Och så slocknade ljuset inför lögnens ansikte.
Kategori: Text
-
Löpningens frid
Det har skett ett skifte. Från att kroppen har varit tung och otymplig efter två graviditeter till att den de senaste veckorna flyger fram. Från att det känts som att bestiga ett berg varje gång som jag ger mig ut, flåsandes, kippandes efter luft till lungorna till att åtminstone plana ytor får mina fötter att sväva.
Jag har aldrig varit någon långdistanslöpare. Min kropp är en annan än den seges, uthålliges, min ork och mitt vanvett inte tillräckligt för de övermänskliga distanserna. Jag är inte hon eller han vars smärta och lättja aldrig sätter stopp när benen inte bär längre. Jag blir rent ut sagt uttråkad av att springa för länge. Men jag är disciplinerad och om jag väl bestämmer mig för att ge mig ut är att snöra på sig skorna en befrielse.
Löpningen med sin stundtals ångestframkallande anstormning av fysiologiska reaktioner är frid, inte prestige. Jag har alltid struntat i prylar som ska förbättra prestationen (löparklocka, vätskebälten, specialgjorda skor etc.), vägrat alla tävlingslopp, aldrig sett mig som en löpare utan som någon som springer. Och ändå är det tjugo år sedan som jag påbörjade mina rundor … Till en början mot Fredhälls vassa klippor och tillbaka till föräldrahemmet några kilometer bort.
När rundorna är som bäst är de en upptäcktsfärd genom städer, byar och natur. På resor har ett par röda, alldeles för små och trasiga Converse tjänat som löparskor. Och jag har tänjt mina hälsenor och stärkt mina vader vid otaliga stränders vågskummande vattenbryn.
Löpningen får mig att omslutas av min egen stad som härom veckan när jag saxade mellan folkhoparna utanför Stockholm central i fredagsrusningen när hamburgare och pizza anföll näsborrarna som två osynliga doftkusiner. Jag såg människor och de såg mig, men vi befinner oss på olika plan. Jag springer i från och till något samtidigt. Jag bearbetar intrycken men utan att övermannas av dem för det finns ingen möjlighet att vara kvar i pizzerians surdegsångor eller hamburgerkedjans transfettsos. Jag fortsätter. Drar ner på takten när motståndet blir större. Som vid kullen som leder Upplandsgatan från Norra Bantorget in i den sekelskiftesmättade stenstaden där endorfinerna börjar pumpa som varje gång jag kämpade mig upp för kullarna i Lissabon. Åh, dessa branta gator och magnifika utsikt när man väl tagit sig upp från hamnen!
Lungorna, benen, det rusande hjärtat. Livet svettas ur mig och jag känner mig levande.
-
Höstens intåg
Mandelträdet på balkongen spritter i ett guldregn när solen genomskär de tunna, i vinden fladdrande löven. De fetbladiga krukväxterna med lingonliknande blommor ser ut att trivas i blomsterbyttorna. På stolen med beige vadderad dyna, sitter jag iklädd blåvitprickig långklänning och matchande hårband med en bok i knäet. Det har gått trögt att skriva på sistone. Meningarna vägrar formulera sig. Det inre vill inte titta fram och spillas ner på papperet.
Det är som om hösten tagit mig i besittning, som om vardagen kramar ur all kraft, som om det som finns kvar när skrivandet kommer på tal är en osorterad samling av intryck och tankar. Jag är för det mesta glad. Har ett för en del förbipasserande irriterande leende på läpparna. I min stadsdel ser man helst dryg ut, med kepsen på och tightsen slimmade om de vältränade låren. Jag är ensam om att läsa, känns det som. Sommarens energialstrande vibrationer har klingat av och en sorts trolsk, sagolik skönhet har intagit Humlegården och Djurgårdsbron när jag beger mig bort från hemmet ett slag. På de dyraste adresserna i Stockholm märks ingenting av gårdagens explosion som fick fönsterrutorna att skallra norrut.
