Husen med sina torn tecknar svarta silhuetter mot den blå himmelsgatan som så småningom tonar ut i guld.
Kategori: Text
-
Några steg …
Trottoarerna blir tunga såhär års. Buckliga, knotiga och bitvis mycket hala. Håller man sig på gruset som ligger strödd som konfetti är det som kulor som rasslar under fötterna. Småsten fastnar i skosulorna och gör gången lite ojämn. Sedan plötsligt, en isgata som får en att glida, nästan falla innan man återfår balansen och undviker att ramla på ändan på den frysta vattenpölen.
Morgonen är frisk och klar. En nydaning i luften, dagen är nattens mor. Solen märks och ändå förefaller den osynlig, som om den gav av sitt pastelliga ljus och samtidigt dolde sig, gjorde sig omöjlig. Tydligast är ett moln som med sina vassa kanter ser urklippt ut. Eller som ett motiv från en överdrivet sockrad landskapsmålning från romantiken. Det rosa övergår i aprikos och sedan gult, gör horisonten dramatisk längst bort på Västmannagatan. Molnet hänger, liksom fixerat, orörligt på morgonhimmelen. I övrigt inget som direkt fäster i gatubilden. Det är de invanda stegens förbannelse. Man går dem varje dag, trampar upp samma stigar och spår. Gatorna är så hemtama att det endast är stegen som varieras. De kan vara pigga eller raska, eller som nu lite tunga och släpandes flankerade av kulissen som utgör vardagens sceneri, den runt vilken vi avtecknar våra dagar.
Jag närmar mig det omåttligt populära bageriet på hörnan. Det som alltid serverar bröd så färskt att även om det inte är rykande hett och kommer direkt från ugnen, lägger sig lent mot tunga och gom och förgyller ens frukostar. De överfulla hyllorna gapar aldrig tomma och måste därför fyllas på med sådan ilfart att man knappt hinner blinka eftersom tillströmningen av människor pågår hela dagen och genererar långa köer ut på Frejgatan. Den här morgonen är inget undantag. Ett enhetligt streck av svartbeigegråa vinterplagg, curlingkängor och en medelålder på 38. Mobiltelefonerna vilar i handflatorna. Någon har en hund i koppel. Längst bak sällar sig en av stamkunderna som jag känner igen, pappan med tvillingvagnen som han vanligtvis motar in i det trånga bageriutrymmet. Hans steg hasar och trots att han i dag är utan barnvagn, är hans rörelsemönster som om han hade haft den med sig. Som om mönstret tog vid så fort han klev upp ur sängen för att sedan sitta i resten av dagen, som om det blivit en del av honom. Han håller en hopvikt barnmössa i handen, som om även den vore resultatet av en invand mekanisk gest att klä på de små.
Stegen fortsätter i riktning mot Hälsingegatan och jag svänger ner på ett av stadsdelens tjusigare gatustråk. Härom veckan körde snöröjningsmaskiner fram och tillbaka, sprutade ut dieselångor och sopade rent trottoaren från nyfallen snö. Ett stenkast bort var det så mycket snö och is att det inte gick att ta sig fram, men maskinerna fortsatte med huvudgatan även efter att den blivit helt rensad på snö. Så fort underlaget ändras, vilket sker när gatorna blir större, bredare och mer uppvärmda, blir stegen ettrigare, snabbare, kortare. Blåsten tilltar nu och letar sig in innanför de kroppsdelar som inte täcks av tjockt tyg. Det ilar under det yttersta hudlagret, vinden gör sig hemmastadd i de blottade delarna. Horisonten kläs av kala träd och burgna husfasader. Solen är frånvarande, men luften klar. Påsen med frukostfrallorna dinglar utmed höften, blir stundtals föremål för de kraftiga vindbyarna. Gången, sirapsaktig igen, kämpandes mot naturens motstånd som vintern är särskilt duktig att bjuda på. Det rinner i näsan, lungorna trivs, men kinderna längtar efter värme och jagar de sista stegen mot målet. Själv längtar jag efter sällskap, levande ljus och ett uppdukat bord.
