Nytt år, ny snö, och hela nio grader minus, visar innerstadstemperaturen. Att gå runt i Stockholm är att navigera genom ett vinterpalats, ett låtsaslandskap som försetts med Elsa Beskows fluffiga barnbokssnö. Det är en dov, mild och lugn plats av svarta figurer som tecknar sig som tändsticksdockor mot en oändligt vacker vit bakgrund.

Att titta ut genom fönstret påkallar samma idylliska mangling. En perfekt rullad snögubbe på innergården, tornande framför julgranen vars gröna grenar och ljusverk på det mest sagolika vis penetrerar snövecken. Eller gatubilden där snötäcket, allt det vita, ljusen i husen mitt emot och pulkorna med barn som dras av hukande föräldrar ger en känsla av undantag. Jag minns ett par vintrar tidigt 2010-tal när snön dolde trottoarer och vägbanor från november till mars och folk bytte ut cyklar mot sparkar och längsskidor. Men sedan dess har snön varit ovanlig i några större mängder. Har det snöat har det gjort det som ett lurendrejeri ovanifrån. För allt har smält och försvunnit några dagar senare.

Globalt har årets första dagar varit minst sagt dramatiska. Den tragiska nattklubbseldsvådan i de schweiziska alperna och USA:s tillfångatagande av Venezuelas diktator, Maduro. Den senare nyheten tog över efter den förra. Det behövs inga långa lyssnaröron eller uppspärrade omvärldsglasögon för att förstå vad de fyra männen i det amerikanska förarsätet (T, V, R, H) egentligen vill med sina ”hemliga operationer”. Och det handlar inte om den venezuelanska befolkningens bästa, om jag säger så … Nu återstår att se vad som händer med resten av den västra hemisfär som tycks ligga inom den intressezon där USA:s sittande regering ställer sig bortom inhemska och internationella lagar för att agera som om inga spärrar, inga gränser eller moraliska hänsyn fanns.

Om kvällarna dessa januaridagar, det första smakprovet på 2026, ser jag Netflixserien, Heweliusz om det polska fartyget med samma namn som förliste på Östersjön bara året före Estonia. Färjan var för övrigt på väg mot hamnen i Ystad när den under vinterstormiga förhållanden kantrade och orsakade femtiofem människors död. Serien, som är mycket välgjord i allt från foto till regi, kombinerar skrämmande realistiska och plågsamt utdragna sekvenser från förlisningen med spelet efteråt; de efterlevandes kval, de anhörigas kamp för rättvisa och skadestånd, skuldfrågan och den infekterade haveriutredningen. Här finns också avtrycket av ett tidigt 1990-tal med ett Polen som tar de första trevande stegen ut i oberoende och nyvunnen frihet, men där gamla strukturer, sedvänjor och förhållningssätt ännu lever kvar och sätter tonen.