Saker som slår mig tillbaka i stadsdelen där jag bor: byggena med cementblandare, lyftkranar, avspärrningar, slammer och sandstormsliknande moln, slåttermaskinerna till barnvagnar som ser hemmahörande ut i byggfickorna, arkeologiska urgröpningar i asfalten, högresta husfasader som byggena kontinuerligt underhåller med ny puts och nya fönster, fläktandet som bara ibland släpps igenom de stenbeklädda gatukorridorerna, slåttermaskinföräldrarna som tycks oändligt upptagna av sig själva och sin egen framkomlighet, det goda, perfekt tempererade kaffet som serveras på något av de ansedda kaféerna, undvikandet av blickar från medmänniskor där karriärism och Teslaängslighet sipprar ur varje por, laptophav på de ansedda kaféerna, svarta nederdelar och vita överdelar, fyrkantiga becksvarta solglasögon på relativt unga bostadsrättsinnehavare som flyttat köket till hallen, lunchande tjänstemän med passerkort i rem runt halsen och grälla färger i Vanadisrondellen, lekparksytor som det går att steka ägg på och träd som rostar, men ett behagligt tempo när augustihettan lamslår och kanske skymtar jag rödblanka kräftklor på Tennstopets tallrikar (eller så önskar jag det).
Kategori: Text
-
Julitider
Stockrosorna vajar mot fönsterrutorna som sega pekpinnar med klockformade blommor i oxblodsrött, skärt och skirt gult utstickandes från de sträva stjälkarna. Varje gång tror jag att det är en människa som närmar sig. Jag tror mig se det oväntade besöket eller familjemedlemmen som kommit hem från matbutiken eller turen till stranden. En dag stod en kille utanför sovrumsfönstret och fotograferade sin flickvän som glatt poserade mellan de högresta växterna. Det är något med blommor på styltor som kikar in i ens intima rum.
Vi har varit här en tid nu och sett allt från gängliga prästkragar till knallröda klängrosor spricka ut i full blom för att sedan vissna, bli hängiga och lämna över stafettpinnen till andra blommor. Någonstans i mitten av sommaren tar grönskan alltmer överhanden när de vakna knopparnas slummer och den mest spirande blomningstiden är över. Fälten som omgärdar den lilla fiskebyn där vi tillbringat veckor, går från rapsgulepigga till att likna en afrikansk savann när skördetiden tar vid. Havet med dess lockande djup, horisonter och stålblågrå hinna har dock inte följt sin vanliga bana och blivit varmare. I går under promenaden med äldsta dottern uppmätte temperaturen till åtta grader. Jag ser tunna dunjackor på grusvägarna och människor som undrar om det ska gå att bada någonting mer på semestern.
Personligen märker jag knappt att dagarna går. Kvällarna blir långsamt mörkare, ljuset varmare på eftermiddagarna, ett lugn seglar in under mina fötter. Barnen och deras behov ritar tillvarons linjer. Jag följer dem, sätter mig själv åt sidan, det är något med att tillgodose små barn som gör en ömsom mycket lycklig, ömsom helt dränerad. Utmattningen som inte nödvändigtvis är trötthet lägger sig som ett sprött cellofan runt en. Men njutningen finns också i det smått letargiska — i Sisyfosarbetet av tvätt, disk, städning. Hushållsarbete kort och gott. Regelbundet ska babyn ammas och då blir utflykten till caféet där det inhandlas rykande färska kanelsnäckor och kaffe, en utflykt som är tillräcklig för småbarnsföräldern med alla händer upptagna. Jag konstaterar att sandstranden ett par kilometer bort — kanske Sveriges vackraste med Bahamaslen sand — har blivit en exotisk plats för turister den här sommaren. Faktum är att jag inte ens sänkt ner mina bleka tår i havet. Men det är okej. Här, i huset med sina kalkstensväggar och sina vida rutor mot stockrosor och strädden, tillsammans med de närmaste, familjen, känner jag att livet gärna får ha sin gång. Jag må behöva horisonterna för att blicka bort mot andra världar ibland, men den egna världen som jag skapat och som existerar tätt intill är vad jag närs av, vad som får mitt hjärta att slå. Jag måste inte åka någonstans. Jag måste inte åt de stora berättelserna. Vardagen har förflyttats, men är så gott som den samma, bara lite mer saltindränkt, lite mer naturnära och ännu lite småskaligare här än i stan. Och jag tror jag uppskattar platsens skönhet mer sedan min egen lilla familj fick möjlighet att sammansmälta med den. Byn med småbåtshamnen, kapellet och de gamla knotiga fiskehusen ringlandes utmed kustlinjen liksom den skaldjursdoftande luften som slukar gödsellukten från bondgårdarna uppe på fälten.
Jag betraktar hortensiabusken på hustrappan. Busken som med sina stora, bulliga, violetta kransar hade fått vilken blomsterhandlare som helst att spärra upp ögonen. Barnen sover. Jag kan skriva de här raderna. Deras leenden, hud och närvaro lever i mig. Men jag får lov att andas ut några minuter.
Ljuva julitider! Jag kommer leva på er ett tag.
