I dag delas Nobelpriset i litteratur ut. Så länge priset har existerat har det funnits åsikter om varför en viss författare får priset och kanske lika många åsikter om varför vissa författare aldrig får eller någonsin fick priset. Som den maniskt repetitive österrikaren Thomas Bernhard eller den danska utsökta poeten Inger Christensen för att nämna två stycken ur en gigantisk hög. Inte sällan har författarskapen som premierats varit hantverksmässigt skickliga, men då rätt slätstrukna och ibland påfallande ointressanta. Förvånansvärt många prisade författarskap har också fallit i glömska eller inte vunnit nya läsekretsar med åren. Desto roligare är det när mer egensinniga personer som italienske, Luigi Pirandello, tilldelas priset (1934) eller när storartade litterära gärningar som Becketts, belönas. Vissa namn är också på väg att hamna i den utvalda kategorin, men hinner dö i förtid. Så var nog var fallet med den belgiske författaren, Louis Paul Boon som dagen innan han skulle träffa Svenska Akademiens Arthur Lundkvist, fick en hjärtinfarkt.

Spekulationerna före tillkännagivandet är alltid snarlika och samma namn kommer upp — ofta med det lakoniska tillägget att priset dock kommer gå till någon annan. Alltid prickar någon rätt även om de flesta går och håller på en favorit som lotten aldrig faller på. Hur länge spekulerade folk inte i att amerikanen Philip Roth skulle få priset innan han gick bort 2018? Nu noterar jag att en annan favorit i Nobelsammanhang inte längre tippas, Roths landsman Don DeLillo. 88 år gammal vore det såklart ett sista stort erkännande. Själv hoppas jag på någon som alltmer seglat upp som en given kandidat, ungraren Péter Nádas vars författarskap är ett av vår samtids mest raffinerade och mångbottnade. Fransyskan Marie N’Diaye vore en annan värdig vinnare, och eftersom en författares låga ålder (N’Diaye är 58) inte tycks vara ett hinder numera kanske hon inte behöver vänta så länge.