Jag nådde en milstolpe i går vad gäller uppsatsen. Den har varit som en last, ibland tung, ibland lätt på ryggen under ett par år nu. Vi har vägrat att separeras från varandra och det har funnits ett motstånd mot att sätta punkt. Under den tidiga hösten när jag läst Stendhals essäbok Om kärleken, som lustigt nog har en liknande titel som den episka dikt som min uppsats behandlar, har jag tacksamt haft någon vid min sida som hyser samma slags avmätta tvivel. Stendhal ägnar förutom kärleksfenomenets alla vinklar och vrår, rader instuckna här och där till hur litterärt obegåvad han är. Falsk blygsamhet? Jag tror inte det. Han säger sig inte vara någon poet och innehar enligt egen utsago, knappast ordets gåva. Därför försöker han i stället att beskriva sitt ämne — kärleken i det här fallet — så vetenskapligt (empiriskt?) exakt och detaljerat som möjligt. Men vad jag ser är inte talanglösheten i första hand nedkämpad med pennans kraft utan ett sätt att hantera och bemästra självkritiken — den som jag är så väl bekant med. Exempelvis kan det låta såhär: ”Jag bemödar mig till det yttersta om att vara torr. Jag vill ålägga mitt talträngda hjärta tystnad. Jag bävar ständigt för att bara ha skrivit en suck, när jag tror mig ha nedtecknat en sanning” (övers. Martin von Zweigbergk). I synnerhet den sista meningen slår an hos mig. Visserligen skrämmer det Stendhal att ha riskerat att bara producera trivialiteter (vilket inte stämmer naturligtvis), men genom att uttala sin farhåga förtar han vidden av den om den skulle visa sig vara sann. Själv utgår jag från att ambitionen aldrig fullt motsvarar resultatet. För vad som är på insidan kommer sällan ut som det som man har tänkt sig i textform. Och det är okej. För ambitionen är det enda ädla sättet att visa att man har försökt, att man har haft en avsikt. Och en suck är i ärlighetens namn bättre än ett ljudlöst tomrum. Och en sanning … Tja, ibland snubblar man över den, men oftare är man blott en papegoja som upprepar vad någon redan har sagt. Men än sedan? En färgglad, härmande papegoja är, om jag får säga det, betydligt roligare än en grå, tyst mus.