraktet, som romanens brännpunkt ligger. För lika mycket som det handlar om frigörelsen från löneslaveriet, handlar det om att kapa banden till människorna, kollegorna som fortsätter sitt trampande i ekorrhjulet och accepterar den för huvudpersonen så själsdödande samtidsideologin.

Så hur ska mannens dagar framlevas hädanefter? I den svenska översättningen med titeln Enstöringen, konstaterar han att nu ”blir alla dagar söndagar”. Det som till en början upplevs som en isolering baserad på huvudpersonens fria vilja och ekonomiska privilegium, blir snabbt en excess i leda, ångest och sömnlöshet. ”Ledan är värre än ångesten, den är till och med dess motsats, då man har ångest leds man inte; på det viset gick jag från leda till ångest, från ångest till leda.” Isoleringen är på inget sätt idealtillståndet, men ändå att föredra framför den påtvingade varianten med fast anställning och ihåliga sociala sammanhang. Men att stå utanför samhället har sitt pris och fördömandet märks på nära håll i portvakterskans blickar som mannen översätter till ett ogillande av hans letargiska livsföring. Hushållerskan har en mer månande funktion och förutom att ta hand om det löpande hemarbetet, uppmanar hon sin uppdragsgivare att rå om sig själv och ta det lugnt med spriten.

Plötsligt bryts den självpåtagna ensamheten när mannen inleder en romans med servitrisen Yvonne. Redan vid åsynen av en kvinna jämte mannen, blir den vakande portvakterskan vänligare inställd. Kvarterskrogen där Yvonne jobbar är en frizon för huvudpersonen som dagligen äter och dricker där och blir vid sidan av lägenheten ett rum för uppehälle. Erövringen tycks också påfallande enkel, men Yvonne förblir en skuggfigur. Den nyvunna kärleken sover tungt om nätterna medan enstöringen vankar rastlöst av och an mellan lägenhetens vinklar och vrår. Yvonne ligger halvt naken intill honom i sängen och göder hans begär utan att veta om det. På dagen är hon en kropp som arbetar på restaurangen, på natten en ansiktslös varelse som i sömnen ger den rastlöse erotiska fantasibilder. Medan enstöringen har huvudet fullt av tankar på alltings ofrånkomliga slut, är hon fokuserad på att tjäna sitt levebröd — en passiv hemmafrutillvaro där hon ska ta hushållerskans roll är utesluten.

Trots att väggen mot omvärlden krackelerar och en skärva av den lossnat, är det uppenbart att relationen med Yvonne sätter nya krafter i omlopp. ”Kärleken var som att slungas ner i avgrunden, en form av förtvivlan, ett sätt att dö med fullt accepterande av döden.” Alienationen är dock huvudpersonens lott och öde, och den ömhet som han tillfälligt får uppleva med Yvonne blir så småningom bara ytterligare ett bevis på det omöjliga i relationen till den andre. Huvudpersonen klarar inte av närhet och vet redan med sig när han är nära någon att det kommer sluta med förlust. ”Är det de som är bakom glaset som i en zoologisk trädgård, eller är det jag?”, frågar han sig för att också dra slutsatsen att vi kanske inte är någonting ”annat än knutar, efemära knutpunkter för energier, krafter, olika och motsägelsefulla strömmar, som döden sätter stopp för”. En dag ger sig Yvonne mycket riktigt av.

Nästa turbulenta öppning mot omvärlden blir det upplopp med revolutionära förtecken som omskakar förstaden. När döden kommer in på knuten speglas den undantagstillvaro som mannen lever i sin antites — våldets, de omstörtande händelsernas och dramatikens. Men sysslolösheten innanför de fyra väggarna ruckas inte i första taget. Det är inte mer än att mannen tvingas bevittna hur en nedblodad revolutionär dör på gatan i famnen på sin mor eller att stamkrogen där Yvonne inte längre arbetar, tvingas stänga igen. Om det förflutna är en död utan lik (så beskriver mannen det), hur kan man veta att någonting funnits, att ett möte med en annan människa ägt rum då alla spår är borta? Döden pågår i form av nya upplopp och nya döda, men liksom tidningarnas skriverier om krig, mord och naturkatastrofer inte griper tag i vår enstöring, gör heller inte döden och våldet det i sin mest konkreta form. Döden är en abstrakt företeelse för huvudpersonen som tycks lika besatt av det metafysiska grubbleriet, som han ställer sig likgiltig inför allt världsligt.

Men tiden rinner iväg vare sig man är en del av den eller inte. Grannar och portvakterska byts ut, gamla hus rivs till förmån för nya, revolutionen sprider sig till andra håll i huvudstaden. Mot slutet blir romanen också mer fragmentarisk, upphackad i vackra minnesbitar och ett drömlikt redogörande av den tid som gått fram till de grånade tinningarna hos huvudpersonen. Förgängligheten, saknaden och bristen ersätter ångesten och ledan. ”Alltid denna känsla av att något saknades, att det inte var annat än saknad. Vad var det som saknades? Vad var det jag saknade? Jag hade velat veta det. Det var det jag saknade.” I isoleringen upplevs saker och ting verkligare, ja, skarpare då man förmår ägna tingen och de egna tankarna större uppmärksamhet än när den mänskliga samvaron distraherar. Men det som verkliggör oss mest är nog ändå relationen till andra och när den lyser med sin frånvaro blir vi svävande i ett vakuum, en intighet där tiden till slut smälter samman i en enda odefinierad, konturlös massa. Det avgränsade leder till en obotlig, svårhanterlig gränslöshet.

Lönearbetet kan man sluta, men sig själv har man med sig oavsett yttre omständigheter. Det själsliga fängelse som Ionesco beskriver så träffande är det mänskliga fängelset som kan utläsas som främlingsskapet inför oss själva. Kalla det ångestens galler eller bristens murar som vi bygger runt oss! Den religiösa hallucinationen på de sista sidorna i Le solitaire må vara den transcendentala kristna flykten från sinnevärldens handfängsel som när det lösts upp på ett plan hakar i oss på ett annat, men ett definitivt svar ges inte. Vi kan flytta från en plats till en annan, ta avstånd från samhällsnormerna och slå undan förväntningarna på oss, men vår existens tvingas vi leva med och förhålla oss till dag som natt, år ut och år in. Samtidigt, och här identifierar jag mig med Ionescos huvudperson, är det de existentiella frågorna som överlever när allt annat slukas av historiens gång. När politiska ideologier faller, när en regim tar över efter en annan och när moden växlar i sin flyktighet, har vi fortfarande inga svar på vad tusan meningen med allt är. Att då försöka förstå varför vi föds med en kropp och ett medvetande som vi äger under en begränsad tid och hur det sedan bara tvärt — från ett ögonblick till ett annat — upphör, gör att vi antingen landar hos vetenskapen eller religionen. Och om inget av det är tillfredsställande hamnar vi i en filosofisk återvändsgränd där grubblandet saknar ände. Kanske resignerar enstöringen till slut och låter sig uppslukas av trons lösning på livsgåtan. Kanske är hans syner av ljus, träd och blommor i själva verket ett utslag av galenskap till följd av för långvarig isolering

— ett mentalt tillstånd som slutgiltigt avskärmar honom från människorna, meningslösheten och den världsbild som han in i det sista vägrat ställa upp på.