Ibland sjunger livet för en, alla hinder till trots. Bäst att njuta för rätt som det är går ridån ner och föreställningen är över. Kortheten i ögonblickstillfället är aldrig så påtaglig som när den enkla lyckan uppmärksammar en på sinnenas gudagivna förmåga att ta in världen.
Kategori: Text
-
Nattens blomma
Ur nattens blomma sipprar tiden som vi har med oss själva.
Aldrig är man så naken som inför mörkrets vittnen.
Före gryningen dansar kroppen som dagens distraktioner runnit av.
Inuti bor en hemlighet av syner sällan så klara. En skiftande tanke eller ett ljud som klarnar. Allt försvinner. Allt blir kvar. En resväskas rullande ljud mot gatan som aldrig annars hörs. En ensamhet mot vilken alla kanter rundas av.
Vakenheten viker inte under nattens mantel. Dess blomma är i full färd med att slå ut.
-
Kvällsögonblick
Så kommer jag springandes och är en hårsmån från att trampa på en utfläkt råtta som klistrat sig som ett bokmärke mot marken. Råttan är tömd på innanmäte och har redan hunnit torka in. Men konturerna är kvar. Den taggiga pälsen, svansen som ju närmare den kommer baken blir tjockare. De små tassarna. Den lilla nosen. De slutna ögonen. Uttrycket vittnar om att den dött utsträckt, men i ett tredimensionellt format som nu slukats av naturens krafter.
Jag gör mina övningar i utegymmet och är omåttligt populär bland myggen. Stadstrafiken pulserar på avstånd. Först en remsa av gångtrafikanter. Sedan cyklisterna och elsparksåkarna. Sedan bilarna, bussarna, lastbilarna. På min väg hem passerar jag ett par på en bänk: en man och en kvinna. De är mer påklädda än vad vädret påbjuder. Jag lägger märke till kvinnans stora svarta solglasögon och hennes röda ansiktsfärg som jag föreställer mig avspeglar högt blodtryck eller liknande. Hon röker en cigarett. Bänken som de tagit i besittning är omgärdad av packning: väskor vars innehåll kunna vara för en längre tids bortavaro. Men vad som slår mig är hur mannen, likt ett djur som fått upp spår, krafsar i det höga gräset bakom bänken. Han sveper armarna, böjd över den osorterade växtligheten. Synligt men i den avskärmade sfär som paret befinner sig i är omvärlden lika separerad från det som de olika filerna av framåtrörelse på Sveavägen nedanför.
Och hur mycket finns inte nedgrävt runt om oss? Bara råttorna vet.
-
9 augusti
Från de sena sömnlösa nätterna till de tidiga, gryniga morgnarna. Jag vaknar klarvaken med hjärtklappning exakt samma tid, som om en osynlig klocka hade väckt mig. Att det spritter i kroppen ser jag som bevis på att jag har energi nog att kliva upp och uträtta saker. Jag hämtar ett bokpaket utanför dörren, gör kaffe och värmer mjölk, häller upp ett glas vatten och sätter mig vid köksbordet med datorn. Träden utanför lägenhetens fönster har blivit bruna under sommaren, kastanjen på gården är anfrätt, angripen av ohyra. Stackars kastanj! Den ser ut att ha rostat.
När jag kom tillbaka till stan slogs jag av två saker: dels den klibbiga hinnan på trottoaren, dels den av jord vispade luften som kramar ur det sista av sommaren innan den ska begravas, förmultna, bli till dött stoff. Det finns en skiljelinje när växtligheten går från att vara spirande frisk och hoppfull med skira, rena bladverk till att förbereda sig för alltings sakta upplösning. Nätterna kommer allt tidigare och kvällarna slukar snabbare dagen i ett mörker lika trolskt som en skogstjärn när det ackompanjeras av ett glest fallande aftonregn.