-
Odenplan
Jag bor nära ett vattenhål som heter Odenplan. Under mina drygt tio år i området har platsen ändrat utseende. Vid flytten hit var den så kallade citybanan på allas läppar och det talades om infrastrukturen som skulle binda samman staden i två ändar. Det bjöds in till informationsträffar, skrevs i lokalpressen och delades ut flygblad i brevlådan. Det sprängdes fram tunnlar och speglar trillade ner i hallen när underjorden bullrade, om så bara i några sekunder. Det var stort, dyrt och vräkigt. Stockholmarna skulle snart ha lättare att pendla, lättare att genomkorsa staden och komma ut på andra sidan.
I mitten av 2010-talet dök den upp, den nya pendeltågsstationen med tillhörande vita terminalbyggnad och ytterligare en upp- och nedgång alldeles intill mig. Odenplans utseende hade vitnat, blekts. Platsen som jag från min barndom mindes som regnig, grön och präglad av kiosken runt vilken a-lagarna samlades hade ljusnat, blivit klinisk. Terminalbyggnaden med den trappstegsformade avsatsen utvändigt, erbjöd sittplatser och solterass till människor som nykläckta vårdagar och ljumma höstkvällar kanske väntade på någon eller bara inte kände för att sätta sig på en lummigare, mer avskild plats. För om det är något nya Odenplan inte är så är det lummigt och avskilt. Solen gassar hårt heta sommardagar och det senaste tillskottet, kiosken, också den vit, med sina planetrunda skyltar (en blinkning till den gamla, rivna kiosken för övrigt), har trots parasoll spända över borden, en osviklig förmåga att framkalla känslan av att man äter sin varmkorv i en stenöken.
Nästan vilken dag som helst på året pågår det någonting på det strutformade torget. Blomsterförsäljarna har alltid fullt upp. Vårvinter: gnisslande tulpaner i krispiga plasthöljen. Påsk: lena neonfjädrar på rangliga risknippen. Sensommar: bulliga hortensior och svällande krysantemum. Allhelgona: prydliga gravkransar, ljungplantor. December: julgranar och ståtlig amaryllis. Alla hjärtans dag: genmodifierade rosor och röda nejlikor. Försäljarna står under sina uppvärmda tält, men ropar inte efter potentiella kunder som handlarna på Hötorget. Rör man sig närmare tunnelbanan är det dock stor sannolikhet att man blir närmad, om man så studsar in i en strategiskt placerad vagn med ungdomar som rabblar kom-och-smaka-på-vårt-nya-havremellanmål, passerar en mumlande mikrofonpredikan om Jesus eller konfronteras med en mer ambitiös demonstrationsanrättning i försvar av eller motstånd mot någon för gemene svensk totalt okänd krigsfånge eller folkmördare i Mellanöstern. Sedan har vi de otaliga OCHA-, UNHCR- och UNDP-västarna i ljusblått som går mot en med bestämda steg, inte för offensivt men med ett trevande, liksom blidkande leende som blir bredare ju närmare de kommer. Ett leende som gör en varm i kläderna, får kinderna att blossa och hjärtat att slå snabbare för att man inte har lust att ge av vare sig sin tid eller sina pengar. Dessa skänks förresten utrymme i Ruben Östlunds film The Square vilken som namnet antyder har ett torg (faktiskt Odenplan) som sitt återkommande, skruvat realistiska nav.