-
Ordlösa samtal
I mitt första romanförsök var det en scen i början då huvudpersonen går ut och äter middag ensam. Jag föreställde mig hans val av restaurang som Lydmar Hotel och tidpunkten, början av september när Stockholmsluften är sådär mättad och dov med dofter av klart vatten och rostat järn. Tidpunkten då Mälaren kluckar alldeles ljuvligt och vispar upp en hel sommars ansamling av drömmar och nostalgi. En föraning om hösten, men innan allt begravs varför samma melankoli som finns i blomningsluften infinner sig. Veckorna när temperaturen har svårt att bestämma sig och vi står med ena foten i värmeböljor och brittväder och andra i jorden och kvällsmörkret.
Huvudpersonen som är bekant med hotellets bartender, beställer en toast Skagen till förrätt och gör en kortare reflektion kring hur balansen mellan röran av räkor, rom och majonnäs och brynt, stekt vitt bröd så ofta fallerar, hur det blir för mycket eller för lite av det ena eller det andra. En reflektion som den ensamätande har tid med eftersom ett måltidssällskap ställer krav på närvaro och gensvar; ett uppmärksamhetsskifte från mat till människa där enkla konstateranden som ”det var gott” eller ”det var sådär” kan ingå, men där en utförligare analys av maten tycks överflödig. Vi har alla sett sällskapen som uppslukade av varandra till och med glömmer att äta. Efter att ha bett om några extra skivor formfranskebröd i nätt skurna trekanter staplade mot varandra i en flätad korg, växlar fokus hos huvudpersonen till paret intill. En man och en kvinna i övre medelåldern. De ser sig omkring med blaserad blick, undviker att titta på varandra, säger inte ett knyst. De är där för att de råkar vara i Stockholm denna kväll, troligtvis är de gäster på hotellet. Klädseln är dock oklanderlig och det yttre vittnar om viss ansträngning. Han i nystruken, kortärmad skjorta, vattenkammad tunn snedbena och rakvatten som doftar på flera meters avstånd. Hon i ljus vid linneklänning och en halslinning täckt av bijouterier. Kvinnan blänger på mannen samtidigt som hon duttar servetten nervöst i mungipan. Hans pupiller glittrar till av vad som bäst kan beskrivas som förakt. När de har betalat notan skyndar han att resa sig och stoppa plånboken i bakfickan, lunkar sedan mot utgången som om han behövde frisk luft. Hon sitter kvar en stund med mobiltelefonen framför sig innan hon ställer sig upp och placerar handen för munnen för att kväva en hostning. Hennes hållning är aningen böjd när hon saxar mellan borden, mot hissarna som leder upp till hotellrummen.
Dessa par finns på riktigt. De sitter på restauranger och caféer där de beställer in sött och salt och fyller sina glas med rushaltiga drycker. De har en historia, men inget att dela. De tillbringar semestern ihop, men längtar tillbaka till jobbet. De minns bröllopsdagen, men har slutat fira den. Ovanorna hos den andre mynnar regelbundet ut i bittra aggressioner som uttrycks i ömsesidiga glåpord, kritik och nedlåtenhet. Samvaron är ett kvalmigt bad av leda och energilöshet. Och medvetet eller ej, blottar de sin brist på samhörighet genom att ägna omgivningen större intresse än varandra för deras blickar dras aldrig mot den andre annat än i anfall av småsinthet. Ibland räddas de av att något händer i det närmaste synfältet, som ett flygplan som dånar ovanför huvudena på dem, och ger upphov till en kommentar eller två. Allt innan tystnaden återigen infinner sig.
På en stekhet terass framför ett stort torg i Ystad, gör min fästman mig påmind om ett sådant par, men utan det så förhatliga föraktet osandes runt sig. Tystnaden är en tjock, osynlig vägg mellan deras kroppar. Det sägs något först när en bil som spelar hög musik kör förbi, men kommentaren förmår inte sätta igång associationer hos de två. Att jag inte lägger märke till dem, har nog att göra med den glänsande salladen som vi precis fått in och det lätta illamående som solens brännande strålar framkallar. Liksom alla ljud som blandas: bromsande bilar, tjoande barn, tutande bussar, gasande motorcyklar och fontänens brus på torget. Men det slår mig plötsligt att vi, paret och jag, delar något i vår bomullsindränkta mentala avskärmning. Jag: inne i mig själv, inne i mina simpla tankar om hur maten smakar och de bredvid mig, i sin gemensamma dvala, sin kokong där inget når dem, där inga sociala normer om trivsel och spiritualitet råder. Dessa par är mänskliga och på många sätt befriande i sin ovilja att framstå som bättre, lyckligare och mer kärleksfulla än de är. Fasaderna är sedan länge raserade och kraven kullkastade. De har slutat låtsas. I den stela synkroniserade tystnaden är de sig själva.
-
En gård i Malmö
”Jag har hört av mig till kommunen. Det bor ju fullt av barnfamiljer här. Och ingen lekplats.”
Mamman har håret uppsatt i en slarvig knut som hon gärna tar i, drar lite i, bollar mellan händerna som en snöboll. Håret vågar sig i bruna virvlar. Benen är långa och bara och hon stryker dem med fingertopparna när hon inte leker med hårknuten. En tatuering blottar sig på undersidan av höger arm och lösa lediga tyger faller i sjok utmed sidan.
