Den pulserande tristessen. Den malande monotonin. Svedan i bröstet. Neonskyltarna som regnar över mig i kvällsmörkret. 

Jag färdas mellan stadsdelar. Över broar och vattendrag. Genom trafikleder och märkliga hörn av mänskligt avtryck.

Jag låter verkligheten passera som om jag var på bio och en duk visade det som verkligheten visar. Benen arbetar utan att jag tänker på det. Hjärtat slår utan att det skrämmer mig. Stunder av ödslighet kramar om nacken och får håren att resa sig. Blicken skärs av till några punkter i synfältet, tilldragande i sitt koncentrat. En lättnad uppstår i värmen som sipprar ut genom lagren av kläder, i svetten som blöter ner mössan och i de regelbundna stegen som upprepar samma rörelse. Kilometer efter kilometer. Allt medan nervbanorna stillas i sin rundgång.