Jag tänker: det enda som räknas är att vara fullt ut levande i varje stund. Och så förundras jag över hur lite som behövs för att livskraften ska sippra ut i den unika stundens alla skilda och igenkännbara beståndsdelar.
Kategori: Text
-
Tunnelbana
Gravid ung kvinna med man intill
Blond kvinna med det typiska utseendet nu för tiden. Uppsvällda läppar, markerade kindben och nedtill minsta rand mejkade ögon. Hon drar fingrarna utmed vattenmelonen som är hennes mage. Håret är sprött efter för hård färgning. Ansiktet är stelt och medvetet om betraktaren. Mannen sitter som en uppassare bredvid henne, ett slags hovnarr. Han är kort och han ser ovanligt lycklig ut, som om alla tysta frukostar och trevande samtal vid middagsbordet ännu inte infallit eller för att hennes fylliga skönhet slätar över brist på livsinnehåll. De ska bli föräldrar! Hon lyser som en madonna, en solstråle, men hon är samtidigt otillgänglig för hans glupska intresse, hans allomspännande uppmärksamhet av henne som hon njuter och samtidigt tråkas ut av.
Ung tjej som äter glass
Ung, mycket vacker, alltigenom naturlig tjej äter en strutglass vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Hon är centrerad i mitten av perrongen varför en målning eller ett fotografi av henne vore passande. Kanske med dragning åt Karin Broos pastellsolkiga flickrealism. Tjejen har en somrig klänning, bara ben och en svart sportig ryggsäck som gör bristen på fåfänga uppenbar. Ingen man är dock i sikte och kan klä av henne med blicken; hon får tack och lov vara i fred. Även när hon kliver på tåget väljer hon en centrerad placering, nämligen i mitten av den vertikala sittraden med gula och grå säten. Glassen skär hennes gängliga figur i två halvor.
//
Pulserande susande tåg framskrider i långa mörka tunnlar. Rytmen, tempot får mig att tänka på tivolin. Det kan också vara inbromsningen och det lätta illamåendet som infinner sig när bygeln fälls upp.
Man som talar i telefon
Man i trettioårsåldern. Bångstyrig svart kalufs. Skägg. Gröna linjen i morgonrusning. September. Snäcka i plast i örat. Enda replik som yttras och som bryter igenom tystnaden: ”Streamingtjänsterna är ett pyramidspel. Det finns inga pengar att tjäna”.
//
Vi är alla dessa klippdockor, alla dessa vikbara pappersfigurer och statister utan röst.
-
Föremålet
Det dammar och under ligger en fet yta på vilken dammet fastnar. Ytan är som hos en oljig vattenpöl där regnbågens alla färger återkastar en dåsig, metallisk hinna. Föremålet har länge legat staplat bland andra dammiga, av flottiga ytor täckta ting. År ut och år in utan att någon brytt sig om att se dem och förbarma sig deras existens. Likt människor vissnar de av ignorerande och glömska. Jag har vetat att de funnits där, men aldrig tänkt på dem nämnvärt, aldrig kommit för mig att plocka ner dem eftersom det skulle kräva att jag uppmärksammade dem utöver det vanliga. Mer konkret: att jag greppade en glatt tygtrasa och en bunke metallputs. Det är först nu när jag är på väg att bryta upp, att lämna väggar, golv, tak, fönster och allt det som varit dessa föremåls famn under ett drygt decennium, som jag ser deras värde. Detta hem som inte har räckt för dem; de har avvisats till förmån för andra kärleksaffärer. Hur det blir framöver vet jag inte. De är saker och det är endast vi som berättigar deras fortsatta livsbana. Eller kapar den. Plötsligt ser jag ett övergivet hus som försluter sig i mossa och ogräs. Därefter skiftar bilden till en nätt liten silverskål med nyplockade körsbär i på ett rensåpat fönsterbleck. Jag ser en ny, oskriven vardag.