Jag försöker svälja ett par motgångar, inte minst ekonomiska sådana och stänga öronen för illvilliga röster som säger åt mig att jag inte duger åt det som jag vill: att skriva.
Väta, tunga och fuktiga moln, grå dimma, dis runt rödljusen tidiga kvällar och otåligt brinnande värmeljus. Buskar och träd som transformeras. Färgernas fanfar och naturens final innan grenarna klär av sig inför våra ögon. Jag räds inte mörkret eller de stympade dagarna, tvärtom tjusas jag av att få gå in i kokongens innersta rum, att söka mig ut i dimman.
Men våldet, krisen, kriget i den värld som omsorgsfullt filtreras genom mediernas uppseendeväckande rubriker, påminner också om trygghetens tillfälliga boning. Jag önskar att jag kunde säga att det fanns något subversivt i den tid som vi lever i, men den känns uteslutande destruktiv. Kall, hård, ogästvänlig. Jag glider in i dystopiska bilder, men vet att inte heller de är sanna. Det gäller att vara sansad, att inte tappa förnuftet.
Och till sist, apropå skrivkramp … Dostojevskijs ord i Onda andar om att tankarna aldrig blir så djupsinniga när de skrivs ut som när de tänks, kunde inte stämma bättre. Jag kommer således alltid ligga på minus.
-
Den omöjliga kontrollen
Det finns en illusion som jag går på gång på gång. Jag tror att jag är säker och saker och ting faller ur händerna. Jag tror att jag är förberedd och det oväntade sker. Jag tror mig vara garderad och jag krossas. Jag tror mig kunna styra över detaljerna och livets innehåll, forma dagarna efter en föreställning, men de blir någonting annat. Jag tror att jag vet när det i själva verket är högmod. Och ödet säger då: Att begrava kontrollen är att förlora idén om sig själv som gudomlig.
-
Nuets förföriska kraft
Det talas om nuet. Ständigt detta nu. Det som ska utmynna i den fluffiga lyckan. Den som vi älskar, älskar att tala om och sträva efter, men aldrig uppnår permanent. Låt oss vara ärliga med det!
Så nuet, vad är det egentligen? Ett flyktigt ögonblick? En förnimmelse av kropp och tillstånd? Handlingen i stunden? Känslan som råder där och då? Är tanken vilande eller aktiv? Är vi själva aktiva, i färd med att nå målet där borta … ? Eller är sysslolösheten det enda som förmår bringa oss till fullödig närvaro? Den franske 1600-talspessimisten, Pascal skrev: ”Vi lever aldrig i nuet. Vi tar framtiden i förskott, vi vill liksom påskynda den, som om den dröjde med att infinna sig.”
Vi skyndar från nuet. Vi skyr det samtidigt som vi förförs av det, uppmanas att bejaka det, men går vilse. Nuet är ett koncept, en idé, en utopi. Vi mediterar, men i konflikt med oss själva eftersom så mycket vill kasta oss från stunden och tillbaka eller framåt i tiden. Nu är kamp, som Camus konstaterade. Det vegetativa, besjälade tillståndet är kortvarigt … Vi har åtaganden och förpliktelser, världen väntar på oss med sina elräkningar och sitt hörndamm. Rör dig, säger rastlösheten när vi inte sliter eller dräneras av krav. Och Pascal igen: Nuet plågar oss, vi döljer det för att det kränker oss och när det glädjer oss ”beklagar vi dess flyktighet”. Vi sysslar enbart med det förflutna eller framtiden, fortsätter han, för vårt mål ligger i framtiden. Glädjeämnena kommer när vi blivit bättre människor och nuet är aldrig tillräckligt uppslukande. Det lovsjunger vad vi ännu inte vet. Eller lägger våra pannor i djupa veck över gamla snedsteg. Men nuet är också ren och skär existens. Det är de inre och yttre överraskningarnas magi … Det är lyckan. Smärtan. Euforin sammantaget. Det är en sekunds beröring av en mjuk bebiskind och ett efterföljande tandlöst leende. Det är vissheten om att jag fortskrider tills allt stannar. Att evigheten utsträcker sig till ett ögonblick och att fjärilens vingars skönhet hade varit bortkastad om allt handlade om tid.
