Är en idiot någon som är för dum för att undvika att ge sig i kast med sådant som får honom eller henne att framstå som dum? — Det vill säga, vi alla ibland.
Kategori: Text
-
Norrtullsgatan
När skuggan är skarpare än verkligheten.
Varje gång tecknar sig trädet vid Enkehuset tydligare på husväggen än ovanför marken.
Varje gång står byggnadsarbetarna i sina neonfärgade kläder och röker.
Varje gång är passagen genom den bakomliggande parken en strecka grus, vattenpölar och skälvande solstrimmor.
-
22 april
Våren låter vänta på sig. Den dröjer så att jag riktigt kan se hur knopparna hejdar sig från att komma ur sitt skal.
Läpparna torra som sprucken asfalt.
-
2 april
Under tiden som jag sitter i köket och skriver, stycke för stycke, på vad som mer börjar likna en mindre avhandling än en masteruppsats, bäddas trafik, husfasader, gårdsplan och trädstammar in i ett ihållande snöblandat regn. Jag hör bilar mindre tydligt och i stället följer jag vindarna som transporterar snön kors och tvärs. När jag sitter ensam dessa dagar och kämpar med en text som behöver framarbetas över tidshorisonter som ibland ter sig orimliga, tänker jag på vädret som en påminnelse om den rörelse som sker utanför min egen vadderade sfär. Bakom snön pågår allehanda vardagligheter. Likaså bakom sol eller regn. Just detta pågående väder blir aldrig mer dramatiskt än att det förmår lugna mig, förmår återkasta ett dagligt tidsförlopp bortom abstraktionens ramar.
Utblicken är en förutsättning för det introspektiva liv som enbart har orden som livlina. Om jag umgås med Stagnelius diktjags slitningar mellan en överjordisk mö i ett underland och en jordisk brud som alstrar brott och plågor, är det tämligen lätt att förlora sig i fantasmagorier och vindlande tunnlar av världsfrånvändhet. Smärtsamt medveten om de krig som piskar världen och tar fram det uslaste och lägsta hos människan, är kanske en parallellverklighet nödvändig.
Där blir också det skönlitterära skrivandet ett slags motslag mot domedagsfanan. I stället för att duka under det svårgripbara, tar man sig an det. I novellerna som jag skriver formas människors tillkortakommanden liksom deras kamp med sig själva och förlusterna som både stukat och danat dem. Det sägs att man måste leva för att kunna skriva, men aldrig har jag levt så lite i bemärkelsen ”jagat upplevelser” som nu och ändå är skrivandet fyllt av uppslag och idéer. Texten berättar saker för mig som jag behöver veta och jag ger mig hän åt vad karaktärerna gör — oavsett om jag gillar det eller inte. Deras ibland tvivelaktiga beteende får inte gå längre än att jag förstår deras handlande. Endast genom förståelse tror jag vi kommer framåt, också i det som till en början framstår som långt från oss själva; långt från vår egen moraliska horisont som ibland inte är så väsensskild som vi önskar tro.
-
Övergivenhet
Det kallas uppståndelse, men det föranleds av de berömda orden …
MIN GUD, MIN GUD …
Smärtan som Jesus bär in i döden är en delad smärta likväl som glädjen när han återuppstår är en delad glädje.
Tro är framför allt tvivel. I övergivenheten, ensamheten och tomrummet tycks den bära somliga av oss. Fullt förståeligt. Tvivel skapar tro och tro tvivel.
Jag tänker ofta på hur den litteratur som slår an den starkaste sträng hos mig, är författad i tomrummet av en tro. I ett nihilistiskt rum. Där föds ett språk som kryper innanför hjärtat och tar mig i besittning. Där formas en tillvaro utan ledstång, utan sammanhang och gemenskap, och som just därför kommer alldeles nära. Det är litteratur som måste skrivas fram utan överhuvud, utan auktoriteters insyn och utan samhällets platta moral. Det är litteratur sprungen ur en total individuell frihet. En frihet som lika mycket står för oberoende som för desperation, förvirring och förlust av mening. En sorts övergivenhetens litteratur.