Under dagarna som gått sedan jag kom tillbaka har hjärnan gått på högvarv — är jag så utvilad efter ledigheten att manin kommer som retur? Är jag förväntansfull inför höstens alla förändringar och framtidens ovisshet? Så i går natt kände jag för första gången att det var tomt i skallen. Sverige hade vunnit semifinalen i beachvolleyboll nedanför ett blinkande Eiffeltorn. Lakanen var bytta i sängen. Jag hade tränat. Druckit te. Ätit gott. Läst. Och lyssnat till regnet. Det underbara regnet som träffade huden när jag slängde sopor på gården eller skuttade ner i tvättstugan. Det gick för en gångs skull att somna utan att morgontimmarna smög sig på. Att jag vaknade tidigt kändes därför mindre besvärande efter den första klarvakna ångesten av att jag lät mig sova fast något i min ursprungshjärna säger åt mig att vakta grottan. Jag kunde i stillhet gå upp, kasta blicken på kyrkans nedsläckta församlingshus, på solstrimman av mättad dis genom vardagsrumsfönstret. Eller på de folktomma trottoarerna som de bitvis plågade innerstadsträden fällt sina kletiga kroppsvätskor på. Sedan skrev jag och det gick lätt. Som om tangenterna anammat den avskalade rymden runt mig och bara ägnade sig åt väsentligheter.
-
Minnet
Dessa vackra dagar har redan etsat sig fast i minnet. De omges av en stillsam glöd och en mild fridfullhet. Havet ger luften mättnad, gör att allt som solen lyser på utsöndrar en mystisk, dovt metallisk doft. Till och med när gödslet från bondgårdarna stinker fränt över åkrarna, är det här … Det outgrundliga havet. Gässen på morgonvågorna, fåtalet guppande segelbåtar i gryningen, den klarblå randen mot den öppna dagshimlen.
Egentligen är de undersköna omgivningarna bara kulissen till en inre känsla. Jag betraktar känslan som minnets fäste, som källan till mycket starka förnimmelser av närvaro över tid. Genom åren har jag blivit duktig på att samla på mig tillstånden som kan bestå av ingenting. Dem som jag vet när de utspelar sig redan där och då bär på vemodet som sedan återblicken så varsamt stryker över dem som ljuvliga erfarenheter.
Det betyder inte att det inte finns andra sätt att minnas på än i ett sjok av ospecificerat varseblivande. Som för några veckor sedan när apoteket hade lunchstängt (lunchstängt — bara en sådan sak!) och jag gick till torget i det lilla samhället där bärstånden stod uppradade jämte en bokförsäljare och ett par diversehandlare. Vid en första titt skulle det inte finnas någonting i min smak på bokbordet. Men något sade åt mig att kika vidare och dessutom behövde jag slå ihjäl tid. Jag ögnade titel på titel, det ena verket sämre än det andra, men jag gav inte upp och till slut stod jag med ett fånigt leende på läpparna. En till svenska översatt pikareskroman och en lång essä om mord på filosofer signerad Thomas de Quincey! Inget kunde vara mer otippat än att här se den gulblekta pocketutgåvan — från 1966 — med det smått ekivoka, tidstypiska omslaget. Jag köpte boken för ynka trettio kronor, därefter en ask med skånska hallon och en med jordgubbar och traskade ner till apoteket igen.
Händelsen är inte de ljuva dagarnas avtryck eller de utdragna tillståndens reminiscens. Distinkt, avgränsad och snabbt förbipasserande är den själva deras motsats. Men som med de sammansmälta tillstånden av ett mer svårtytt varande, vet jag att jag kommer komma ihåg stunden på torget. Det luddiga och det tydliga förenas i sin till synes för omvärlden obetydliga status, sin slätstrukna alldaglighet och sin gulliga trivialitet, men för en själv så elektrifierande skal. Subjektivismen blir en lins ur vilken något sedan kan vidgas, utökas och alstra en djupare förståelse för varför vi tillmäter vissa saker ett värde och andra inte.
-
Nattvaka
Natten gör tanken klar för att genast grumla den. Sönderdela hoppet i tusen små fragment. När mörkret varken bjuder på stjärnor eller halvmånar återstår bara att befrias genom gryningen.