-
Fåglarna
Hitchock visste vad han gjorde när han baserade sin skräckfilm på djurarten. Jag har många gånger fascinerats av de svävande ryggradsvarelserna och deras förmågor, deras förstånd, deras våghalsighet. Men det är något med dem i svärm eller när de som i stadsmiljöer gör sig till en del av stadslivet som också fyller mig med obehag. Kanske påminner de alltför väl om naturtillståndet, om antitesen till mänskliga framsteg, civilisation och förädling bort från kaos, överlevnadshets och allas krig mot alla.
När min äldsta dotter fyllde ett år — det var en osedvanligt kylslagen dag i maj förra året — gläntade jag på balkongdörren tidigt på morgonen. I en blodpöl hade rester av gråa fjädrar klistrat ihop sig och tarmar som liknade maskar ringlade utmed den utsmetade lilla kroppen som gjorts oigenkännlig. I blomkrukan en armslängd bort låg duvmamman och kurrade som hon gjort sedan hon kom i april, det gick inte att avgöra om det fanns känslor innanför de snedställda ögonen, men hon såg extra beskyddande ut där hon vaktade den andra, ännu levande duvungen. Jag stirrade på den utfläkta, tillplattade fjädermassan och innanmätet som tack lov doldes av blodet, till färgen påminde det om rubin. Jag var illa berörd för att inte säga äcklad, men också märkbart sorgsen. Fågeln var bara veckor gammal. Jag hade sett den kläckas, luden och med mikroskopiskt ansikte, sett den sedan ligga tätt intill sin mamma och bli matad. Och jag hade sett de båda ungarna ensamma i boet. Jag hade sett dem lämnas för rovfåglarnas hovrande och den öppna himmelens faror.
I juli 2022 sitter jag på en uteservering i det idylliska kustsamhället på Skånes östersida. Tonerna går i stålgrått, syrenblått, krämvitt och smutsgult. Det där speciella ljuset som det pratas om här nere sipprar genom luftlagret av havssalt. Jag föreställer mig en sorts sotig pastell, färger som med sin bleka anstrykning smälter in i varandra. Det är vindstilla. I hamnen ligger båtarna och vilar. Hav och himmel möts som två självklara entiteter. Ett par äldre turister strosar utmed de välvda bänkraderna inklämda mellan hamnkiosken och parkeringsplatsen. De slickar på glassar och har solglasögon i snören, halmhattar med breda svarta band, vita t-tröjor och trekkingsandaler. Intill oss, fästmannen och jag, har vi två sovande barn. Jag läser några rader Blake medan fästmannen beställer och skyndar genom den garageliknande öppningen som förbinder kafélokalen med uteserveringen där han ställer ner två rykande kaffekoppar med tillhörande kanelbullar på vårt bort. Jag hugger i det sega vetesurdegsbrödet, sörplar den vitskummade beska blandningen, njuter av pausen som föranleds av de där skyndande stegen. För tiden när barnen sover kan bli mycket kort. Men vi samtalar och är i varandras sällskap som bara två föräldrar som äntligen får ögonen för varandra är och allt är sådär pensionärslojt och behagligt avslaget som det bara blir här nere. Men så händer något. Just som jag ska föra kanelbullen från fatet till munnen ser jag hur en jättelik trut svingar sina jättelika vingar och inom loppet av någon sekund knycker bullen ur min hand. Sedan lommar den iväg, balanserades den välgräddade bullen i sin spetsiga, krökta näbb som om attacken inte behöver följas av någon iver bort från brottsplatsen. Den har gjort det förut. Jag gapar. Besergad.
