Så här skulle jag kunna ligga en hel dag, en vecka, en månad, ett år. Jag borrar ner tårna djupt i sanden. Den blir fuktigare och svalare ju längre ner jag kommer. Jag har redan sett hur det i den formas perfekta fötter efter barn och fåglar. Inte det minsta likt snöspårens grovkornighet.

Apropå fåglar … Jag är så dålig på deras namn och använder därför paraplybegreppet. Nåväl, det mesta går att kolla upp så häromkvällen kunde jag konstatera att det kom en ung gråhäger på besök och stannade på tomten som om den vore ett natthärbärge. Klockan två på morgonen när jag fortfarande var vaken, stod hägern med huvudet nedstoppat i den tufsiga fjäderdräkten uppburen av två spinkiga ben. Och i den ställningen sov den högresta fågeln tills det ljusnade.

Jag ligger på mage med slutna ögon och lyssnar till havet. Frågar mig: hur orkar detta vidunderliga fenomen reproducera samma ljud om och om igen? Det påminner mig om hjärtats ihärdiga slag. Jag sätter mig upp och öppnar ögonen. Bort över horisonten skymtar segelbåtar som nedsänkta moln och plötsligt blir havet stumt, som om det endast går att riktigt uppfatta med hörseln när jag är bortvänd från det.

Jag ser inte en människa, förutom min familj i bukten, men jag tänker att båtarna har små osynliga människor i sig. Kliver jag på tunna snäckskal känner jag hur de knastrar, men ljudet, än en gång, går mig förbi, dränks av vågornas dunder och brak. Känslan är mjuk när det bara är fotsulorna som trippar över blankpolerade stenar, placerade i en löjligt regelbunden mosaikremsa längs strandkanten. Havet är onaturligt, penetrerande blått, himlen däremot diffus. Havet vill bestämt avgränsa sig från sitt syskon, distansera sig och dra upp en linje mot grannen.

Om lycka vore dåsigheten på en av brun tång nedkladdad strand där ingenting stör och där elementen är vilda … Ja, då är jag lycklig. Sorglösheten i dessa korta stunder är dock en annan än kornas loja blick när de smälter maten på ängen några hundra meter ovanför strandbukten. Det är en människas lycka och därför flyktig, övergående och ögonblicklig.

Sanden doftar hav. Luften doftar hav. Men hur doftar havet? Kanske av tång, stenar, fiskar, snäckskal, bottenslam och alger. Lycklig, sade du? Medan gråhägern lever för sin överlevnad som när den är hotad mest verkar framkalla en resignation eller i positivare termer, acceptans, går människan runt och idisslar fluffiga fantasifoster i form av orealistiska drömmar om lycka. Dömt att misslyckas, dömt att orsaka missnöje medan den verkliga känslan av välbehag eller lycka kan omfamnas genom att öppna armarna när helst stunden påbjuder.

Jag studerar hägern under natten och fascineras av den smala, vassa näbben, de spretiga klorna, den närmast arkaiska uppsynen. Vi får något slags ögonkontakt, men jag ser endast fågelns ena öga som sneglar på mig genom fönsterrutan. Om det så är en katt som stryker runt om natten eller om gråhägern när morgonen anländer, måste lomma ner till havet för att få mat, är den ständigt utmanad i sin fortsatta existens. Sinnena är på helspänn, men den ser inte spänd ut. Inte som en människa som inte kan sova.

Märkligt nog, läser jag bara dagarna senare de första sidorna i en bok av Henri Michaux i svensk översättning. Och där dyker den upp! En silverhäger, närmare bestämt.

Jag kramar ur barnens baddräkter på vatten. Drar upp jeansen för att inte blöta ner mig när jag sköljer av strandleksakerna i vattenbrynet. På väg ner, glider fötterna ner i en oljig svart sörja som ska föreställa sand. Jag skakar en handduk och ännu en, rullar ihop dem och lägger dem i den flätade korgen tillsammans med Michaux, mobiltelefonen, plånboken, strumporna och husnyckeln. Genom snåriga buskage och blek, bitvis nedtrampad vass går vi mot hyrbilen. Vi följer en grusväg som ringlar förbi kalkade stenhus, trädgårdar med fruktträd, taggtrådsstängsel till några tomma djurhagar och en väderstation. Sädesfälten är snart redo för skörd och marken är brunare än för en månad. Sommaren åldras så snabbt — från för– till sen.

Jag vet inte om jag kommer minnas den här dagen. Kanske kommer jag det för att jag skriver ner den. Jag vet inte om jag kommer minnas natten med hägern om tjugo år. Jag tycker mycket om dagarna här nere. Jag tycker om nätterna här nere, även när de är sömnlösa. Men det kan lika gärna vara så att just denna dag på stranden även om den var lycklig eller kanske just därför, går förlorad bland andra lyckliga och, eller mindre lyckliga dagar.

Silverhägern är bara en av många av Michaux tillspetsade, surrealistiska figurer som driver hans förtätade lyrik och prosalyrik. Det handlar då inte om fågeln i det här fallet utan om konstruerandet av den. Figurerna blir samtliga ingredienser till experimentet i det kliniska laboratoriet som författaren upprättar i stället för livet. Men även om jag själv anser mig vara bättre på att beskriva en bild ur fantasin än ett verkligt sceneri, kan jag inte låta bli att försöka nedteckna den otämjda skönhet som stranden omger sig med. Platsen har i sin brist på inställsamhet ställt sig in hos mig, gjort mig till en trogen, återkommande besökare. Jag vet att den kommer se annorlunda ut i morgon och i övermorgon liksom jag inte kommer vara samma besökare då som nu. Och i variationen ligger överraskningen. I nyansrikedomen som tillvaron vältrar sig i genom sina alla upprepningar utvinns mångfalden ur den mest begränsade yta.