Motto med skrivandet:
Att smeka mörkret med silkesvante.
Kategori: Text
-
Hagaparken
Sen vinter i Hagaparken.
När snötäcket släppt taget om marken framträder den brun, grå och livlös. Snön och isen maskerar den vilande naturen som i dånet av motorleden knappt avger en suck i form av en vindpust eller en krusning på vikens innanvatten där isflaken skingrats. Upp och ner för sluttningarna med den trolska skogens inbjudande leende förgrenat i en ljus stig eller en bänk som en port mot den okända vegetationen. Koppartälten med sina koboltblå och ockragula ränder öppnar sig bakom några rejäla trädstammar ovanför den gigantiska gräsmattan som det aldrig gått att få ordning på, inte ens sommartid. Det petroleumgröna lusthuset på toppen av ytterligare en kulle blir en utsiktsplats och ett tillfälle att skaka av sig den blöta leran under fötterna.
Så fortsätter eftermiddagsturen i parken som beroende på var i den man befinner sig, kombinerar vildvuxenhet med planteringarnas utstuderade ovanlösningar. Ibland har naturen spontant bidragit till en dramatisk känsla som när två björkar fallit mot varandra och bildat ett kryss över det högblanka vattendraget. När jag rundat u:et nedanför tälten och passerat det igenbommade kaféet visar sig snart den skarpa linjen mot civilisationen. Den som gör upp med tidlösheten genom sin avslöjande arkitektur. Då jag dagligen befinner mig i en tankevärld från tidigt 1800-tal hos en av våra främsta svenska poeter, kan jag inte låta bli att fundera på vad som händelsevis korsar våra synfält fast under olika sekler. Det är inte mycket vid sidan av naturen, då. Men ett och annat 1700-talshus får sammanbinda våra verkligheter där min tar emot mig med nya bostadshus, lyftkranar, bilar och betong som äter sig in på grönområdet. Jag lyssnar till det ihållande ljud som 1700- eller 1800-talsmänniskan aldrig fick lyssna till. Ett ljud som inte heller parken befriar mig från.
Tjockhudade änder och resliga svanar breder ut sig i grundare vatten och längs en gyttjig strandremsa framför tennisbanorna. De tittar misstänksamt på människorna som sveper förbi med sina gångstavar, löpbarnvagnar och sportcyklar. Själv ser jag dem som färdas i accelererande fordon mellan punkt a och b och kanske fastnar jag vid en ands vankande, obekymrade fotsteg. Basgången från hundratals förflyttningar kommer närmare. En mycket ful bro leder in till stadsdelen där jag bor. Och när jag vid ett övergångsställe stirrar upp mot den äggvita himlen har jag hela parkens kala trädkam bakom mig.
-
En värld i gungning
Det är tre år på dagen sedan Rysslands invasion av Ukraina och världen är inte sig lik. Några veckor in på det nya året har den republikanska administrationen med Trump i spetsen kullkastat den globala ordning som varit rådande sedan andra världskriget. Alliansen mellan USA och Europa håller på att söndertrasas. NATO framstår i princip som verkningslöst och EU letar nya vägar mot en säkerhetspolitik som inte längre inbegriper världens främsta militärmakt.
Låt oss backa bandet! Medan Europa byggt sitt moderna existensberättigande på fred, mänskliga rättigheter och diplomati, så kallad mjuk makt, har Ryssland gått i motsatt riktning. När invasionen av Ukraina blev kulmen på Putins ”Ukrainaprojekt” från 2014 rådde det konsensus i västvärlden om ett enhälligt stöd till Ukraina. Inte enbart skulle man försvara en suverän nations territorium från en aggressiv angripare, man skulle också stå upp mot en despots illavarslande storhetsvansinne. Ett storhetsvansinne som kunde få konsekvenser bortom Ukrainas och Europas gränser. Men amerikanska röster har sedan det omtalade kriget mot terrorismen också propagerat för mindre inblandning i utländska konflikter och mer fokus på Amerika. Då har det till synes handlat om isolationism och inte den imperialism som nu materialiseras i framtida drömerövringar (Grönland, Gaza, Panamakanalen).