På balkongen i maj 2020 dröjde det inte länge förrän det enda som återstod var spillda blodrester. Jag var inte förvånad. Jag såg hur regnet tog med det sista av blodresterna också. En dag var boet tomt. Jag ägnade ett par timmar åt sanering, låg på alla fyra och skurade med en rotborste och litervis med utblandad såpa i en hink. Körsbärsträdet som bodde i krukan där boet lagts hade dött. Kvar var bruna kvistar och en vit kletig boll i botten, alltså någon sorts ogripbar ansamling av en månads livsföring av en duvfamilj. Jag minns rengöringen som slitsam men belönande.
Häromdagen när jag efter att ha lämnat äldsta dottern på förskolan gick med barnvagnen till ett kafé i närheten hade jag fåglarna — framför allt måsarna — i åtanke. Raden med korgstolarna på fikets framsida var befolkad så det blev till att sätta sig vid ett av borden i svartbetsat trä, en klon av gamla rastmöbler som man ser lite varstans längs Sveriges vägar. Delen som vetter mot Västmannagatan låg i skugga och var tom, hade för dagen utsikt mot en byggarbetsplats som senare skulle visa sig ge plats åt en cykelparkering. Nåväl, jag gick in och beställde ost-, ägg- och skinksmörgåsar och kaffe och eftersom jag hade barnvagn och än så länge var ensam beslöt jag mig för att bära ut smörgåsarna först. Inte hinner de, tänkte jag, inte alldeles övertygad, men gick tillbaka för att hämta barnvagnen i förhoppningen om att jag skulle ha tur. Stunden senare möttes jag av en avstannad byggarbetsplats och byggarbetare med öppna munnar och holkögon som glodde på rastplatsborden. Smörgåsinnehållet låg utspritt på flera av borden och trottoaren. Paprika, ost, vändstekta ägg och några ynka salladsblad. Kvar i korgen i rostfritt stål fanns brödskivorna, tillplattade som på en hamburgare där innehållet svalts först. Jag svor, suckade och kände blicken svartna, vände på klacken och gick in och satte mig längst in i hörnet med en förstående kafépersonal som talade om hur fåglarna krossade porslin och ställde till oreda. Jag fick nya smörgåsar och jag kunde inte klandra bovarna, bara mig själv.
-
Heta augusti
Klockan på spisen visar 04.04. Mörkret väller in genom husets genomskinliga gluggar. Om en halvtimme har natten övergått i morgon. Jag uppskattar att nätterna börjar tidigare och slutar senare. Fram till höstdagjämningen brukar balansen vara okej, sedan tar mörkret sakta över och blir till en del av dagen.
Det är ovant att inte vakna till badrumsfläkten som går på högvarv eller den kompakta och syrefattiga hetta som legat som en tung, klistrig filt över en de senaste dagarna. En sorts panikkänsla över att det inte går att svalka sig, över det bristfälliga fläktandet och kanske att träden verkar må så dåligt med sina snustorra, spröda och rostfärgade löv. Likaså att de allra minsta liksom de äldre ständigt verkar vara på gränsen till uttorkning. Jag vet från tidigare år att augusti kan vara såhär, stekhet, obönhörlig i sina högtryck som tycks stanna allt längre. Rubrikerna under sommaren handlar mer och mer om extrem hetta, om värmeböljor på 40 grader i länder som vanligtvis sällan har temperaturer över 30 och om hur floder (Loire) torkar ut. På morgonnyheterna häromdagen gjorde de sig lustiga över fenomenet genom att presentera ett inslag där Sveriges fulaste gräsmatta utsetts — på Gotland. Vattnet ur kranen känns dyrbart. Jag konstaterar också — men utan att slå mig för bröstet — att sista gången som jag satt i ett flygplan var den vrålvarma sommaren 2018 då björkarna gulnade redan i mitten av juli.
