Det är som att stiga ner i en dröm där allt runt omkring är svart. I människornas ansikten speglas allt och inget. Somliga glider bara förbi, lämnar inget bestående intryck. Andra kommer nära, som den äldre kvinnan med kraftigt målade läppar som biter av höljet till en Magnumglass. De tillfälliga besökarna blandas med dem som uppehåller sig här mer eller mindre permanent. Vissa reser och andra blir kvar. Jag blir ståendes framför Pressbyråns lussekattskostymer. En man fingrar på dem. Det är färre lussekattskostymer i Pressbyrån i bottenplanet, noterar jag stunden senare. Antingen har de tagit slut här eller så vägrar de att skylta med dem. De är stora, gula och fluffiga med påsydda russin.

Precis som i en dröm dyker bekanta ansikten upp för att försvinna. Någon kliver av ett tåg. Några kliver på ett tåg. Någon tränger sig före någon annan med ryggsäcken som både vapen och sköld.

Jag lyssnar till ljuden … SJ snabbtåg med avgång … Men uppslukas av tystnaden mitt i sorlet, plingandet och utropen genom högtalarna. Kvinnan med glassen passerar för att slänga plastöverdraget i en papperskorg. Jag går in på Pocketshop och går snabbt ut igen. Jag hamnar i en tarm av resenärer som kommit med ett tåg från Linköping via Norrköping samtidigt som jag läser att det är signalfel på snabbtåget från Malmö. Det blir för många ansikten att ta in när Linköpingsresenärerna till varje pris ska fram. Människorna löses upp i en diffus massa på perrongen som avleds av trappor. Jag står i vägen utan att kunna flytta mig så att jag inte står i vägen. Jag flyter in i massan som på kammen av en våg av materia som forslas mellan a och b.

Jag hoppar till sist på tåget som rullar in på samma perrong som Linköpingståget alldeles nyss.

Vad ska man med alla dessa verklighetsrutor till? Vad är dröm och vad är ren overklighet?

Det är blankt, men inte tomt. Det är mörkt, men inte dött. En serie av icke-händelser att snart glömma bort. En serie av pågående förflyttningar eller stiltje. Livet som utdragen, underligt neutral sekvens. Lika avtrubbat som överaktivt i sinnena. Lika finkalibrerat som poänglöst för själen.