”Hjärtat, nu ska vi gå. Vi ska hem och packa. Pappa väntar på oss.” Dottern har ritat en hage med kritor i pastell som fäster på stenen och sköljs bort av regn den dagen det kommer. Hagen är stor och ovanpå den syns en enhörning. ”Unicorn”, säger flickan som har sin mammas hasselnötslockar och benägenhet till solbränna. Ögonen sitter däremot tätare och är relativt sett mindre på dottern. Runt om dem är husen nybyggda. Det imaginära byggdammet viner som en osynlig sandstorm. Vinröda fasader i nytegel, stora, fyrkantiga aluminiumbalkonger och grusvägar som inte asfalterats än. Lokaler som knappt hunnit fyllas av verksamheter. Rutnätsarkitektur.
Några pojkar sparkar en badboll mellan sig.
Mamman suckar och säger: ”Kom nu, hjärtat, vi lämnar kritorna här så andra barn kan leka med dem medan vi är borta.” Flickan kramar asken med de tjocka kritorna. ”Så lägg ifrån dig de där nu! Vi måste gå, vi ska packa och sen åka iväg.” Flickan som satt sig bredvid mamman, sträcker ut benen och håller kritbunken ännu tätare mot kroppen. Lockarna trillar ner i ansiktet, blicken är sådär tom som den kan bli på små barn och mamman vänder sig till mig: ”Bor ni också här?” ”Nej, vi är bara på besök.” Vi presenterar oss, jag frågar om flickans ålder. Samtalet fortsätter om allt och inget. Det är mest hon som pratar. Jag hör min stela röst som kontrast till hennes yviga skånska. Hon gestikulerar när hon talar, det finns en utstrålning där, hon märks och syns.
”Jag hämtade tidigare på förskolan idag. Hade varit på anställningsintervju och tänkte: det passar ju bra. Men nu blir det lite semester.” Jag hinner tänka: Kanarieöarna, kanske Grekland eller Mallorca. ”Hjärtat, vi måste gå upp nu och packa det sista. Vi ska åka iväg sen. Pappa kommer förbi och ska inte behöva vänta.” Jag kan höra mig själv i henne. Höra hennes uppmaningar som är en förälders uppmaningar till ett litet barn. ”Så ni bor inte ihop?” ”Nej, nej, vi skilde oss för två år sen. Men vi är jättebra vänner. Vi ska semestra ihop.” ”Jaha, vad trevligt! Var då?” ”Det blir en tur till norra Skåne. Jag har en väninna som har ett hus där. Mitt i skogen. Hon älskar sällskap så vi får stanna hur länge vi vill.” Flickan fortsätter att krama asken med kritorna. ”Och så idag på förskolan sa de att hennes pappa hade sagt att gummistövlarna var fel storlek och skyllt på mig och då hade personalen sagt att man inte accepterar att föräldrar som är skilda pratar skit om varandra. Ja, du fattar, om det elakaste han kan säga är att mamma köpt för stora gummistövlar, är det inte särskilt illa.” De kanske bråkar mindre än gifta par på semester, hinner jag tänka. Hon skrattar högt. Ibland kisar hon, som om solen, dold bakom en rejäl bädd av moln men samtidigt påtaglig, gav henne anledning att skydda sig. Liksom hon skyddar sig med orden, med de stora gesterna, med förmaningarna till flickan.
Snart ska de försvinna, två människor som jag sannolikt aldrig kommer se igen. Möten som de flesta möten suddas ut och dunstar bort i minnet som betydelselösa ögonblick. Stunder som drunknar i vardagens myller av liknande perifera och för oss inte särskilt definierande händelser om vi inte anstränger oss för att minnas dem eller skriver ner dem. Men varför ska vi göra det? De saknar ett upplevelse- eller för oss ett särskilt personligt angeläget värde. De är bara ett av alla spretiga korn som representerar ett liv. Ett vagt kritstreck i vår repetitiva vardag. En brygga till nästa ögonblick som i avsaknad av anspråk på storslagenhet, borde glömmas bort. Men i stället ger vi dem vikt, storslagenhet och betydelsefullhet genom minnet. Vi höjer dem ur trivialitetens träsk, återskapar dem och försöker förstå varför just dessa livsögonblick skulle få fäste. Om det är slump eller någonting annat, något avsiktligt, något som gör dem viktigare än vad vi först trott.
Jag lämnar Malmö minuter senare och två blöjbyten efter att vi skilts åt. Grönvita skyltar tar oss ut på motorvägen till regnet som i blygsamma ränder snabbt sköljs bort av Volvons vippande vindrutetorkare. På ett tåg norrut sitter en mamma, pappa och en dotter. De ser ett snarlikt landskap och kanske träffas de också av molnens tårar. Deras första semesterdag.
-
Fragment i maj
# Jag känner inte igen skriket. Hon har ljuvlig färg och mycket hår. Påminner om en igelkott. Eller kanske en utter med slickade bruna testar mot skallbenet.
# Hudens doft och munrörelsen vid hungerkänslor. Allt är bekant. Likaså lustgasens förmåga att framkalla berusning. Stötvisa lyckopirr. Hon är en smula främmande och lätt att älska. En omedelbar källa till nyfikenhet.
# Tulpaner mot snögrå betong. En stolt mamma rullar vagn. En stolt mamma går backen upp mot sjukhuset. Mamman inbillar sig att alla ser hennes lycka och smittas av den. Intagande, stark kvinnlighet. Ohotad, harmonisk.
# Jag kan inte skilja på om det är ett flygplan eller en fågel som flyger över Ringvägen. Tempot kring Södra station är lugnt. Vad är det för veckodag? Tisdag?
