Ett monotont, repetitivt regn. Några stadsduvor som snabbt flyger iväg när man närmar sig. Ett paraply som kröker sig under regnmassorna. Överhör samtal bland kafégäster som är utplacerade som satelliter när jag sitter med mina tragglande fackprosastycken och ömsom dugliga, ömsom famlande uppsatsbygge. Jag tänker på Durkheims uttryck anomi som en social, moralisk, politisk och, eller andlig alienation och att det länge verkat som den västerländska individen har större benägenhet till avskärmande än till närmande. Detta fastän närheten till andra, släktskapet och inte främlingsskapet torde vara del av den friska, sunda sidan av oss som de flesta ändå vill upprätthålla. Dessutom borde denna sida, i teorin i alla fall, framträda lättare i ett demokratiskt, fredligt och fungerande samhälle än i kaotiska diktaturer. Eller förlitar vi oss här på samhällsstrukturen så till den grad att vårt behov av andra reduceras till ett minimum och misstänksamheten har råd att bre ut sig? Dagen förflyter utan större distraktioner. Handgripliga uppgifter som rör hushållet varvade med den märkliga resa jag givit mig ut på genom att skriva om Stagnelius mångbottnade kärleksdikt. Först nu, efter många års stampande börjar jag se saker och ting klart. Jag försöker hela tiden värja mig mot sockret för hjärnan i form av sidokickarna som smeker lättjan, men leder till intellektuell kortslutning. Det är nämligen omöjligt att behålla den mentala skärpan genom att kludda med vänsterhanden eller ägna sig åt improduktivt slösurfande. Då koncentrationen lätt sviktar och huvudet intas av högoktanig stress bara vid en exponering som för de flesta är en bråkdel av dagsintaget på ”nätet”, är disciplinen inte att skriva utan att avhålla sig från allt som får mig att inte skriva. Vattenpölarna påminner om välfyllda simbassänger. Längs trottoarerna ligger mosade kastanjer där bilar stått parkerade. Jag lägger märke till ett blodapelsinrött lönnlöv sirligt tapetserat mot gatstenen. Det slår mig sedan, aningen barnsligt kanske, att nu är den här … Äntligen är den här — den gyllene årstiden!