Natten gör väntan olidlig, förutsägbar. Den målar sig i lodräta obrutna linjer av ogenomtränglighet. Natten smeker mig lika retfullt som klibbigt varje gång den håller mig som gisslan. Fragmenten blir grynigare och famlar för att få fäste, gripa tag i något.
Mörkret lägger beslag på viljan. Det lämnar inget kvar åt dagen att sko sig på.
Åter ligger jag sömnlös och försöker förlika mig med det. Dygnets stilla timmar är den sista sanden att transporteras genom timglasets smala midja. Och ändå upplevs väntan så lång, så meningslös. Väntan på att drömmarna ska svepa mig med till en parallell värld av labyrinter och vila. Att drömma för att vakna och glömma. Den utvilade lättheten och på samma gång tyngden i rörelserna. När huvudet och kroppen förenas i en harmoni och inte går omlott eller förbi varandra som ett dansande par i otakt.
Mina somrar ser ut såhär ibland. Upp dyker den lånade lägenheten i Berlin med det grå, en aning smutsiga ljuset som letade sig in på morgonkvisten. Väninnorna vars sömn hördes så tydligt mot min tomt ekande. När morgonen kom med den första biltrafiken som de öppna fönstren bjöd in likt tidiga frukostgäster, kunde jag både andas ut och fälla en tår. Sedan dagarna av ändlösa promenader och behaglig trötthet som invaggade mig i tron om att nattsömn var möjlig till dess att mörkret föll på nytt.
Nu: den i regn inhöljda löpturen längs det stålgrå havet, styrkeövningarna under tallarna invid fotbollsplanen. Den långa varma duschen efteråt, den mjuka sängen och barnens underbara snusande intill. Tröttheten från förra natten överförs till nästa. Och nästa. Den får ögonlocken att nervigt vibrera som på en nyckelpiga vars små tunna vingar flaxande spänns ut. Den gör mig ena stunden euforisk, nästa nedslagen.
Ett rasslande sommarregn överröstar en kran som droppar. Regnet varar bara några minuter. Sedan blir det skrämmande tyst igen. Jag har min förhoppning om att natten någon gång ska släppa taget om mig. Att jag likt en underjordsresenär ska ledas ner i djupa, svindlande gångar av medvetandefrånvaro. Jag har en inbiten föreställning om att kroppen till slut kräver sin rättmätiga återhämtning. Det brukar lösa sig, förr eller senare. Till dess måste jag acceptera att så inte är fallet just precis nu.
-
Morgonstund
Solen silas genom de nyligen utslagna stockrosorna. De vajar likt en skog och bäddar in husen i en lika färgglad som ljust lummig grönska. Med mig denna morgon är fågelkvittret — så många stämmor! — och en randig katt som uppmärksamt, men en smula avvaktande tittar på mig där jag nyss satt mig på trappen utanför huset. Rutinen att nykläckta morgnar sätta mig på hustrappen med det rykande färska kaffet i en kopp och en bok, har blivit en av höjdpunkterna denna sommar.
De första minuterna sitter jag och bara tar in omgivningen, men inte påtvingat eller frammanat då jag när som helst kan ta upp boken — i dag Max Blechers sanatoriedagbok — utan för att jag vill. Jag undviker det iscensatt medidatativa, handlingen fylld av baktanke eller förmaning som kapar stunden och gör den artificiell. Ögonblicket ska inte präglas av luthersk duktighet eller konstlad medveten närvaro som står beskrivet i en manual. Den ska utspela sig utan regi, utan ritning, även om jag förstår att spontanitet och rutin är varandras motsatser. Jag föreställer mig alltid stunden olika. Ibland är den ett hav, inte långt borta, som susar som en snäcka mot örat. Ibland är den ett milt soldränkt ögonblick som smeker pannan med sin vind. Ibland är den ett par förbipasserande på gnisslande cyklar på väg till badbryggan för ett morgondopp. Ibland är den fukten över stenar, blommor och blad. Eller regnet som vill brista ut genom molnen. Ibland är stunden den kristalliska daggen som innan den försvinner, skimrar i det milda solljusets vågstrimmor. Ibland är den en syrlig bris som drar med sig en pust av havet, mörkt, vindlande.