# Smärta är ett bristfälligt ord. Tystnaden dominerar. Hon faller och faller lite till. Försvinner in i sig själv och överger orden, de bristfälliga. Väldiga konvulsioner. En Östersjöstorm. Andas in i plasthöljet och stå ut!
# Elva minuter känns som elva timmar. Med slemmet glider barnet ut. Jag skakar inför mötet med henne. Vem är hon?
# Hon suger fint. Jag försöker förstå hur kroppsdelarna — så perfekta — kan ha bildats inuti mig. Hon var osynlig fram tills nu. Hennes existens är outgrundlig. Den kan inte ha med mig att göra.
# Jag vet inget om henne, men jag tycker att hon liknar en mycket gammal människa med rynkor, veck och ett stort sömnbehov.
# Ett lilafärgat kort där det står kön, vikt och längd samt namnet på barnmorskorna läggs på förlossningsbädden. Det är mulet utanför de uppdragna persiennerna och vi äter smörgåsar under svensk flagga. Jag blir skjutsad i rullstol genom flagnande kulvertar. Årstaviken sänker sin breda kam nedanför bb-hotellet. Rummet har säng och skrivbord. Samma panoramautsikt som sist, men annat rum, tjusigare och reserverat för andragångsföräldrar där förlossningen gått bra. Toner i brunt. Glitter på vågkammarna och en pigg, ungdomlig grönska. Båtar som glider förbi som vikta pappersbitar. Punkthus som för tankarna till glasspinnar. Allt är sig likt och ändå inte. Jag ser knappt några andra nyförlösta, men på en tavla på förlossningen satt redan färgglada nålar på dagens datum när vi lämnade avdelningen.
# Hemma. Magen vittnar om en nio månaders expansion. Höfterna är som skarpa landsvägskurvor. Jag börjar så smått att träna. Danssteg i vardagsrummet. Kroppens poesi som Baudelaire kallade det.
# Kärleken byggs, sväller, exploderar. Där emellan: trötthet på gränsen till utmattning. Två barn som slukar all tid.
# På natten är jag tacksam och samtidigt lite rädd. Hon ger ifrån sig läten. Hon låter som en gris, duva eller grävling. Jag blir lika lättad varje gång jag ser att hon lever, andas utanför mig.
# Gult bajs. Blöjor i väldiga mängder. Tunga plastkassar för sju kronor styck. Kräk, genomskinligt som snor.
# Jag tittar på henne när jag ammar henne. Mörkblå mandelformade ögon, små öron, uppnäsa, amorbåge och en framskjuten panna. Ivern med vilken hon äter. Kluckandet. Vätskan i mungiporna.
# Nätterna: upphackade. Finfördelade på drömmar, amning, vaggande och byte av sovplats. Toalettbesök, blöjbyten. Tröttheten släpper oftast under dagen. Kaffet och träningen hjälper. Jag sövs av mjölken som rinner ner i hennes hals. Hon doftar sött ur munnen. Mjölken stöts upp som den rinnande, vitaktiga vätska den är, men som av någon anledning blir knallgul när man pumpar ut i flaska och lägger den i en frys.
# Försöker hålla hemmet rent. Såpar golv, dammsuger lister, byter blomvatten, lakan. Arrangerar sovrummet så att det liknar en barnkammare. Lägger ut fällar och mjuka mattor. Bullar upp med kuddar. Babynästen och gosedjur. Rena kläder som jag får återanvända i en låda. Dockor som väller ut ur en korg. Barnprogram som är klämkäcka på datorn.
# Morgonstunderna är välsignelsens stunder. Hennes ögon öppnar sig mer för varje dag. Leendet ska snart landa på hennes läppar. Återhämtningen, ett faktum.
# Det är min äldstas födelsedag. Jag äter två sorters tårtor och intar middagen på golvet i sovrummet. Värkarna pulserar och jag viker mig dubbelt, minns kraften med vilken kroppen tas i besittning, minns hur mycket den skrämde mig sist, hur det hela förvandlades till ett helveteslopp som jag antog med skräckblandad förtjusning. I taxin på väg till sjukhuset simmar stan i ett uppsluppet fredagsljus. Människor strömmar ut och in från krogar. Brus och blåa och röda ljuskäglor studsar mot gathörnen i en begynnande kvällsatmosfär. Flytande massor med helt andra mål för kvällen. Jag bär en lång, småblommig klänning och håller fästmannens hand i baksätet på bilen. Taxichauffören önskar oss ett friskt barn innan vi betalar. Vi blir stående en stund utanför sjukhusentrén där man är tvungen att ringa på en porttelefon. Sedan går vi genom nedsläckta korridorer och tar en hiss upp ett par våningsplan med en förväntan som stiger. Vi hänvisas ett rum med ett fotografi på en märklig bebis som ska vara blickfånget under många timmar. Det känns som att vara i en tunnel av plast och gummi. Förlängd skymning och en natt av slummer, kontroller och ett så lugnt, odramatiskt framåtskridande att jag aldrig hinner bygga upp oron som grott i mig ett tag. Jag tackar och tar emot all slags bedövning. Snart når dagsljuset sjukhusväggarna och kritvita, kompakta moln täpper igen himmelen. Värkarna stegras med medicinsk hjälp och trycket ökar. Men trots likheterna vet jag att det kommer bli annorlunda den här gången. För när svedan inte vet några gränser och när trycket är så stort att ögonen är redo ploppa ut liksom alla blodkärl i ansiktet är redo brista, är jag bara glimtvis tillbaka i den klaustrofobiska, panikartade känslan från förra gången. Resten är förvissning om att det kommer gå bra … Barnmorskan som varit en ängel går av sitt skift. Min dotter, mitt andra barn, ligger ovanpå mig och verkar trivas.