I filmen skildras de välklädda innerstadsmänniskornas framfart. Folket på väg till sina arbeten som ska betala av de vansinnigt högt belånade bostadsrätterna. Men stadens invånare är spretigare än så, tack och lov, även runt det till synes homogena Odenplan. De raska benen, de fladdrande goretexjackorna, de kramande portföljerna, de åtsnörda ryggsäckarna och de gigantiska barnvagnarna är bara en del av cocktailen. Här existerar parallellt den tillfällige besökaren, den nöjeslystne nattsuddaren i färd med att uppsöka en bar eller en suspekt håla som tillhandahåller spel eller biljard eller liknande och som du knappt hört talas om. Här existerar också den vilsne bussresenären i jakt på rätt plexiglaskur att huttra några minuter i. Han eller hon med sitt lustfyllda och, eller förvirrade uttryck hade dock knappast passat in i den östlundska, kallt orienterade arbetsnarkomaniscenografin. Därtill är platsen inte så tyst som i filmen. Inte sällan skriker den av ambulanssirener, mullrar av rusningstrafik eller tjuter från diverse vägarbeten. En blandning av färg och färglöshet, ljud och ljudlöshet sänker sig över den.
Och ur den myllrande massan en januaridag runt lunchtid, är det inte en överdrift att säga att man vill passera torget så fort som möjligt. Det är inte ett torg jag gärna uppehåller mig vid annat än om jag måste. Men då min dotter höjer sin lilla kropp i vagnen och börjar gunga, se bortåt Dressman förstår jag att hon inte delar min brådskande känsla. Hon har uppmärksammat mannen med dragspel i korsningen Norrtullsgatan. Han som spelar samma korta vemodiga stycke om och om igen och penslar gatubilden i öststatstoner. Dottern gungar allt häftigare, ser road ut och tittar åt mannens håll när knappt någon verkar ta notis om honom. Som om hennes närvaro genomträngde de pigga fötterna och småspringande benen allt medan den vuxna hjärnan slukas av nästa mötesdragning, rapporten till chefen som väntar på skrivbordet eller samtalet med sambon om vem som ska skjutsa till hockeyträningen. Ett ständigt rymmande från nuet.
Följande dag är vi tillbaka. Mannen med dragspelet har flyttat på sig och står nu utanför Coop. Samma korta i moll klingande melodi. Den flätade korgen rymmer några mynt. Gabardinbyxor och en jacka som går ner en bit, mössa och halvtrubbiga skor. Dragspelet är inte precis nytt. Dotterns vaggande återupptas i vagnen. Melodislingan följer oss ner för Odengatsbacken, förbi Stadsbiblioteket och 7-Eleven innan den helt dör ut i hörnet Sveavägen.
-
Sömnlöshet x 2
Sömnlösa nätter har väldiga gap, men saknar tungor.
Sömnlöshet surrar som kylskåp och gläfser som hungriga hundar.
Sömnlösa timmar är dova stunders frosseri och milda dagars svält.
-
Sömnlöshet
Inlindad i klarvakenhet och dvala på samma gång, ligger jag tätt intill min snusande dotter och njuter av att vara vaken trots att jag vet att dagen blir betydligt tyngre, segare, mer ansträngande när timmarna av sömn är få. Jag försöker somna om, men blicken öppnar sig, vill inte vandra ner i nya drömmar utan det är som om någon fäst sådana där Clockwork Orange-stänger mellan kindben och ögonbryn. Jag kan melodin vid det här laget.
Vägran att tända lampor och i stället förlita sig till levande ljus, ett större bockljus med stearin som rinner nerför kanterna och ett mindre värmeljus i en Iittala-ljusstake i glas på köksbordet. Som om en alltför kraftig synlighet i mörkret skulle bryta ett slags dunkel och efterlängtad stämning. Tack och lov att det inte ljusnar än på ett tag!
Den ende grannen som har tänt i huslängan mitt emot är grannen hos vilken det alltid lyser. En adventsstjärna i rostbrunt och ytterligare lampor där inne. Det är inte en vaken människas ljus utan någon som sover så, upptänt i köket. Släckt i sovrummet. Jag brygger kaffe och tror mig göra det extra starkt när det blir extra svagt. Lättkokar mjölk i en kastrull och klickar i lite grekisk yoghurt i en skål. Fyller sedan ett vattenglas och lägger ett vikt lapptäcke över köksstolen. Ljudet kommer från elementet som jag skruvat upp och kanske från ventilationen ovanför kylskåpet. Det är vinter och minus fyra grader. Snön ligger vänligt kvar över tak och mark, som om den lagt sig där för att skapa trygghet. Runt människors balkongräcken blinkar tvinnade glödlampor och ljusgirlanger. Det är ödsligt.