Ibland tar stunden slut lika fort som den kom. Magin försvinner plötsligt och skimret tonar sakta bort. Stunden är något att ta till vara, begränsningen, dess signum, dess själva utgångspunkt. Om senkvällarna kommer jag på mig själv med att längta till morgnarna, till att få kliva upp under en inbjudande tystnad. Att vrida på dörrlåset med den rykande kaffekoppen i handen och med filten hängandes över armen, sittdynan i snöret hängandes över den andra armen, och boken, redan placerad på trappans översta sats. Och att sedan sätta sig och se de rullande havsvågorna slå fram fast jag bara hör dem eller dra in den av buskrosor parfymerade luften. Att erinra mig om att trots de ständigt nyproducerade galenskapsverken i vår smått obegripliga samtid, räcker denna stund för att jag ska uppleva sinnevärlden så som den var när jag var barn. När jag levde i en småskalighet, ett avskuret rum där allt var stort och mäktigt på samma gång och där jag med barnets blick möttes av ständiga nyheter. Som om världen sprungit ur det lilla barnet och sedan var där för att upptäckas, att fascineras av och lära känna.
-
Zweig etc.
Jag somnar till Kieślowskis En liten film om kärlek (vilken pärla för övrigt) och vaknar när det fortfarande är natt. Men jag misstänker att natten börjar lida mot sitt slut eftersom jag hör röster utanför fönstret — röster som hör till människor som lämnar en fest. När det inte går att somna om kommer inte bara tystnaden till mig utan också berättelserna. Den här natten dyker den naturliga utvecklingen på en historia där jag kört fast upp, en historia vars trådar jag kämpat med att sammanföra utan att få till det. Därför välkomnar jag sedan en tid dessa ihåliga, sömnlösa nätter, dömer inte längre ut dem som hopplösa när tröttheten väller över mig under dagen. De är kreativitetens plötsliga källa.
Jag stiger upp till den pigga fågelsången. Utomhus kvittras det för fullt för att sedan klinga av. Himlen är grynig som på ett underexponerat fotografi och grönskan — träden, buskarna: skugglik. Vajande gröna kalufser som sakta men säkert förgylls av den nyss frånvarande solen. För en stund sedan, när jag trodde att jag skulle somna om, låg jag och tänkte på att jag försökt att i en mening formulera varför jag tycker så mycket om Stefan Zweigs (1881) noveller. De talar till mig, går rakt in i hjärtat utan att jag kunnat peka på exakt varför. Men i natt kokade det ner till något i stil med att han på ett lika sinnligt lyhört som klarsynt vis, blottlägger det oförlösta, ihärdigt pockande begäret hos människan. Liksom många med mig, har jag entusiasmerats av Zweigs levande sklidringar av högkulturens Europa runt förra sekelskiftet och den brutala punkteringen av den samma i samband med Första världskrigets utbrott. I Världen av i går blomstrar författaren i en kosmopolitisk, till synes bekymmerslös och fri tillvaro, omgiven av sin tids främsta europeiska konstnärer och intellektuella för att vid krigsutbrottet mötas av antagonism och en slutenhet så kompakt att det ställer allting på ända. För att inte tala om hur klimatet blir ett antal år senare för den grupp (judar) som han själv tillhör …
I den av Modernista nyligen utgivna samlingen av noveller och kortromaner — Historier i världen — i gamla översättningar av Hugo Hultenberg, finns samma känsla av förlust som beskrivs i Världen av i går, men sammanhangen är mindre. De stora penseldragen uteblir och i stället står det omstörtande begäret hos en längtande individ i fokus. Ofta är begäret olyckligt (oförlöst) som i Brev från en okänd kvinna (1922) där en flicka utvecklar en livslång besatthet av en berömd författare, eller som i Känslornas irrvägar (1927) där relationen mellan en yngre manlig student och hans äldre litteraturprofessor bär erotiska undertoner. Eller så är det mer explicit destruktivt som i Ångest (1910) där en gift kvinna genom en otrohetsaffär leds in i en fälla, eller som i Tjugofyra timmar av en kvinnas liv (1925) där läsaren bevittnar hur en polsk adelsman drabbas av speldjävulen och försöker ta sitt liv.