Jag gör en liten frukost till mig själv i gryningen. Hör ett morgonplan suga åt sig luften med sina spinnande motorer. Undrar i stillhet vad det ska bli för slags dag. I morgon börjar den äldsta på förskola. Det visar sig vara sjukhushelikoptern som försvinner bakom Hagastadens granitfärgade fasader. Sedan tystnad; den som blivit ett medvetet tillstånd sedan jag fick barn, en kontrast till ljudbilden som dominerar dagen (och ibland natten). Till syvende och sist är det viktigaste nu att märka kläder och fylla i papper inför förskolestarten.
Jag lägger de ifyllda papperna i en röd mapp och slinker ut på balkongen, känner syret genomströmma kroppen, hör tankarna surra som flugor i skallen. Det spritter i kroppen ju mer dagen fortlöper — av glädje och av tacksamhet. Vardagens kärna av mening och kärlek som den totala närvaron — när jag förmår uppbåda den — knyter ihop så vackert är som sötmandeln på det lilla trädet på balkongen. Men det går inte att bortse från surret och flugorna … För samtidigt. Hur blir det för dem? Mina barn … De är små och växer upp, tar mer av livet i anspråk för varje dag som går, men får också sina liv utbroderade på en plats som uppenbarligen lider. En plats där djurarter utrotas och hav fylls med dödens alger. En plats där skogar fortsätter att slukas av människans ohejdbara skövlingsmaskiner. Vi har civiliserat jorden, byggt fantastiska monument över vår intelligens men också fördärvat den med samma hjärnor. Vi tillgriper klimatångest och Thunbergs slagord, men fortsätter riva ut kök och kryssa mellan semesterparadis när lönearbetartillvaron blir för olidlig. Att vi då svettas om nätterna är inte särskilt konstigt. Det är lätt att vara bekväm, men svårt att vara konsekvent om det handlar om att göra avkall på begärets dunkla mål …
-
Tillbaka
Saker som slår mig tillbaka i stadsdelen där jag bor: byggena med cementblandare, lyftkranar, avspärrningar, slammer och sandstormsliknande moln, slåttermaskinerna till barnvagnar som ser hemmahörande ut i byggfickorna, arkeologiska urgröpningar i asfalten, högresta husfasader som byggena kontinuerligt underhåller med ny puts och nya fönster, fläktandet som bara ibland släpps igenom de stenbeklädda gatukorridorerna, slåttermaskinföräldrarna som tycks oändligt upptagna av sig själva och sin egen framkomlighet, det goda, perfekt tempererade kaffet som serveras på något av de ansedda kaféerna, undvikandet av blickar från medmänniskor där karriärism och Teslaängslighet sipprar ur varje por, laptophav på de ansedda kaféerna, svarta nederdelar och vita överdelar, fyrkantiga becksvarta solglasögon på relativt unga bostadsrättsinnehavare som flyttat köket till hallen, lunchande tjänstemän med passerkort i rem runt halsen och grälla färger i Vanadisrondellen, lekparksytor som det går att steka ägg på och träd som rostar, men ett behagligt tempo när augustihettan lamslår och kanske skymtar jag rödblanka kräftklor på Tennstopets tallrikar (eller så önskar jag det).
-
Julitider
Stockrosorna vajar mot fönsterrutorna som sega pekpinnar med klockformade blommor i oxblodsrött, skärt och skirt gult utstickandes från de sträva stjälkarna. Varje gång tror jag att det är en människa som närmar sig. Jag tror mig se det oväntade besöket eller familjemedlemmen som kommit hem från matbutiken eller turen till stranden. En dag stod en kille utanför sovrumsfönstret och fotograferade sin flickvän som glatt poserade mellan de högresta växterna. Det är något med blommor på styltor som kikar in i ens intima rum.