-
Vi dödliga
En eftermiddag i juni kan jag inte tänka på något annat än att alla jag ser på stan är dödliga samt att deras dödlighet strålar mot mig i form av sårbarhet inför detta faktum. Jag räknar vår mänskliga samhörighet utifrån denna premiss: att vi disponerar en tid här på jorden till att göra samma saker i några decennier för att sedan tacka för oss och lämna över till andra som ska göra samma saker under en motsvarande tid. Trots våra olikheter delar vi detta absurda öde. Trots motstånd måste vi svälja den svårintagliga idén om att världen fanns innan vi rann ur våra mödrars sköten och att den kommer finnas när vi en dag ligger i graven. Men likt vi aldrig var en del av världen innan vi föddes, kommer vi aldrig att vara en del av den då. Och tiden som är vårt liv är inbakad i föreställningen om den underliggande förutsättningen för livet — den egna döden — och den gör ögonblicket angeläget, men också tragiskt.
Jag ser på mina barn och ser min egen dödlighet i dem. Ser att jag en dag kommer lämna dem och att det är i sin ordning eftersom motsatsen är än mer skrämmande, att de skulle lämna mig.
-
Glass vid en tandklinik
En vårdag när solen står lågt och Rörstrandsgatan är milt mandarinfärgad liksom avslagen i sin släpande eftermiddagspuls, beger vi oss till det senaste tillskottet av glassbarer på den välfrekventerade gaturemsan av grillkrogar, bagerier och tapasbarer. Remsan vars liv särskilt spricker upp såhär års och kommande månader när ett hav av parasoller spänns ut under blåfrisk Karlbergshimmel. När bröstande bringor, semikorta jeanskjolar, kvittrande ungdomsröster och rödbrusiga medelålderskinder samsas som om det vore en strada i Palma de Mallorca. När det kommer matos från osynliga ugnar och spisfläktar pyr ut rök som letar sig ut bland gatstenarna, när det skålas i plastglas och klirras mellan sällskapen och klackar och bara ben vilar mot trädäcksspjälor. När det rinner gyllenbrunt skum ur glasen och ger intäkter åt ställena där nästa beställning kan vara en flottig högrevsburgare på en fyrkantig tallrik som självsäkert bärs ut av en rask kypare som räknar dricksen. När skrävlet fortsätter upp för husfasaderna (jag undrar vad grannarna tycker) och storstadens otillgängliga, sobra svalhet fått lämna utrymme för folkfest, fylla och syrad gemenskap.
Men detta är eftermiddagen innan allt börjar, innan uteserveringarna uppmanar till uppehälle och parasollen fälls ut, och jag stegar in i hålet i väggen som påminner om ett tyskt Eiscafé fast det är italienskt. Två tjejer i tidiga tjugoårsåldern begär att få smaka på allt vad glassbaren har att erbjuda, länge sugandes på genomskinliga plastskedar, obekymrade om den kö som växer bakom deras ryggtavlor. Min kropp: senfärdig och smärtande i höft och ryggslut. Smärtor som genererar sug efter sötma och grädde, efter den lena fylliga smaken av perfekt gjord glass, inte för söt, inte för hård, isig eller rinnig, färsk som just denna glass är. Den skäggprydde mannen, ståendes bredvid kollegan som förser tjejerna med smaker, ser ut att kunna somna när som helst eller kanske vet han inte om ifall han är sovande eller vaken. Jag frågar honom om han tar beställningar och han blinkar till, som om han väcktes av att någon knackade honom på axeln och snart börjar han skopa ur byttorna, arrangera glassen som jag beställt utan konstigheter, trycker ner en sked i den. Under tiden tycks tjejerna framför mig ha vuxit fast i golvet, inte avancerat det minsta utan med ett kroppsspråk som säger att de skulle kunna stå här till stängning har de endast blickar för varandra och sig själva. Jag får sträcka mig för att nå glassen som skäggmannen ställt på disken och vips ligger bägaren upp och ner framför mina fötter. Körsbärssylt och smält chokladkross sipprar utmed glasdisken. Jag plockar upp bägaren, mannen som betjänat mig frågar om den är okej? Något som liknar katthår, men som är damm och grus har omslutit de tillplattade kulorna. Medan jag inväntar den nya proceduren får jag känslan att vi alla — mannen bakom disken, tjejerna och jag — är del i samma avmätta ultrarapidföreställning. Bägaren lirkas ur sin pelare och skopandet sker identiskt med förra gången, skeden sticks ner på samma sätt. Utanför undrar fästmannen vad som pågår. Jag beställer kaffet han önskar och när jag kommer ut, skakar jag av mig irritationen samtidigt som jag räcker honom pappersmuggen vars innehåll visar sig vara alldeles för kallt.
Vi slår oss ner på en stenavsats som skjuter ut från en tandakut. Sträcker ut benen och låter dem omslutas av solen, låter våra ansikten vila i det behagfulla ljuset. Delar på glassen som är len och lagom söt och krämig, men som jag äter med viss frenesi och därigenom går miste om en dimension av njutningen; den som ligger i det långsamma intagandet, i kännandet av smakerna, i fördjupandet av vad man stoppar i sig. En följd av stress. Jag vet att mitt blodsocker ska mätas dagen därpå.