Dotterns andetag hörs inte längre. Jag är inte längre i hennes rytm, i hennes snusande. Hon är osynlig, men ändå med mig. Betraktad och beundrad i mina dagliga minnesbilder av henne. Nacken och de långa vippande ögonfransar, den skarpa nyfikna blicken, det hjärtliga kluckande skrattet. Karin Boye-frisyren som jag klippt henne i. Det är förresten sällan hon som väcker mig om natten. Hon sover så gärna, vaknar ibland och skriker till, men somnar alltid om.
Det är jag som ligger med vidöppna ögon. Ibland drabbad av ångest inför en kommande dag då huvudet vill dra ner mig i skorna, då tröttheten successivt ökar gravitationen och jag inte kan förstå hur det bara är förmiddag när det känns som eftermiddag. Men ibland, som denna morgon, är jag snudd på euforisk, glad, uppåt, ja, det är som om en urkraft vällde ur mig och kastade mig upp ur lakanen. Tvingade mig att ta tillvara på timmarna innan allt drar igång. Inspirationen dallrar i fönsterrutorna och luftrören sprängs som i en explosion av tacksamhet, knasiga infall och blixtrande idéer.
De morgonpigga som bara behöver några få timmars nattsömn beskriver sig uppleva en sorts megalomani. De må inte behärska drömtillståndet lika bra som vi andra, men vad gör det när man behärskar världen?
Kaffet i koppen ökar på hjärtslagen. Än mörker, mörker och åter mörker.
Att vara sömnlös är att dricka ur källan till det vakna tillståndets ratade droppar.
-
Skisser ur vardagen
Jag tror att alla som skriver försöker hitta en tråd i skrivandet, någonting som bär det, som gör att vi fortsätter att knåpa våra med vånda eller lätthet växande bokstäver och meningar på det berömda blankarket. Kanske drar vi oss för att etikettera, titulera eller beskriva det som vi gör smärtsamt medvetna om att det förr eller senare kommer skärskådas och bedömas. Formen som vi valt, avsiktligt eller ej, försöker vi peu en peu utmana, omstöpa och förfina så mycket som det går utan att förlora oss i det som från början gjort skrivandet till en nödvändighet, en njutning eller en vana som vi inte kan vara utan. Låt kalla det lustens eller bekymmerslöshetens lovsång som är så viktig i ett arbete annars till stora delar präglat av tvivel, omarbetningar och fruktlöst slit!
För inte räcker det med benhård disciplin, maniska faser eller rappa pisktag; vi måste sinnligt och intellektuellt roas av det vi gör, vi måste släppa tyglarna, begrava ängslan för att allt ska gå åt helvete och dämpa den så ihärdigt larmande självkritiken som ber oss lägga ner pennan. Språkgyttjan får aldrig bli ett fängelse där vi trampar runt, hämmade och bakbundna, blinda och frustrerade. Den får aldrig bli en främmande terräng som vi undviker av rädsla att fastna eller göra bort oss. Den måste få jäsa och omsluta våra fötter, tas för vad den är.
Den här hemsidan är ingen radikal nystart. Det är snarare en förlängning eller en fortsättning på en bana som jag redan påbörjat. Men skillnaden — jämfört med min gamla hemsida (marianaeh.se) — är att texterna här kommer vara mer skissbetonade, mer direkta, ja, mer spontana och omedelbara. Kanske kommer det upplevas som en dagbok. Kanske bara som ett avtryck av ett liv eller en tillvaro utan en specifik avsändare. Kanske vet jag ännu inte vad som ska fylla detta digitala tomrum.
Jag hoppas hur som helst att du vill följa med på vägen!
Mariana Ehrenkrona, januari 2022
SKISSER UR VARDAGEN 