”Jag har haft stora ambitioner och vidsträckta drömmar — men det har också springpojken och sömmerskan haft, för alla har sina drömmar: det som skiljer oss åt är viljekraften eller slumpen som gör att vi förverkligar dem”, (svensk översättning: Henrik Nilsson), skriver Fernando Pessoas heteronym Bernardo Soares i Orons bok. Osökt får det mig att tänka på huvudpersonen i Ermanno Olmis underbara film, Il posto från 1961. Filmen handlar om den känslige och timide arbetarklassgossen, Domenico Cantoni som får jobbet som springpojke på ett anonymt milanesiskt företag där han förväntas arbeta livet ut. För föräldrarna i det torftiga förortshemmet finns inget viktigare än att sonen säkrar sin framtid, och ju tidigare desto bättre. Men vid det spända antagningsförfarandet på företaget, anas något annat än förhoppning och förväntan i Domenicos ansiktsuttryck. Han verkar inse redan innan han börjat hur snabbt han kommer reduceras till en anonym arbetstagare i en produktionsordning där utbytbarheten förefaller lika uppenbar som att han inte har något val om han vill komma bort från sin fattiga uppväxt.

En trenchcoat inhandlas åt den blivande löntagaren; en rock bland andra likadana rockar hängandes på galgar upp till taket i den trista konfektionsbutiken. Naturligtvis sitter den valda rocken illa på Domenico. I de äldre kollegorna spelas ynglingens framtid upp på ett subtilt, men överväldigande sätt. Tjänstemännen arbetar till pensionen och får kriga om en bättre skrivbordsplats — ett karriärsklättrande är vid sidan av de sociala aktiviteterna, moroten på företaget. En av de inbitna, förbiflytande kollegorna är en mycket intressant bifigur som om kvällarna sitter på sin kammare och skriver — kanske på romanen som är hans dröm. Han har trätt en duk över lampan då hyresvärdinnan ständigt uppmanar honom att släcka lyset för att spara på elkostnaden. I slutet, när alla kommer tillbaka efter jul- och nyårshelgen, är denne mans plats tom och blir tillgänglig för näste i ordningen. Att man städar rent den bortgångnes skrivbord och hittar delar av han manus i kapitelform, får hjärtat att vrida sig i mig. Lättvindigt förpassar man manuset till högen ”privat”.

Pessoa igen: ”Det är kanske mitt öde att för evigt vara bokhållare, och poesin eller litteraturen är kanske bara en fjäril som har landat på mitt huvud, och ju vackrare den är, desto löjligare framstår jag”. I Pessoas värld, som får mig att längta till Lissabons böljande gator eller till ett sömnigt Cascais, finns ett oemotståndligt stråk av bitterhet. Man kan begråta vad som inte blev, men också vad man inte tror blir, man begråter verkligheten, men också den sviktande drömmen. Man kan fastna i ett dödläge, fångas i en påtvingad inkomstkälla medan man försöker åstadkomma någonting större, något unikt som kanske aldrig realiseras. Man kanske stupar på mållinjen. Ermanno Olmi har sagt att han baserade Il posto på sina egna erfarenheter av konventionellt arbetsliv, som han avskydde. Han blev sedermera filmregissör, men oförtjänt i skuggan av mer namnkunniga italienska filmskapare som Visconti och Pasolini. Pessoa publicerade sig stötvis i tidskrifter under tiden som han hade ett ”vanligt jobb”, men något stort litterärt genombrott fick han likt Kafka — en annan oförlöst gigant — först årtionden efter sin död.

Drömmarna blir kanske som mest synliga när de inte uppfylls, när de förblir orörda, i ens inre vilande eller nedtecknade i tankefragment. När drömmen helt enkelt aldrig blir något annat än dröm. Pessoa och Kafka var beviset på att önskningar även efter dödens inträde kan bli verkliga och det finns många andra författar- och konstnärskap som blivit framlyfta postumt. Å andra sidan finns det garanterat fler själar som gått i graven med bidrag som raderats ut för framtidens ögon, så som sker för den namnlöse äldre skrivande kollegan till Domenico. Till syvende och sist tycks slumpen ändå vinna över viljekraften. Men om drömmen släpps eller fastnar i en mara, släpps nog för många skapande individer, livet och fångenskapen blir ohanterlig. Det fortsatta konstnärliga arbetet är därför drömmens drivmedel, dess ibland naiva, men nödvändiga syresättning. Och därför, för att åter citera Pessoa är det ibland ”(…) sannare att drömma om Bordeaux än att gå i land i Bordeaux.”