Lägger jag ett ben utanför täcket känns det som Antarktis. Lägger jag benet under täcket, känns det som Sahara. Jag rider in långfredagen i ett utdraget hostanfall, i en pågående slemattack, i en näsa som inte slutar rinna.

Det var länge sedan jag var så sjuk. Redan för några dagar sedan upplevde jag de första tecknen på sjukdom som mynnade ut i ett sakta avskärmande från världen. Sängen förvandlades snabbt till en plats för rakläge. Inga drömmar, inga tankar kunde passera. Att läsa en bok var uteslutet, likaså att titta på en film.

Jag hade absorberats av en tomhet som inte inbegriper saknad. En tomhet utan längtan, en tomhet utan motstycke i en livsduglighet som tomheten slukar.

En eller två dagar gick och stegvis kom orken tillbaka, men med den pliktkänslan av att ta hand om allt som blivit eftersatt i dvalan. Och så blev jag förstås sämre igen. Sjukare, fast på ett annat sätt. Halsen var inte längre samma öppna sår. Febern hade nått sina toppar, men tillkännagav sig som svettsköljningar i gryningen. Och muskelvärken var inte ihållande, men stack i mig som en påminnelse om djävulsgreppet. Sjukdomen intog nya skepnader, fixerade sig vid nya anhalter för att suga musten ur mig. Sinnena trubbades av så till den grad att när lukt och smak väl kom tillbaka blev det överväldigande och främmande.

En skog av förbrukade näsdukar växer vid sängsidan. Jag går igenom allt som jag måste ställa in eller skjuta på. Jag sover och vaknar av ett hostanfall eller så somnar jag inte för att det inte går att andas genom näsan. Jag vaknar och försöker samla krafterna, försöker acceptera att saker är som de är. Jag ler åt att kulmen av infektionen sammanfaller med årets sorgsnaste dag. Att det finns ett lidande i Jesu på korset som bär hela mänsklighetens lidande. Att det i detta till sin spets dragna dödsförfarande med de bloddrypande spikarna som penetrerar händer och fötter, inte behöver sägas så mycket mer.