Sen vinter i Hagaparken.

När snötäcket släppt taget om marken framträder den brun, grå och livlös. Snön och isen maskerar den vilande naturen som i dånet av motorleden knappt avger en suck i form av en vindpust eller en krusning på vikens innanvatten där isflaken skingrats. Upp och ner för sluttningarna med den trolska skogens inbjudande leende förgrenat i en ljus stig eller en bänk som en port mot den okända vegetationen. Koppartälten med sina koboltblå och ockragula ränder öppnar sig bakom några rejäla trädstammar ovanför den gigantiska gräsmattan som det aldrig gått att få ordning på, inte ens sommartid. Det petroleumgröna lusthuset på toppen av ytterligare en kulle blir en utsiktsplats och ett tillfälle att skaka av sig den blöta leran under fötterna.

Så fortsätter eftermiddagsturen i parken som beroende på var i den man befinner sig, kombinerar vildvuxenhet med planteringarnas utstuderade ovanlösningar. Ibland har naturen spontant bidragit till en dramatisk känsla som när två björkar fallit mot varandra och bildat ett kryss över det högblanka vattendraget. När jag rundat u:et nedanför tälten och passerat det igenbommade kaféet visar sig snart den skarpa linjen mot civilisationen. Den som gör upp med tidlösheten genom sin avslöjande arkitektur. Då jag dagligen befinner mig i en tankevärld från tidigt 1800-tal hos en av våra främsta svenska poeter, kan jag inte låta bli att fundera på vad som händelsevis korsar våra synfält fast under olika sekler. Det är inte mycket vid sidan av naturen, då. Men ett och annat 1700-talshus får sammanbinda våra verkligheter där min tar emot mig med nya bostadshus, lyftkranar, bilar och betong som äter sig in på grönområdet. Jag lyssnar till det ihållande ljud som 1700- eller 1800-talsmänniskan aldrig fick lyssna till. Ett ljud som inte heller parken befriar mig från.

Tjockhudade änder och resliga svanar breder ut sig i grundare vatten och längs en gyttjig strandremsa framför tennisbanorna. De tittar misstänksamt på människorna som sveper förbi med sina gångstavar, löpbarnvagnar och sportcyklar. Själv ser jag dem som färdas i accelererande fordon mellan punkt a och b och kanske fastnar jag vid en ands vankande, obekymrade fotsteg. Basgången från hundratals förflyttningar kommer närmare. En mycket ful bro leder in till stadsdelen där jag bor. Och när jag vid ett övergångsställe stirrar upp mot den äggvita himlen har jag hela parkens kala trädkam bakom mig.