Det är dagarna före julafton och den första tomheten efter att arbetet med Stagnelius är färdigt, har lagt sig. Jag har aldrig sprungit ett maraton, men jag inbillar mig att känslan är snarlik: man går i mål utan minsta kraftmolekyl kvar i kroppens celler och samtidigt är man i flera dagar efteråt så omskakad, dämpat hög av erfarenheten att det tar tid att vänja sig vid en ny tillvaro.

Jag belönades inte med några anmärkningsvärda atletiska kvaliteter trots att jag tidigt ville överge violinspelandet för tävlingssimmandet och i det sistnämnda inte helt saknade talang. Men med idrotten var det som om prestationen att prestera främjade förmågan till uthållighet, förmågan att inte ge upp trots motgångar för att med sänkt huvud försöka att blicka framåt och höja sig mot nästa mål. Jag har sällan valt någonting ur strategisk synpunkt, och om jag gjort det har det slutat i en obekväm och oangenäm känsla av oärlighet. Så att välja med hjärtat kanske inte alltid leder till en öppen famn av möjligheter, snarare tvärtom, men det leder en tillbaka till hjärtat, liksom blodet i kroppen cirkulerar. Och den känslan slår alla framgångar, alla erkännanden, alla eventuella belöningar av att ha valt utifrån andra drivkrafter än de värden som man håller högst.