Under exiltiden i Brasilien från cirka 1934 kämpade Zweig, trots ett fint omhändertagande i sitt nya hemland, med att bearbeta att han tvingats lämna Europa under traumatiska omständigheter. Inte bara ett utan två världskrig hade splittrat hemkontinenten och Zweigs böcker som varit hyllade under 1920-talet hade förbjudits och bränts på bål medan förföljelsen av judar pågick för fullt. Världen av i går följer händelseutvecklingen, men som jag minns det nedtecknat var det Första världskriget som blev paradigmskiftet som radikalt förändrade förutsättningarna för kulturen att verka gränsöverskridande.
I novellerna, författade till stor del efter Första världskrigets slut, väljer Zweig den enskildes kamp med sig själv, och i relation till andra. Här är det inte nödvändigtvis den yttre världen som är problemet utan ett inre universum som rasar samman. Kriget hade omöjliggjort de fria existensernas utbyten, men människans ökade självmedvetenhet har också förvandlat henne själv till sin värsta fiende. I Freuds skugga exponerar Zweig de borgerliga neurosernas uppenbarelse när lidelsen inte levs ut utan locket läggs på. Här konfronteras vi med den polerade fåfängan hos socialt priviligierade individer med statusen som spräcklig lasyr över den underliggande ångesten. Inte sällan låter Zweig huvudpersonerna blicka tillbaka på omtumlande händelser — dödsfall, svek, passion, skam, skuld och så vidare — via brev eller samtal som återger händelseförloppen, varför lidelsen, längtan eller förlusten får ett särskilt vemodigt filter över sig. Det är samma intensiva närhet som i Världen av i går där man riktigt kunde höra Rilkes viskande stämma i det parisiska vindsrummet eller återkalla haussen kring det poetiska underbarnet Hugo von Hofmannsthal — men med fiktionens elegant dragna dramatiska linjer.
Jag kommer på mig själv med att sakta ner på läsandet, att sticka in annat emellan för att novellerna inte ska ta slut. När så många ”litterära fall” talar avmätt och blodlöst med säkra, präktiga staket mot läsaren är det till personer som Zweig jag vänder mig. Gryningen spricker upp. Fågelsången hörs sporadiskt. Min blick vilar på några prästkragar som fortfarande blommar — kritvita kronblad och smörgula pistiller. Sedan förflyttar sig blicken till trädet ovanför blommorna — det ruskas om rejält av vinden. I horisonten tecknar sig band av ljust rosa och lila, men även blå pastell.
Jag brygger dagens första kopp kaffe och tillbaka kommer Kieślowskis filmrutor av den unge voyeuristiske postkassören som om nätterna spanar med kikare på kvinnan i höghuset mitt emot. Kassörens begär får honom att göra en rad underliga, rentav brottsliga saker mot kvinnan endast för att komma i kontakt med henne eller förhindra att konkurrerande älskare får tillgång till henne. Till slut blir det vettlösa begäret omöjligt att hantera och kvar är självdestruktivitetens enkla, impulsiva utväg. Zweig visar hur galenskap och lidelse ligger nära varandra, vad som händer när till synes rationella sidor ger vika för blind åtrå och osund fixering. Men han visar också hur passionen, i det här fallet författarens, driver blicken, språket och den omisskännliga ambitionen att förstå människans bakomliggande drivkrafter.
-
Sjukdagar
Sjukdomarna blir ett bihang. Förkylningarna, ett evighetsförlopp. Det utskrivs småbarnsåren och det är en följetong av överraskningar och ändå inte. Man vet att man kommer bli sjuk, bara inte av vad.
