Ju närmare döden man kommer desto mer omfamnar man livet. Vad som började som ett konstigt föremål som man inte visste hur man skulle ta sig an har förvandlats till en lyxvara. När livets korthet, för att citera Seneca, gör sig påmind finns inte utrymme för något annat än djup förundran och tacksamhet. Man vet att man när som helst kan slitas bort, bli lagd till handlingarna så att säga. Ungdomens bortskämda odödlighetskänsla är borta och det går upp för en att det inte finns någon plan b, att allt är här och nu och att detta nu en dag inte kommer inkludera en.

Så i dessa snöpudrade, frostiga adventstider då jag sitter i köket och betraktar min första adventsstjärna någonsin till smaken av en aningen bränd pepparkaka, är det i en känsla av vördnad som jag vilar. Hur närma sig något så dyrbart den resterande tid som man har kvar? Hur göra det bästa av något så nyckfullt och efemärt? Hur vårda det faktum att ens existens vilar på smått osannolika grunder? Jag vet att jag kan luta mig mot språkets möjligheter att ta sig an det obegripliga och göra det begripligare. Jag litar också till sinnenas förmåga att vägleda mig genom det ibland osäkra, ojämna underlaget. Och jag går tillbaka till den inre styrka som kommer av kombinationen av de ovanstående när jag drabbas av modlöshet, bristande hopp och tillit. För i det stora världskaoset finns alltid den lilla ordningen. Och i den lilla människan finns alltid något universellt, något tidlöst som överskrider individen, den dödliga varelsen bland andra dödliga varelser. Det räcker så.