För några år sedan visade Fotografiska i Stockholm en samlingsutställning med fotografier tagna av Anders Zorn från 1890 och cirka trettio år framåt i tiden. Det erotiska motivet som Zorn kommit att förknippas med, hade här överförts till den tidiga fotografins medium. Eller var det tvärtom? Det har visat sig att de frodiga dalkullorna och de lättklädda sommarkvinnorna som givit Zorns oljemåleri sin berömmelse, i många fall hade fotografiska förlagor. Sannolikt ska Zorn själv ha hållit tyst om detta faktum då det fanns skepsis mot den nya tekniken som sedermera också tog måleriet i en ny riktning. Den realistiska bildkonsten fick ungefär samtidigt som fotografiet slog igenom, ge vika för andra strömningar som impressionism och expressionism. Zorn lär dock ha friskt experimenterat med kamerans potential och snarare sett den som hjälpmedel än hot. Dubbelexponeringar, oskärpa, disproportionerliga kompositioner och motiv som hamnat ur fokus kan ha varit avsiktligt eller oavsiktligt i hans fotografier, men jag lutar åt det senare. I en bildserie som Zorn har plåtat inne på bordeller runt omkring Medelhavet och som Fotografiska hade i sin utställning, hade det historiska värdet — milt uttryckt — överskuggat det estetiska.

Intresserad av fotomediet som jag är, påminns jag i dessa globala krigstider om mediets förmåga att starkare än ord väcka vårt medlidande. Det händer dagligen i nyhetsreportage som kablas ut från det ena skräckhålet värre än det andra och där det dokumentära fotografiet numera har kommit att behöva kämpa mot betraktarens tillvänjning och avtrubbning. Då dagens nyhetsbilder i detalj visar vad vår fantasi behövt lägga till om vi går bakåt i historien, understryker fenomenet den visuella informationens djupgående inverkan på oss. När brist på visuell information råder, lämnas det åt fantasin att föreställa sig platser, händelser och människor avlägsna våra egna. Eftersom 1800-talets bildvärld i första hand bestod av målningar som berättar om epokens krig, kungligheter och vardagligheter, i andra hand av fotografier som skildrar detsamma har samtidshjärnan fyllt ut bilden. Vi har också vant oss vid att urblekta fotografier från mediets begynnelse antingen består av stela och tillrättalagda studioporträtt eller av suddiga gatubilder med plottriga folksamlingar. Så när ett fotografi från förrförra seklet visar nästan samma skärpa och närgångenhet i motivet som dagens ibland övertydliga motsvarigheter, blir i alla fall effekten på mig påtaglig.

Det hände häromveckan när jag i en bok såg ett fotografi knäppt i Londons slumkvarter 1876-77. Det jag slogs av var tydligheten i bilden som avvek från de mer diffusa och svepande motiven från tidsperioden. En kvinna med härjat ansikte sitter på en trappavsats till ett fallfärdigt hus. Bredvid sig har hon en vit kopp och i famnen håller hon ett spädbarn som tycks sova. Barnet har lindats in i moderns randiga sjal och har en liten hätta på huvudet. Koppen och spädbarnets ansikte som är överexponerat blir en vit kontrast till den av fattigdom plågade kvinna som i sina uttjänta klädesplagg ser ut att leva för sin överlevnad. Vad som påverkade mig mest var hur kvinnan tittade bort och ner från barnet. Kanske skäms hon över sin utsatthet — att hon inte kan erbjuda något bättre åt sin avkomma — och samtidigt har barnet ännu inte präglats, inte genomsyrats av deras utsatthet. Vid den här tiden dog folk som flugor till följd av svält i Londons fattigkvarter. De två förenade — modern och barnet — blir det nakna verklighetsavtryck som fotografiet i sina mest iögonfallande stunder skapar av ögonblicket.

Världens första fotografi kan dateras till 1826. Det bestod av preparerad plåt som efter åtta timmars exponering framkallade ett par korniga husväggar med skugga och ljus.

När nu den artificiella intelligensen tar över fotomediets redan tekniskt högt utvecklade form, banas vägen för en ny massmedial epok med ändrade förutsättningar. Vilken roll fotografiet får i framtiden återstår att se. Men hur det samspelar med betraktaren och dennes känslor kommer garanterat ändras när en aktör bortom oss själv bildsätter och komponerar vad det mänskliga ögat tidigare gjort med alla sina fel och brister.