-
Roslagsbanan
Härom veckan satt jag på Roslagsbanan i ett intensivt solljus som kommer som en överraskning varje vår. Aldrig är ljuset så starkt som de där marsdagarna då det fortfarande är minusgrader eller snudd på, och ljuset nästan upplevs attackerande av de stackars vinterögonen som vant sig vid mörkret. Allting går från att ha legat dolt för synnerven till att bli upplyst och definierat utifrån att ingenting längre skyls av bristen. Bristen på solljus.
När jag sitter på Roslagsbanan och bebyggelsen rullar förbi, däribland helt nya bostadsområden med lägenheter som ännu står tomma för att ingen hunnit flytta in i dem, inser jag att det snart är ett år sedan som jag stod på en lägenhetsbalkong och blickade ut över Östra stationsspåren som leder ut ur stan. Hyresfastigheten, belägen på Valhallavägen och som en gång byggdes för att inhysa tåganställda, hade visning. Det råkade vara en mycket mörk lägenhet som inte heller den dagens knallblå himmel och klara höga sol kunde ljusa upp. Himlen sänkte sig över perrongernas tak och de lika knallblå tågen där under. Från bostadens samtliga rum hade man överblick över perrongerna och kunde iaktta tågen som kom och åkte. Medan en höggravid kvinna förhörde sig om möjligheten att renovera rummen, som i ärlighetens namn var i rätt dåligt skick, kunde jag bara ha ögonen för denna speciella fönstervy.
I en novell av Agnes von Krusenstjerna från 1933 åks det med det elektriska tåg som tar en från ”villasamhället in till Stockholm”. Men även om tåget bara är en miljökuliss till konversationen som förs mellan två kvinnor om bröllopsbestyr, går det inte att ta miste på hur ”pendeltåget” betonar framsteget. Jag tänker där jag sitter på ett helt annat tåg, men som går samma rutt — först genom en rad privilegierade villaförorter och sedan längre ut på landet där hästhagar är vanligare än småhus — att det faktum att staden behöver kommunikationsmedel, accentuerar dess framsteg. Expansionen är framgångens signum. Men lägenheten, då? Det är inte sant att där saknades möbler. På balkongen stod två stolar med sits och ryggstöd i tvinnad plast och mellan dem: ett runt litet bord med glasskiva och ett askfat som ingen tömt. Plötsligt såg jag framför mig hur tidigare hyresgäster hade tittat ner på stationen med de skyndande människorna och de blinkande skyltarna över avgångar, rökt ett par cigaretter och sedan rest sig och gått. Kanske dagar före visningen. Kanske bara timmar. Definitivt utan att bry sig om att tömma askfatet. Och att resterna av deras närvaro som var utraderad invändigt, fanns på balkongen, närmast tågen, närmast himlen och närmast det som framsteget alltid spejar mot: framtiden.
-
27 februari
Tungt i bihålor och svalg. Året ska också ha sin första förkylning.
//
Två vars essäer jag läser i ett flöde, vars penna och blick tycks genomskinlig, som om de skrev med vattenfärg: W.G. Sebald och Joseph Brodsky. Och i ett sekel som hamrade in de stora ideologierna i människors medvetanden med allt vad det fick för konsekvenser för den skarpa hjärnans förvirring och rotlöshet, känns deras prosa hemtam, liksom nära fast den skildrar erfarenheter tillhörandes brytpunktens tid. Exilen måste vara sårbarhetens tillika den mentala styrkans litteratur.
Att åka tåg eller äta veronsk pizza med Sebald … Mm. Eller sitta på en buss som smeker trädgrenar och höra om hans närmande av det italienska tvillingparet och Kafkakopiorna!
//
Nu ser jag inte bara träden spreta som de gör i avsaknad av grönt lull-lull, jag ser också rötterna som går åt motsatt håll. De spretar med förankring och trygghet ner i marken.