För Putin blev valresultatet i det amerikanska presidentvalet i höstas en skänk från ovan. Om det redan under Trumps första presidentperiod spekulerades i kopplingarna mellan Kreml och Washington, är det nog ingenting mot vad som sker nu.
Kovändningen som USA gjort på den världspolitiska arenan är dock historisk och ritar om kartan för hur Europas säkerhets- och försvarspolitik ska bedrivas i framtiden. Om vår kontinent befunnit sig i en naiv dvala är den definitivt över nu. När autokrati och envälde präglar det paradigmskifte där en politisk och ekonomisk elit gör upp om makten på andra sidan Atlanten, får EU:s medborgare förbereda sig på både handelskrig och i värsta fall, något ännu värre. ”We stand with Ukraine” kunde man läsa på en jättelik banderoll utanför den amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag antar att det bara är en tidsfråga innan den tas ned, om det inte redan gjorts.
-
18 februari
Det är med fasa utomstående bevittnar hur ”världens största demokrati” nedmonteras lite mer för varje dag. Det är med stark oro samma skara erfar hur den geopolitiska osäkerheten stiger för varje nytt storvulet infall som inte längre går att avfärda som uppblåsta skämt eller tomma provokationer.
Fotnot: När jag skrev ”största” före ”demokrati” ändrades ordet som av en händelse till ”störtade”.
-
14 februari
Croissanten är perfekt. Rågbrödet med potatis i likaså. Kvinnan bakom disken i det nya hantverksbageriet på Vikingagatan är vänlig och passionerad. Jag kokar te hemma i köket och sakta lösgöres kroppen ur de svidande minusgradernas krampande grepp.
Det är inte biobesöken, teaterföreställningarna eller de intellektuella samtalen som lyser upp Walter Benjamins Moskvavistelse vintern 1926-27. Det är bakverken i den ”frostiga spegelsal” som under censurens hinna kokar av fattigdom och förtryck och där inte ens en övertygad marxist som Benjamin förmår se bortom det bitvis hjärtskärande eländet i vars små detaljer han låter sin skarpa iakttagelseblick svepa.
-
Hunden och jag
Mörkret hade fallit över Hagastaden, en nästintill tom stadsdel om kvällen. Väl belyst och med gatustumpar som leder mot den lekpark där man tappar bort sina barn i abnorma trähus till rutschkanor. Det var en klar afton i januari så till vida att inget skymde sikten. Konturerna på de höga husen, trafikljusen med sina meningslöst skiftande signaler och neonskyltarnas enkelriktade kommunikation andades stillhet.
I springandet upp och ner för backkrön utan utstakad riktning och med alla minnen som sysselsatte mig och upptar mig under joggingturer — detta kvarter påminner om det, och det här om det –, blev jag plötsligt medveten om vägvalet. Och i stället för att låta stegen styra mig spontant i en riktning, inleddes en tankeprocess varje gång som jag nådde ett hörn. Varje korsning blev ett avgörande vägskäl som slumpen samtidigt tog i besittning — jag valde på måfå. Små beslut som tycktes ringa i sin betydelse, skulle få konsekvenser. I efterhand malde orden som alla beskriver maler när man råkar ut för något oförutsett …
Tänk om jag valt annorlunda!
I krysset vid Torsplan föll det på sträckan förbi studentbostäderna och kammen utmed det ingenmansland som alltid uppstår i en stads utkanter där biltrafiken från de pumpande lederna jagar bort människors benägenhet att uppehålla sig mer än nödvändigt på platsen. Så många ytor och områden blir till egna transportsträckor för de boende eller de sällan förbipasserande. Det gör å andra sidan att man som löpare kan springa fritt, att man inte behöver parera gångtrafikanter eller sicksacka genom folksamlingar. Belysningen dämpades under sträckan, som om gatlyktorna gick ner på lågvarv samtidigt som prickarna av elektriska impulser långt bort i fjärran blev fler och jag såg Tomteboda torna bakom betongslingorna.