Men trots glupskheten och värken i kroppen och alla tankar som far och flyger slungas jag tillbaka till stunden genom samtalet med den som jag älskar. Jag blir lugn av att känna hur orden böljar mellan oss, hur alla öppningar i konversationen leder framåt och åt olika håll, hur det aldrig stannar, aldrig heller någonsin gjort och att denna välsignelse av förståelse och samhörighet som fortsätter, år efter år är ytterst ovanlig. Jag fylls av sansad glädje, en sorts dämpad upprymdhet och tacksamhet att han är där, att han sitter bredvid mig på denna smala avsats som märkligt nog inte gör kroppsvärken sämre. Jag fylls av att han trots sitt ljumma kaffe — han blir lika besviken som jag över en misslyckad beställning — sitter kvar, lever, skiner upp detta slut, denna sista glimt av staden med sin närvaro. Han, min själsfrände.
För snart återstår bara att göra som de andra föräldrarna. Dra barnvagnen upp för backkrönet, sedan vagga de trädkantade trottoarerna hemåt, genom stenstad och tjusiga grindar och trädgårdstäppor, inhandla och planera den gemensamma middagen. Tillbringa en stund framför ett barnprogram, halvt tittandes. Låta kvällen sänka sig som en skugghimmel som behöver förändring. Låta tröttheten göra sinnet lojt och tankarna måttfullt meningslösa för att så småningom lägga sig under täcket, i svetten, i de tunga andetagen, i bultandet inifrån som utgör formandet av en ny kropp, en ny existens. Jag kan fortfarande inte ta in det. Gestalten intill mig är lika mycket obegriplig vetenskap som en svårintaglig gudomlig skänk.
-
Vårens sprickor
Till synes skör med tvivel och tvekande spiror mot världen.
Och med återvändande till dvala och ensamhet. Sedan, plötsligt stark och fast besluten. Längtan efter sol, salt och vindar som får kronorna att dallra. Framåtblickande och trotsig. Trevande. Tålig fast blek. Grönskimrande nätter längs stadens upplysta asfaltskanaler. Ihärdiga morgnar och mer av det sköna. Har man brutit igenom tjocka vita kristaller är man rustad för reträtter.
I sprickorna lever hoppet. Liksom i vecken i den öppnande grenens blick. Som en nyfödds första rörelser utanför fett och vatten.
Det cykliska stundar, skönheten är gråtmild. Livet i reduktion är ett omfamnande av repetitionerna. Men i hjärtat bultar ögonblicken, det som aldrig kommer tillbaka, det som alltid kommer tillbaka.
-
Orden, barnet och vakentiden
När jag ligger vaken om nätterna — vilket händer ett par gånger i månaden — brukar impulsen vara att gå upp, läsa en stund och sedan skriva. Enda ljusstrimman kommer från datorns batteriknapp och glappet mellan gardinremsorna i sovrummet. Det är tyst och varken varmt eller kallt i rummet. Det finns inga krav i stunden, inga distraktioner att hänge sig åt, ingenting som gör anspråk på uppmärksamheten. Möjligheterna är stora när allt annat sover.
Min tid är numera en bristvara och en oändlig tillgång samtidigt. När sömnlösheten kryper sig på ser jag det därför som en skyldighet att inte beklaga mig, att skjuta besvikelsen över utebliven vila åt sidan och göra det bästa av situationen. Det kan låta hurtfriskt, en smula tillkämpat positivt, som om sömnen inte var vår främsta källa till återhämtning. Men de tidiga morgonstunderna har under nästan två års tid varit de enda sammanhängande tillfällena jag fått till intellektuellt arbete. Och kanske längtar min hjärna efter dessa timmar av ensamhet, den som jag tidigare fruktade och som fick det att riva och slita i mitt inre. För det är just för att dagarna sedan fylls av min dotters och min fästmans närvaro som tillsammans med skrivandet och skapandet är kärnan, min tillvaros epicentrum, som jag njuter av ensamheten mer än någonsin. Kärleken till familjen och de närmaste är — föga förvånande — det som ger konturer, färg och innehåll åt livet. Men ja, utan den egna rösten, som kanske inte hörs lika högt nu, men som absolut inte klingat av, vore det som om en pusselbit saknades. Tillsammans skapar delarna en vacker helhet.
Och om lidandet förr handlade om att utstå sitt eget sällskap för länge och samtidigt vara fullständigt absorberad av sig själv, är förskjutningen från det egna jaget till en annan individ vad som numera ger det egna jaget harmoni. Detta tvingas träda tillbaka, kan inte längre intill leda utgjuta sig över sina små problem eller gå upp i sina spinnande ångestvirvlar. Det har rundats av, blivit mer ödmjukt, tåligare och starkare. Det har vuxit och mognat. För föräldrajaget prövas ständigt, det lakas ur på energi, fylls sedan på, men hamnar bitvis i den tillfälliga sinnesutmattning, sjukdomsodyssé och totala apati som livet med småbarn för med sig. Och det kan inte fly. Det kan inte lägga sig under täcket, trycka handflatorna mot pannan och vägra gå utanför dörren för det måste ställa fram frukosten, byta kissblöjan och se till att barnet får på sig kläder. Kärleken som orubbligt spirar mitt i allt är dessutom av sådan kraft, av sådan kaliber att den överskuggar stressen och pressen som stundtals sköljer över en. För i vulkanens djup infinner sig plötsligt lugnet, tillfredsställelsen och tacksamheten.
