Jag närmar mig det rikligt skummande bruset på toppen av en vågkam som slår mot stenkanten.

På lagom avstånd mullrar det, som om det härbärgerade en stor hemlighet i sin mörka grotta.

Kom inte hit!

Husen blänger tomt mot stormens vrede. Deras fönster är ihåliga.

En gammal båt, fallfärdig och med flagnad färg, skramlar mot kajen. Underredet till bryggan gnisslar, den som leder ut till den så när som på en ensam segelbåt, öde småbåtshamnen. 

Närmar jag mig kajkanten för att undersöka detta häftiga naturfenomen, studera dess centrifugerande rörelse eller ta in den på samma gång unkna som friska doften från det vibrerande innanmätet, blir jag varse att fascinationen inte är ömsesidig. Rösten dånar som vore den åskans lojale broder. Ett havsodjur har ersatt den skönsjungande siren som med sina lockrop hade fått mig att tveka, att stanna.

Kom inte hit, ryter rösten. Det blir inga glödrosa soluppgångar, inget silverblankt ytskimmer, inga glada baddagar.

Om du inte begriper tar jag vinden till hjälp!

Det dröjer inte länge innan jag är långt uppe bland husen. 

I kraftig motvind ser jag framför mig de väderbitna sjömän som svalts av odjuret. De dyrbara lasterna som segnat till havets botten för att långt senare spolas iland på en strand. De ståtliga skepp som förlist i vinterstormar eller fiskebåtarna som drivits ut i det okända.

Denna karga trettondag i det sydsvenska samhället, kastas en drypande, brun slemmig sörja av tång och mörkt sjögräs mot kustlinjen. Det viner i flaggstänger och båtmaster. Det skakar i buskar och trädkronor. I något enstaka sommarhus lyser en julljusstake och ur ett par skorstenar stiger rökpelarna mot den askgrå januarihimlen.