Väl på Karlbergsvägen var det så mörkt att jag saktade ner för att inte snubbla. Men i samma ögonblick som jag svängde upp på den smala trottoaren kom ett stort lurvigt pälsklot med intensiv blick och blixtrande tänder, farandes mot mig. Den vilda varelsen lyste upp gatan som en brinnande fackla. Först noterade jag hur tassarna gröpte sig in i låren, därefter hur den blottade käken siktade in sig på min högra överarm. Ägarna, en farbror och en yngre tjej som jag förmodade var hans dotter eller barnbarn, stod som fastfrusna i marken. Medan hunden skällde för full hals och jag slet av mig den nya träningsjackan för att undersöka min angripna högerarm, fick varken de eller jag fram något sammanhängande.
Det sista jag såg var hur den unga tjejen tappade kopplet … ja, hur ledbandet slets ur hennes grepp.
Jag var okej. Det blödde inte. Med en hårsmån hade jag klarat mig tack vare att jag hade flera lager av kläder. Men jag var i chock och jag skulle få ett ordentligt blåmärke.
När jag så en smula yr, fortsatte löpturen genom ett hav av andra rastande hundar som övergick från att vara gulliga husdjur till potentiella fysiska hot, blev jag närmast full i skratt. Vad var det som hade hänt nyss? Hur hade det kunnat ske? Varför hade jag inte tagit hundägarnas namn och telefonnummer? Varför hade jag, som av skam över att det skedde, som om det var mitt fel, låtit dem slippa undan? Min nya träningsjacka var sönderriven och jag hade blivit attackerad på allmän plats. Som en bitter insikt drabbat mig för sent, vände jag tillbaka för att se om personerna var kvar, be dem åtminstone ersätta träningsjackan. Då jag såg bilen som de precis klivit ur när deras hund löpt amok, ropade jag allt vad jag hade. Sedan sprang jag allt vad jag orkade medan de gasade iväg. Bilen accelererade och snart hade den suddats ut i mörkret, blivit ett med stadstrafiken för att upplösas bland otaliga andra fordon.
Och där stod jag ensam flåsandes kvar.
-
Tillbaka vid havet
Jag närmar mig det rikligt skummande bruset på toppen av en vågkam som slår mot stenkanten.
På lagom avstånd mullrar det, som om det härbärgerade en stor hemlighet i sin mörka grotta.
Kom inte hit!
Husen blänger tomt mot stormens vrede. Deras fönster är ihåliga.
En gammal båt, fallfärdig och med flagnad färg, skramlar mot kajen. Underredet till bryggan gnisslar, den som leder ut till den så när som på en ensam segelbåt, öde småbåtshamnen.
Närmar jag mig kajkanten för att undersöka detta häftiga naturfenomen, studera dess centrifugerande rörelse eller ta in den på samma gång unkna som friska doften från det vibrerande innanmätet, blir jag varse att fascinationen inte är ömsesidig. Rösten dånar som vore den åskans lojale broder. Ett havsodjur har ersatt den skönsjungande siren som med sina lockrop hade fått mig att tveka, att stanna.
Kom inte hit, ryter rösten. Det blir inga glödrosa soluppgångar, inget silverblankt ytskimmer, inga glada baddagar.
Om du inte begriper tar jag vinden till hjälp!
Det dröjer inte länge innan jag är långt uppe bland husen.
I kraftig motvind ser jag framför mig de väderbitna sjömän som svalts av odjuret. De dyrbara lasterna som segnat till havets botten för att långt senare spolas iland på en strand. De ståtliga skepp som förlist i vinterstormar eller fiskebåtarna som drivits ut i det okända.