Och kanske är förutsättningarna för det fria arbetet aldrig ideala, familj eller ej. Som när Virginia Woolf kommenterar i Ett eget rum att Jane Austen aldrig kunde gå undan för att skriva utan satt med den rörelse som pågick runt omkring henne, så koncentrerad som det gick att vara och försökte få ihop sina manuskript som hon dessutom dolde för omgivningen. För trots att 1800-talets skrivande kvinna på allvar började få fäste, och trots att hon var den främsta konsumenten av romankonst som då stod lågt i kurs, kunde hon i egenskap av författare inte ägna sig fullt ut åt verksamheten. Hon saknade ett eget rum med lås och hon saknade egna ekonomiska medel. Hon levde med idealet att det var bättre för henne att gå in i köket och baka en kaka än att uttrycka sig på papper. Och skulle hon mot all förmodan trotsa tiden var en säkrare väg till publicering att välja en manlig pseudonym (George Eliot). Men Woolf påpekar även att världen likt den aldrig bett om dessa kvinnors röster, heller aldrig bad om en Flaubert eller en Shakespeare, men att deras begåvningar var så stora att de sprängde allt motstånd och tvivel som hade kunnat hindra dem. Skrivande är och har alltid varit behängt med begränsningar. Men det är klart att frågan kvarstår hur många av dessa medel- och övre medelklasskvinnor (för det var en klassfråga vilka som hade möjlighet att överväga ett konstnärligt spår) hade kunnat bli stora författare om inte endast skrivbordslådan varit deras adressat. Vad hade hänt om de hade visat sina ark för världen och inte skämts över vad de höll på med? Om de uppmuntrats och blivit sporrade i stället för mötta med skepsis? Och om föreställningen att det endast var männen som kunde offra allt på konstens altare och att kvinnornas egentliga plats var någon annanstans inte hade varit den rådande?
Ett tecken på ett samhälles välstånd kan sammanfattas i att man går från en tid av nedgång i födelsetal — Woolf uppmanar själv kvinnor i 1920-talets England att skaffa två eller tre barn och inte tio i sina slutord i Ett eget rum — till en liten uppgång i födslar då samhället anser sig kunna erbjuda så mycket stöd att kombinationen yrkes- och familjeliv är möjlig. I dagens Sverige förväntas en kvinna inte välja det ena eller det andra utan om hon vill kan hon få båda: karriär och flera barn. I länder som Italien och Ungern är fertiliteten däremot rekordartat låg för att valet måste göras — barn eller yrkesliv? — och för att kvinnorna i allt högre utsträckning då väljer det sistnämnda. Den svenska vägen har hyllats som föredömligt jämställd, som den väg som givit hälften av befolkningen tillgång till arbetsmarknaden samtidigt som mödraskapet inte slängts på sophögen. Win, win, eller? Förvisso. Men det har också inneburit att man räknar med att ett hushåll ska ha två heltidslöner, två heltidsarbetande, något som avspeglar sig i livsstil med skenande bopriser och ökad konsumtion, framför allt i storstadsregionerna som följd. För som en förskolerektor sa: — Det är viktigare att skramla ihop till en julresa till Maldiverna än att hämta sina barn tidigt på förskolan. Att vilja arbeta mindre, att vara hemma mer med sina barn är varken lönsamt för samhället eller för individen. Men det går alltid att hänvisa till att det skulle vara mer jämställt. När jag har mina stunder vid datorn i hopp om att få min masteruppsats i litteraturvetenskap färdig, måste jag räkna med att jag ständigt avbryts, att jag tvingas göra allt i myrsteg och att jag ofta är för trött för att göra någonting alls. Lösningen: att lämna bort mitt barn.
Men så var det just det.
Besök på en Stockholmsförskola. Mars 2022. Gråt. Ständig gråt. Längtande barn. Ledsna barn. Mungipor nere. Är hon där sjuk? Föräldrar som tvingas komma och hämta. Personal som gör sitt bästa, som anstränger sig, men som inte räcker till, som måste ta hand om flickan där som bara vill hem. De andra — de som inte hulkar — hamnar i skymundan. Disharmoni i rummet, höga ljud, ett pågående kaos. Det är svårt att få överblick. En sorts daglig förvaring som det bara är att acceptera. Boräntor och skidsemestrar bockas av, men man skippar after work. Social konsensus: — This is how we do it in Sweden. De minsta kräver resurser. Resurser som inte finns. Välfärdsstaten tycks ha missat något, är inte så generös som den verkar. Dilemmat, tydligt. För allt har ett pris. Brist på nattsömn, pengar, självförverkligande eller tid med sitt barn. Illusionen sprack när jag själv hamnade där. Orden i all ära, men det finns någonting större och viktigare utanför mig själv nu. Någon som inte klarar sig utan mig. Som gör det till min plikt att sätta henne främst. Men jag vill inte tystna, jag vill hellre att orden ska jäsa, mycket hellre än kakan i ugnen. Styrkan finns inbakad i en ny livserfarenhet. Det kommer visa sig tids nog. I’d rather be a late blooming autumn flower than a fragile rosebud turning up in snowy April.