Vi har varit här en tid nu och sett allt från gängliga prästkragar till knallröda klängrosor spricka ut i full blom för att sedan vissna, bli hängiga och lämna över stafettpinnen till andra blommor. Någonstans i mitten av sommaren tar grönskan alltmer överhanden när de vakna knopparnas slummer och den mest spirande blomningstiden är över. Fälten som omgärdar den lilla fiskebyn där vi tillbringat veckor, går från rapsgulepigga till att likna en afrikansk savann när skördetiden tar vid. Havet med dess lockande djup, horisonter och stålblågrå hinna har dock inte följt sin vanliga bana och blivit varmare. I går under promenaden med äldsta dottern uppmätte temperaturen till åtta grader. Jag ser tunna dunjackor på grusvägarna och människor som undrar om det ska gå att bada någonting mer på semestern.
Personligen märker jag knappt att dagarna går. Kvällarna blir långsamt mörkare, ljuset varmare på eftermiddagarna, ett lugn seglar in under mina fötter. Barnen och deras behov ritar tillvarons linjer. Jag följer dem, sätter mig själv åt sidan, det är något med att tillgodose små barn som gör en ömsom mycket lycklig, ömsom helt dränerad. Utmattningen som inte nödvändigtvis är trötthet lägger sig som ett sprött cellofan runt en. Men njutningen finns också i det smått letargiska — i Sisyfosarbetet av tvätt, disk, städning. Hushållsarbete kort och gott. Regelbundet ska babyn ammas och då blir utflykten till caféet där det inhandlas rykande färska kanelsnäckor och kaffe, en utflykt som är tillräcklig för småbarnsföräldern med alla händer upptagna. Jag konstaterar att sandstranden ett par kilometer bort — kanske Sveriges vackraste med Bahamaslen sand — har blivit en exotisk plats för turister den här sommaren. Faktum är att jag inte ens sänkt ner mina bleka tår i havet. Men det är okej. Här, i huset med sina kalkstensväggar och sina vida rutor mot stockrosor och strädden, tillsammans med de närmaste, familjen, känner jag att livet gärna får ha sin gång. Jag må behöva horisonterna för att blicka bort mot andra världar ibland, men den egna världen som jag skapat och som existerar tätt intill är vad jag närs av, vad som får mitt hjärta att slå. Jag måste inte åka någonstans. Jag måste inte åt de stora berättelserna. Vardagen har förflyttats, men är så gott som den samma, bara lite mer saltindränkt, lite mer naturnära och ännu lite småskaligare här än i stan. Och jag tror jag uppskattar platsens skönhet mer sedan min egen lilla familj fick möjlighet att sammansmälta med den. Byn med småbåtshamnen, kapellet och de gamla knotiga fiskehusen ringlandes utmed kustlinjen liksom den skaldjursdoftande luften som slukar gödsellukten från bondgårdarna uppe på fälten.
Jag betraktar hortensiabusken på hustrappan. Busken som med sina stora, bulliga, violetta kransar hade fått vilken blomsterhandlare som helst att spärra upp ögonen. Barnen sover. Jag kan skriva de här raderna. Deras leenden, hud och närvaro lever i mig. Men jag får lov att andas ut några minuter.
Ljuva julitider! Jag kommer leva på er ett tag.
-
Ordlösa samtal
I mitt första romanförsök var det en scen i början då huvudpersonen går ut och äter middag ensam. Jag föreställde mig hans val av restaurang som Lydmar Hotel och tidpunkten, början av september när Stockholmsluften är sådär mättad och dov med dofter av klart vatten och rostat järn. Tidpunkten då Mälaren kluckar alldeles ljuvligt och vispar upp en hel sommars ansamling av drömmar och nostalgi. En föraning om hösten, men innan allt begravs varför samma melankoli som finns i blomningsluften infinner sig. Veckorna när temperaturen har svårt att bestämma sig och vi står med ena foten i värmeböljor och brittväder och andra i jorden och kvällsmörkret.