Ute skiner solen och inne i den lilla bubblan formas en kokong, en väv spunnen runt hemmets små bestyr. Små anhalter som måltider, disk, undanplock, och förstås lek. Just vid leken stannar jag och tänker att den ligger så nära författarens syssla. En författare är ett förvuxet barn som hittar på historier och underhåller sig själv — samt förhoppningsvis en läsare. Barnen fängslas av lekens dramatik och karaktärer likt läsaren av en romanintrig eller teaterpubliken av ett pjässtycke. Jag kommer till min rätt där på golvet bland dockor med namn, bakgrunder, relationer och vardagsproblem. Dessutom tränar det fantasin att komma på nya händelseförlopp som ökar spänningen i lekstunden. Leken från den vuxnes sida får nämligen inte göras slappt eller utan engagemang för det genomskådar barnet direkt. På samma sätt får författaren inte slarva när han eller hon bygger sitt ordslott eftersom läsaren ser och straffar den som hemfaller åt lättja, slentrian eller politiskt uttjatade plattityder.
När sjukdagarna gör sitt intåg är vardagen lite mer koncentrerad mot sitt epicentrum, lite mer avskuren från en tickande omvärld som utanför fönstret vittnar om mål och punktlighet — tänk att det sitter i folks hållning! Om någon protesterar och säger: — Vinterkräksjuka i maj? eller – Höstblåsor i juni? — är det nu den postpandemiska verkligheten för en vanlig barnfamilj i Vasastaden. Tacksamheten när kroppen inte bär på en konstant trötthet, huvudvärken pinar en till modlöshet eller halsen sticker som tusen nålar bara man sväljer en droppe saliv, är därför stor.
I ett feberartat töcken, var jag härom veckan tvungen att ge mig ner på stan för att hitta en klänning till ett bröllop. Det var en fantastiskt solig försommardag och jag lyckades givetvis tajma lunchrusningen i de larmande citykvarteren. Raska steg av män och kvinnor i kostymer och åtsmitande kontorsdräkter. Snitsiga datorväskor dinglandes utmed de raska benen som tog rejäla kliv över övergångsställena. Molnen tecknade sig skarpt vitt mot den nästan artificiellt blå himlen och höghusen blänkte med sina plåtskimrande fasader ovanför det snabbfotade affärsfolket. Lugnare blev tempot när jag rörde mig bortåt Klarakvarteren — fortfarande utan att ha funnit en klänning (inte för kort, inte för lång) — och kände den metalliskt dammiga bakgatans undangömda existens stråla mot mig. Mattheten tilltog och vad som till en början var en uppfriskande promenad övergick till att framkalla en lättare yrsel hos mig. Rätt som det var hade gatubilden smalnat av och jag såg endast detaljer passera synfältet: ett glittrande hårspänne i en kvinnas grånade hår, en blottad brunbränd mage på en ung, blond tjej, en skrynklig plastpåse i handen på en korpulent herre i tenniströja och så vidare. Fler än människorna på Sergels torg var duvorna som pickade ner i den schackmönstrade asfalten och som jag misstänkte — renoveringar och förbättringar av platsen till trots — aldrig kommer flytta på sig. Jag åkte de tröga rulltrapporna upp till gamla Klaras uppstyckade grav av tillfixade betongruiner. Och jag klev in i ännu en trendig klädbutik där massproducerade plagg utan personlighet mest gjorde mig dyster.