-
Och grymheterna fortsätter
Varje dag vaknar världen till nya obegripligheter. Inget nytt i historien, inget nytt i samtiden. Och ändå är kriget i Ukraina påtagligare än många andra konflikthärdar. Närheten, det faktum att det är Europa, och att vi närmast kan känna vindarna från kriget blåsa ända hit, och då talar jag inte om flyktingströmmarna eller vår egen oro för en väpnad attack utan att det finns ett band mellan länderna i Europa som inte går att bortse från. Trots våra skilda kulturer delar vi något som blir uppenbart sådana här gånger, något som gör det som händer närvarande för oss på ett särskilt unikt sätt. Närhet föder engagemang, men sätter oss samtidigt på prov. Hur kan vi hjälpa på bästa sätt? Hur hanterar vi den nya situationen så att Putin inte får anledning att skratta oss rätt i ansiktet som under den förra stora migrationskrisen?
Förstasidorna matar oss timme efter timme med krigsrubriker och krigsbilder. Samma tragiska teman, samma tragiska anledningar att fylla spaltmetrarna. Ruiner i aska, fönsterhål som gapar tomma som tandlösa käkar, bilar som förvandlats till skrot längs en parkeringsplats och människokonturer under tjocka filtar. Kriget skapar oigenkännlighet och samtidigt är bilderna tidlösa, alla spår av det som kännetecknar vår tid har suddats ut och kvar finns bara ett grymt evigt upprepande. Fotografiet av två desperata föräldrar som med sitt arton månader gamla barn inlindat i famnen försöker rädda vad som räddas kan är smärtsamt att se. När lögnerna tagit över heter det att gravida kvinnor som lyfts ut på bårar från en förlossningsavdelning som nyligen bombats, är sminkade skådespelerskor och att sjukhuset tömts på människor. Inga medel är för inhumana för att få den ukrainska regimen att kapitulera. Om nätterna vaknar jag flera gånger och ser framför mig vad som inte syns på fotografierna. Någon som ligger under rasmassorna. Ett barn. Någon som har evakuerats från förlossningsklinikens kraftigt nedblodade säng. Den dödade familjen som har saker i ryggsäckarna som den aldrig får packa upp.
Vi kan sucka åt den ryska krigsmaktens taktik, dess felberäkningar och åt soldaternas sviktande motivation. Men frågan är om misslyckandet inte innebär ett längre och mer utdraget lidande? Fördömanden och hånande av insatsen i all ära, men just nu är kriget fullskaligt. Det går långsammare än väntat att inta grannlandet, men avhumaniseringen verkar ha gått desto snabbare. Civila skulle undantas, men nu attackeras inte bara sjukhus, utan förskolor och bostadsområden för fullt. Relationerna mellan Ryssland och Ukraina är för lång tid framöver saboterade. Relationerna mellan Ryssland och västvärlden kommer inte hämta sig på länge. Och Ryssland blir en alltmer sluten, utfryst och isolerad stat. Ett återupplivande av det gamla sovjetiska rike vars grund vilade på kontroll, förföljelse och ekonomisk stagnation, framstår inte längre som ett fiktivt scenario. Femton års fängelse kan vänta den medborgare som uttalar sig negativt om vad som pågår.
Mina egna dagar tillbringas i den framskjutande vårens skugga. Lugnet är slående samtidigt som världen brinner. Soliga dagar, blå himmelsskynken som för tankarna till ukrainska flaggans knallblåa och kanariegula fält. Flaggorna vajar nu lite varstans. Jag plockar, städar, fixar och tar hand om barn. Luften är frisk under barnvagnspromenaderna och de flamingorosa skymningarna lägger sig över stadens hustak, broar och järnvägsräls. En kopp te och en smörig croissant på ett nyöppnat kafé där jag läser några sidor medan mina föräldrar passar dottern, är välbehövligt. Den lilla vardagen måste levas, krig eller inte. Jag gläds dock åt de krispiga eftermiddagarnas långsamma övergång i kväll, att skymningarna är som vackrast på vårkanten och att det finns saker i den nära framtiden att vara tacksam över, att se fram emot. Men om senkvällarna när jag borstar tänderna och tittar ut genom vardagsrumsfönstret mot kyrkans kompakta stenvägg och de tända lägenheterna mitt emot, är det ändå som om platsens existens inte är lika självklar längre. Som om ingen plats är ohotad, som om vanvettig förstörelse och ödeläggelse kan ske överallt. När som helst. Det är en del av mänskligheten att förinta, att skapa kaos och låta irrationella krafter styra. Så länge motkrafterna finns går vi säkra, men även de hotas när det besinningslösa våldet breder ut sig och det kan gå snabbt.
Miljontals människor ställs nu inför en ny tillvaro. Jag tänker så klart på de flyende ukrainarna, liksom de som är kvar och tvingas utstå nya bombdåd och beskjutningar, men också på ryssarna som lämnar ett land i förfall, som inte vill vara en del av en despots till synes desorienterade irrfärder eller se på när en ny järnridå rullas ner. Bakom helghimlens skira molnslöja öppnar sig blåa rymder samtidigt som gatorna fylls av vitt, blekt ljus. Jag känner dammet virvla i näsborrarna och jorden resa sig ur tjälen. Vintern kanske är över för den här gången.
SKISSER UR VARDAGEN 