Denna karga trettondag i det sydsvenska samhället, kastas en drypande, brun slemmig sörja av tång och mörkt sjögräs mot kustlinjen. Det viner i flaggstänger och båtmaster. Det skakar i buskar och trädkronor. I något enstaka sommarhus lyser en julljusstake och ur ett par skorstenar stiger rökpelarna mot den askgrå januarihimlen.
-
Courir
Den pulserande tristessen. Den malande monotonin. Svedan i bröstet. Neonskyltarna som regnar över mig i kvällsmörkret.
Jag färdas mellan stadsdelar. Över broar och vattendrag. Genom trafikleder och märkliga hörn av mänskligt avtryck.
Jag låter verkligheten passera som om jag var på bio och en duk visade det som verkligheten visar. Benen arbetar utan att jag tänker på det. Hjärtat slår utan att det skrämmer mig. Stunder av ödslighet kramar om nacken och får håren att resa sig. Blicken skärs av till några punkter i synfältet, tilldragande i sitt koncentrat. En lättnad uppstår i värmen som sipprar ut genom lagren av kläder, i svetten som blöter ner mössan och i de regelbundna stegen som upprepar samma rörelse. Kilometer efter kilometer. Allt medan nervbanorna stillas i sin rundgång.
-
Tio år sedan
Jag tar små steg uppför en knarrande hotelltrappa. En man kommer gåendes nedför. Vi nickar åt varandra som man gör av artighet. Jag känner igenom honom. Lång, mörk, lite stel i gången.
På flygbussen ett par dagar senare. En man berättar om sina översättningar. En av författarna, en fransk sådan, var för snuskig för att översätta.
En framtida Nobelpristagare gästar bokfestivalen där mannen från hotelltrappan är med. Han är amerikan. Den framtida Nobelpristagarens böcker ligger överst på ett litet bord i en lokal dränkt i ett gult ljus. Hon är polska.
Den svenske översättaren berättar på flygbussen om korrekturet till den store franske naturalistens stora roman.
Jag har precis läst översättarens tolkningar av en polska som redan fått Nobelpriset. En poet från samma stad som bokfestivalen hölls i. Tio år tidigare läste jag den amerikanske författarens dittillsvarande produktion.
2024
I nyhetsflödet står det att den amerikanske författaren har gått bort. Några månader senare, i samma nyhetsflöde, men i en mindre notis, står det samma sak om den svenske översättaren.
-
En stilla omfamning
Ju närmare döden man kommer desto mer omfamnar man livet. Vad som började som ett konstigt föremål som man inte visste hur man skulle ta sig an har förvandlats till en lyxvara. När livets korthet, för att citera Seneca, gör sig påmind finns inte utrymme för något annat än djup förundran och tacksamhet. Man vet att man när som helst kan slitas bort, bli lagd till handlingarna så att säga. Ungdomens bortskämda odödlighetskänsla är borta och det går upp för en att det inte finns någon plan b, att allt är här och nu och att detta nu en dag inte kommer inkludera en.
Så i dessa snöpudrade, frostiga adventstider då jag sitter i köket och betraktar min första adventsstjärna någonsin till smaken av en aningen bränd pepparkaka, är det i en känsla av vördnad som jag vilar. Hur närma sig något så dyrbart den resterande tid som man har kvar? Hur göra det bästa av något så nyckfullt och efemärt? Hur vårda det faktum att ens existens vilar på smått osannolika grunder? Jag vet att jag kan luta mig mot språkets möjligheter att ta sig an det obegripliga och göra det begripligare. Jag litar också till sinnenas förmåga att vägleda mig genom det ibland osäkra, ojämna underlaget. Och jag går tillbaka till den inre styrka som kommer av kombinationen av de ovanstående när jag drabbas av modlöshet, bristande hopp och tillit. För i det stora världskaoset finns alltid den lilla ordningen. Och i den lilla människan finns alltid något universellt, något tidlöst som överskrider individen, den dödliga varelsen bland andra dödliga varelser. Det räcker så.
SKISSER UR VARDAGEN 