Påsken seglar in och jag gläds åt att prata chokladharar, äggmålning och häxkvastar med barnen. Att titta ut genom fönstret, prytt av nyutslaget ris, och se hur gatornas grus inte längre stampas ned av stressade fötter. Tömningen sker vid varje storhelg, kärlet av storstadsbor som sprids ut över Sveriges vägnät några dagar. Alltid samma fascination av människor som fyller bagageluckor med förhoppningar, trötthet och fullproppade papperskassar.

I går var det packat på uteserveringarna och de rundade ölglasen blänkte guldaktigt i aprilsolen. Jag hade spring i benen, hopp i hjärtat och en öppenhet i bröstet. Det var som om den vita vårsolen ville införliva tillvarons alla möjligheter och förväntningar i min kropp. I dag känns det dystrare, tyngre, men så är det också mulet och grått. En enkel spegling av känslolivet i vädret framstår kanske som aningen löjeväckande, som om överensstämmelsen mellan sol och glädje var något annat än myt. Men liksom vädret ändras konstant, har jag börjat se känslorna som en del av samma oförutsägbara vågrörelse. Det finns ett begränsat antal väderlekar liksom det finns ett begränsat antal sinnestillstånd. Men inom en given uppsättning av väder och känslor, vet vi inte från dag till dag vad för slags temperaturkombinationer som ska infalla eller vilka slags emotionella upplevelser som ska utspela sig.

Spegelytor eller ej.

Och liksom vädret ändrar sig över en dag, spelas känslorna ut i en oväntad repertoar under dygnets vakna timmar. Redan under en lunch med en väninna eller med min fästman framför brasan på kvällen formas det inre i en positivare riktning. Ty ena stunden kramar vi lyckan för att i nästa ögonblick se den sväva förbi. Ena stunden begråter vi olyckan för att i nästa andetag renas av tårarna. Och likt hjärtmuskeln pendlar mellan fjäderlätta slag och hamrande oro, väljer molnen att ibland släppa i från sig värme … , ibland vatten.