Mörkret hade fallit över Hagastaden, en nästintill tom stadsdel om kvällen. Väl belyst och med gatustumpar som leder mot den lekpark där man tappar bort sina barn i abnorma trähus till rutschkanor. Det var en klar afton i januari så till vida att inget skymde sikten. Konturerna på de höga husen, trafikljusen med sina meningslöst skiftande signaler och neonskyltarnas enkelriktade kommunikation andades stillhet.

I springandet upp och ner för backkrön utan utstakad riktning och med alla minnen som sysselsatte mig och upptar mig under joggingturer — detta kvarter påminner om det, och det här om det –, blev jag plötsligt medveten om vägvalet. Och i stället för att låta stegen styra mig spontant i en riktning, inleddes en tankeprocess varje gång som jag nådde ett hörn. Varje korsning blev ett avgörande vägskäl som slumpen samtidigt tog i besittning — jag valde på måfå. Små beslut som tycktes ringa i sin betydelse, skulle få konsekvenser. I efterhand malde orden som alla beskriver maler när man råkar ut för något oförutsett …

Tänk om jag valt annorlunda!

I krysset vid Torsplan föll det på sträckan förbi studentbostäderna och kammen utmed det ingenmansland som alltid uppstår i en stads utkanter där biltrafiken från de pumpande lederna jagar bort människors benägenhet att uppehålla sig mer än nödvändigt på platsen. Så många ytor och områden blir till egna transportsträckor för de boende eller de sällan förbipasserande. Det gör å andra sidan att man som löpare kan springa fritt, att man inte behöver parera gångtrafikanter eller sicksacka genom folksamlingar. Belysningen dämpades under sträckan, som om gatlyktorna gick ner på lågvarv samtidigt som prickarna av elektriska impulser långt bort i fjärran blev fler och jag såg Tomteboda torna bakom betongslingorna.

Väl på Karlbergsvägen var det så mörkt att jag saktade ner för att inte snubbla. Men i samma ögonblick som jag svängde upp på den smala trottoaren kom ett stort lurvigt pälsklot med intensiv blick och blixtrande tänder, farandes mot mig. Den vilda varelsen lyste upp gatan som en brinnande fackla. Först noterade jag hur tassarna gröpte sig in i låren, därefter hur den blottade käken siktade in sig på min högra överarm. Ägarna, en farbror och en yngre tjej som jag förmodade var hans dotter eller barnbarn, stod som fastfrusna i marken. Medan hunden skällde för full hals och jag slet av mig den nya träningsjackan för att undersöka min angripna högerarm, fick varken de eller jag fram något sammanhängande.

Det sista jag såg var hur den unga tjejen tappade kopplet … ja, hur ledbandet slets ur hennes grepp.

Jag var okej. Det blödde inte. Med en hårsmån hade jag klarat mig tack vare att jag hade flera lager av kläder. Men jag var i chock och jag skulle få ett ordentligt blåmärke.

När jag så en smula yr, fortsatte löpturen genom ett hav av andra rastande hundar som övergick från att vara gulliga husdjur till potentiella fysiska hot, blev jag närmast full i skratt. Vad var det som hade hänt nyss? Hur hade det kunnat ske? Varför hade jag inte tagit hundägarnas namn och telefonnummer? Varför hade jag, som av skam över att det skedde, som om det var mitt fel, låtit dem slippa undan? Min nya träningsjacka var sönderriven och jag hade blivit attackerad på allmän plats. Som en bitter insikt drabbat mig för sent, vände jag tillbaka för att se om personerna var kvar, be dem åtminstone ersätta träningsjackan. Då jag såg bilen som de precis klivit ur när deras hund löpt amok, ropade jag allt vad jag hade. Sedan sprang jag allt vad jag orkade medan de gasade iväg. Bilen accelererade och snart hade den suddats ut i mörkret, blivit ett med stadstrafiken för att upplösas bland otaliga andra fordon.

Och där stod jag ensam flåsandes kvar.