//
Snart trettioåtta år sedan Sverige fick sitt första statsministermord utanför en måleributik. Tänker på den blåvita tejpen som rullades ut alldeles för sent. På mördarens flykt upp på åsen. På skosulorna som klampade runt på brottsplatsen medan polisen försökte förstå vad som hänt.
Chocken i det lilla landet Lagom över att ”killen” som blivit skjuten var … Olof Palme och samma utdragna chock när spår efter spår begravdes, utredning efter utredning misslyckades och mordgåtan förvandlades till ett kadaver för idel konspirationsteorier och kriminologiskt hemmasnickeri.
//
Trettioåtta år och trettio dagar sedan vackra begåvade astronauten Judy Resnik sköts upp i en raket som fattade eld till följd av att ett gäng chefer på NASA tagit en ödesdiger risk. Ljuset var på läraren, som på initiativ av Reagan, skulle bli den första civila personen i rymden. Men det var Judy R. som var den verkliga stjärnan. Hade hon vetat vad raketforskarna visste om säkerhetsbristerna, hade hon troligtvis aldrig satt sig i Challenger den där frostbitna januarimorgonen.
Nästan fyra decennier senare är det smartphones och inte rymdfärjeturism som gäller. Men kanske kan Marsplanerna lyfta NASA ur vrakdelsslummern och rymdprogrammens svunna era.
//
Två dagar till skottdagen. Exotiskt med någonting som inträffar vart fjärde år.
//
Ett tvåårigt meningslöst krig i Ukraina. Dränkt i vanvettets aldrig uttorkande lera och med spänningar som inte skönjts sedan Kalla kriget då hoten cirkulerade som flugor runt en hästmule.
//
Och på nyheterna …
Sverige fortsätter stödja Ukraina och träder in i NATO. Rysk opposition tillintetgörs som under de stora ideologiernas, spionernas, fängelse- och utrotningslägrens århundrade.
—
Unga i Sverige har slutat dricka alkohol, slutat dejta, slutat skaffa barn. Män är konservativa och kvinnor progressiva och glappet bland unga är större än någonsin. Käpphästen demokrati får niondeklassarna att rynka på näsan. Ingen tycks tro ens på självförverkligandet längre.
-
15 februari
Gnissel från gungorna i lekparken. Dimman ligger som en fuktig filt över hustaken. Snön smälter i Vanadislunden.
-
Om utfyllnad och i-fyllnad
Detta ”sken” för att använda Nietzsches term där vi för att förstå till exempel Hamlet måste läsa in allt som inte sägs i replikerna i Shakespeares drama, har upptagit mig på sistone. Jag tänker på en sorts romankaraktärer som är så avskalade och intetsägande utifrån blott sin ytliga teckning och dialog att vad de säger, vilket är allt och inget, knappast får en intresserad. I stället är det i de ihållande tystnaderna och i den utdragna frånvaron av handling som deras sanna personlighet träder fram, som de öppnar sig som människor. Det är ovissheten kring dem som formar viljan att fortsätta följa dem och engagera sig i deras öde. Det är deras oåtkomlighet, ja, deras onåbarhet och tillhörande subtila mystik, som får mig att teckna dem större än orden gör. Såhär beskriver J.K. Huymans förfinade huvudperson des Esseintes fenomenet i en av sina utläggningar om konsten och litteraturen i Mot strömmen: ”under varje skriven rad fanns en oskriven, synlig bara för själen, mer antydd än uttryckt.” Genom att lämna utrymme åt något som språket inte fångar är det precis vad det gör — fångar essensen i något! Författaren utövar den yttersta av tillit till läsaren när den överlämnar berättelsen i dennes händer. Tillåts inte fantasin och förmågan till i-fyllnad skulle luckorna stå vidöppna och slå i ren frustration. Vore det inte för författarens skicklighet att undgå utfyllnad, skulle mystiken avta lika hastigt som vindpusten som sveper genom rummet.
//
Snön faller med en mjukhet som blåsten rör om.
Träden, halvt påklädda, halvt avklädda.
En vinter som bleknar med synen, grumlad av den uttömmande himmelens ljusa konfetti.
SKISSER UR VARDAGEN 