Huvudpersonen som är bekant med hotellets bartender, beställer en toast Skagen till förrätt och gör en kortare reflektion kring hur balansen mellan röran av räkor, rom och majonnäs och brynt, stekt vitt bröd så ofta fallerar, hur det blir för mycket eller för lite av det ena eller det andra. En reflektion som den ensamätande har tid med eftersom ett måltidssällskap ställer krav på närvaro och gensvar; ett uppmärksamhetsskifte från mat till människa där enkla konstateranden som ”det var gott” eller ”det var sådär” kan ingå, men där en utförligare analys av maten tycks överflödig. Vi har alla sett sällskapen som uppslukade av varandra till och med glömmer att äta. Efter att ha bett om några extra skivor formfranskebröd i nätt skurna trekanter staplade mot varandra i en flätad korg, växlar fokus hos huvudpersonen till paret intill. En man och en kvinna i övre medelåldern. De ser sig omkring med blaserad blick, undviker att titta på varandra, säger inte ett knyst. De är där för att de råkar vara i Stockholm denna kväll, troligtvis är de gäster på hotellet. Klädseln är dock oklanderlig och det yttre vittnar om viss ansträngning. Han i nystruken, kortärmad skjorta, vattenkammad tunn snedbena och rakvatten som doftar på flera meters avstånd. Hon i ljus vid linneklänning och en halslinning täckt av bijouterier. Kvinnan blänger på mannen samtidigt som hon duttar servetten nervöst i mungipan. Hans pupiller glittrar till av vad som bäst kan beskrivas som förakt. När de har betalat notan skyndar han att resa sig och stoppa plånboken i bakfickan, lunkar sedan mot utgången som om han behövde frisk luft. Hon sitter kvar en stund med mobiltelefonen framför sig innan hon ställer sig upp och placerar handen för munnen för att kväva en hostning. Hennes hållning är aningen böjd när hon saxar mellan borden, mot hissarna som leder upp till hotellrummen.
Dessa par finns på riktigt. De sitter på restauranger och caféer där de beställer in sött och salt och fyller sina glas med rushaltiga drycker. De har en historia, men inget att dela. De tillbringar semestern ihop, men längtar tillbaka till jobbet. De minns bröllopsdagen, men har slutat fira den. Ovanorna hos den andre mynnar regelbundet ut i bittra aggressioner som uttrycks i ömsesidiga glåpord, kritik och nedlåtenhet. Samvaron är ett kvalmigt bad av leda och energilöshet. Och medvetet eller ej, blottar de sin brist på samhörighet genom att ägna omgivningen större intresse än varandra för deras blickar dras aldrig mot den andre annat än i anfall av småsinthet. Ibland räddas de av att något händer i det närmaste synfältet, som ett flygplan som dånar ovanför huvudena på dem, och ger upphov till en kommentar eller två. Allt innan tystnaden återigen infinner sig.
På en stekhet terass framför ett stort torg i Ystad, gör min fästman mig påmind om ett sådant par, men utan det så förhatliga föraktet osandes runt sig. Tystnaden är en tjock, osynlig vägg mellan deras kroppar. Det sägs något först när en bil som spelar hög musik kör förbi, men kommentaren förmår inte sätta igång associationer hos de två. Att jag inte lägger märke till dem, har nog att göra med den glänsande salladen som vi precis fått in och det lätta illamående som solens brännande strålar framkallar. Liksom alla ljud som blandas: bromsande bilar, tjoande barn, tutande bussar, gasande motorcyklar och fontänens brus på torget. Men det slår mig plötsligt att vi, paret och jag, delar något i vår bomullsindränkta mentala avskärmning. Jag: inne i mig själv, inne i mina simpla tankar om hur maten smakar och de bredvid mig, i sin gemensamma dvala, sin kokong där inget når dem, där inga sociala normer om trivsel och spiritualitet råder. Dessa par är mänskliga och på många sätt befriande i sin ovilja att framstå som bättre, lyckligare och mer kärleksfulla än de är. Fasaderna är sedan länge raserade och kraven kullkastade. De har slutat låtsas. I den stela synkroniserade tystnaden är de sig själva.
SKISSER UR VARDAGEN 