Jag rörde mig sedan hemåt utan den snabbt avtagande upprymdheten efter ett inköp. Jag insåg medan jag snöt mig, jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag så sällan rör mig bland folk. Att jag därför blir uppmärksam på dem. Intrycken blir många och mättade och jag ådrar mig förnimmelsen av att ströva mellan stadsdelarna och oftast undermedvetet, låta mig påverkas av deras skiftande atmosfär. Som när saltet från Stockholms inlopp gör sig påmint i höjd med Gamla stan; den annorlunda prägeln jämfört med stenstadens solvarma gatustråk och vajande allé utanför mitt vardagsrumsfönster. Ibland får ett anonymt — kanske igenbommat? — hotell agera rekvisita till en historia som jag bygger upp i huvudet där jag spatserar. Ibland räcker det att studera hur modet som människor bär varierar mellan malmerna. Visst kan jag sakna utlandsresandet, av att höra andra språk än mitt eget, av att äta andra kök än det hemtama, av att betjänas av en kypare som inte ser mig som något annat än turist på en okänd uteservering. Dra in andra, nya dofter som slår emot en redan när man kliver ut genom ankomsthallen till en flygplats. Men med turism följer också något vämjeligt. En ihållande känsla av att vara lurad, av att bidra till klimatets sakta förfall genom ett boskapsbeteende som spär på mumifieringen av stora delar av åtminstone Europa som sommartid blivit ett överhettat museum. Mindre söker jag mig till det storartade och mer till det enkla, den kärnfulla, lilla tillvaron om det så är hemma eller utanför dörren.
Och jag kommer inte i från jämförelsen mellan staden och sjukdomarna. Det pulserande, invasiva i de båda. Tröttheten som framkallas av dem. Vi lever med varandra, på varandra och av varandra. Och hur mycket vi än låser in oss kan vi inte undvika varandras sällskap.
-
En eftermiddag i maj
Jag ligger i sängen och tittar ut mot innergården där kastanjens löv böljar som ett grönt blåsigt hav. Först gick det inte att se att det var en kastanj för solen når inte ända ner varför trädet endast blommar i toppen. Men så ser jag några spirande klasar som sticker upp som nävar där grenverket slutar. Eller börjar. Dessa sena majdagar dränks blomningen i en nästan kvav värme.
Kastanjen med sin tunga trädkrona inger trygghet. Dess grönska varierar från klart grön till en mörkare grön nyans beroende på hur ljuset faller. Jag känner mig omsluten av den slanka trädstammen och de lummiga vippande bladen som jag betraktar från lägenhetens bakre fönster. Något förefaller tilltalande med trädets sätt att få mitt synfält att på samma gång vidgas som krympa och lugnet att inta mig. Gården med sitt järnstängsel och bakomliggande murar täckta av murgröna, hade lika gärna kunnat ligga i Paris eller Berlin. Och vyn hade lika gärna kunnat vara för hundra år sedan.
Minuterna innan hade jag hämtat barnen på förskolan och gått längs gatan i det gassande solljuset när jag sett en ung man ligga på rygg intill en husfasad. Han var förkrossad. Grät och grimaserade med händerna för ansiktet som om han blivit påkörd eller skadat sig. Böjd över honom stod en äldre man, oklart om det var fadern. Jag stannade och frågade om jag kunde hjälpa till. Behövde de en ambulans? Men den äldre svarade att det var lugnt. Jag minns inte ordet som han använde, men jag förstod att det rörde sig om ett mentalt sammanbrott. Jag gick vidare med den unge mannens uttryck i mig.
Det var något djupt mänskligt och samtidigt ovanligt i synen. Det fick mig att tänka på människans psyke som ett sår. Och på hur vidöppet det kan vara när vi genomgår kriser. Det fick mig att tänka på den miljon svenskar som trycker i sig antidepressiva. På tavlan som hänger i pendeltågsstationens entré med numret som den som mår dåligt kan ringa. Det fick mig att tänka på alla som bränner ut sig och sliter ut sig på sina jobb. På dem som har varken jobb eller hem. På relationer och äktenskap där par kämpar. På alla som är ensamma. På barn som inte vill gå till skolan. Det fick mig att tänka på männen mitt i livet som kastar in handduken. På dem som rycks bort för tidigt i obotliga sjukdomar och oförutsedda olyckor. På lidandet som måste hanteras, bemästras och övervinnas dagligen. Och på lyckan — vår tids märkliga ideal eller sjuka — som lurar oss att tro att det alltid finns något att sakna.
SKISSER UR VARDAGEN 