Det är dagen före midsommarafton och himlen liknar nyvispad grädde. Vindpustar drar genom fläderblommen och kastanjens vita klasar; rörelsespelet gör att det flimrar för ögonlocken och prasslar i örongångarna. Människor lämnar staden i packade bilar och formar svansar ut genom tullarna där ändlösa vägarbeten ritar ut framtiden. Det är nästan så att jag hör suckarna genom fordonens framrutor. Jag tror mig i alla fall se de korslagda armarna i framsätena vid rödljusen. Och dialogen: Tog du med det? Varför glömde du det? Men jag sade ju …

Nu är vi svenskar rätt ensamma om att fira midsommar, men i år råkade det sammanfalla med en viktig händelse. När golfaren i det stora landet i väst lämnar sina kollegor under G7-mötet — ”I have to go home” — tror den som tittar att det är för att överlägga nästa ”strategiska” drag i det storpolitiska spelet som går på högvarv till följd av konflikten mellan Israel och Iran … Nej, golfaren vill hem till sina ”poles” som håller på att upprättas på Vita husets gräsmatta. Det rör sig inte om midsommarstänger, men väl om flaggstänger.

På senkvällen bryter molntäcket upp över Matteus kyrktorn. Det grönskande taket i Vanadisallén påminner mig om att så mycket den här årstiden vilar i de lummiga strövtågen mellan firanden, aktiviteter och umgänge på tu man hand. Tidigare sade man att sommaren var den kravlösa årstiden, en tid för återhämtning, men sedan de sociala medierna gjort sitt intåg i folks liv ska även ledigheten visas upp som maximalt tillvaratagen. Jag uppskattar att människor går ur sina iden efter en lång vinter, att någon sorts tillgänglighet ersatt instängdhet och inbundenhet. Men det behöver inte vara så märkvärdigt, tänker jag. Att vistas utomhus, omgärdad av susande växtlighet, en mild sol och en lätt bris som klyver håret räcker gott och väl för mig. Sedan ler jag på lagom avstånd åt … fallosen … oavsett om det är i egenskap av en majstång på en tovig midsommaräng eller en flaggstång utanför en av världens mäktigaste byggnader.