-
Tidens tristess
Under ett textsamtal som jag hade med en tidigare studiekamrat kom vi in på känslan som jag har med mig från barndomen. Denna var: vuxna umgås över alkohol och cigaretter och det är inte så farligt. Ingen tar skada, ingen med några få undantag, missbrukar och framför allt bär ingen en liten fingerpekande figur på axeln som säger: Du borde vara ute och springa en mil i stället! I en novell som jag skriver framträder också vad jag tror var ett känt tillstånd förr, men som numera knappt existerar: långtråkigheten hos barn och ungdomar som följer med sina föräldrar på middagar. Middagar som bestod av ändlösa samtal som man inte förstod poängen med, som man som ung betraktare upplevde aldrig syfta till något, aldrig mynna ut i någon konkret handling. Detta umgänge pågick och man ansträngde sig för att hålla god min mellan gäspningarna. Såhär i efterhand ser jag en stor förtjänst med umgänget: det saknade helt uppochnedvända mobiltelefoner på bordet. Enda sättet att fly om man som vuxen inte heller uthärdade, var att lämna sällskapet för en kort badrumsvisit. För visst begriper jag också i efterhand att det fanns en leda även hos de vuxna. När After Eighten dukades fram till det nattsvarta bryggkaffet i soffgruppen, hade man trots allt avhandlat det mesta av intressant samtalsstoff vid middagsbordet. Var cigaretten då en del av den hedonistiska premissen som framstod så naturlig, men som kanske var dåtidens vibrerande skärm?
Min studiekamrat påpekade riktigt att det i dag är mer accepterat att sitta på en takterass och pimpla rosévin klockan tre en måndagseftermiddag än säg, 1995. Helgdrickandet är fortfarande stort i Sverige, men passerar jag en uteservering (huserandes året om tack vare värmelampor) ser jag människor tillämpa after work-principen oavsett tid på dygnet. Mycket har luckrats upp vad gäller alkohol och ingen saknar väl direkt inpyrda krogdimmor av bolmandes nattklubbs- och barklientel i en betydligt hårdare reglerad nöjes- och utelivsera. Men samtidigt kan jag, och jag tror inte bara att det beror på barnperspektivet, förnimma dåtidens hedonism som enklare, mer okomplicerad, mindre stigmatiserad. I dag ska rökaren genast ta hjälp med att sluta, alkoholkonsumtionen kan om den inte maskeras bakom livsnjutar- eller nörderiskynket komma att misstänkliggöra dig, och lite pasta och bröd är plötsligt en kulinarisk no go-zone. Och samtidigt, i en tid av utbredd upplysning, hälsostress och förmögna manliga pionjärer i Silicon Valley som lägger hela sin vakna (och sovande) tid på att optimera varje cell i kroppen, är den så kallade ohälsan enorm. Antidepressiva är det nya Alvedonet. Globalt är fetmaepidemin mer bekymrande än svält bland fattiga. Och droger har aldrig varit så lätta att få tag på oavsett om du är urban eller bor på landsbygden. Västerlandet verkar ha gått ner sig i en sorts depressiv hedonism där vinresorna till Toscana eller hälsosekterismen sticker ut som övre medelklassundantag. Frågan som jag ändå ställer mig när vi lagt ner cigaretten och tagit upp den blinkande plastbiten från bordet är: vad är det som vi inte härdar ut när tristessen så snabbt dövas utan att vi behöver dränka våra lungor i tjära?
-
Rädsla och hot
I Ernst Jüngers ”Krigsdagböcker” som nyligen nyutgivits på svenska och som skildrar Jüngers tid som inkallad i Andra världskriget, står det på ett ställe: ”De synliga elementen intensifieras till den grad att det inte längre finns plats för reflexioner, inte ens för rädsla”. Det är november 1944 och kriget börjar lida mot sitt slut, vilket dagboksförfattaren är ovetandes om, förstås. Men vad som åsyftas är att han redan blivit vittne till så mycket brinnande ”konfetti”, så många flygplansdelar som fallit från himlen, så många bomber som briserat och så mycket rök, gnistor, smällar och hemskheter att rädslan till slut upphör. Det fasansfulla skådespelet som ett krig innebär blir, trots sina extrema uttryck, en lika simpel vardag som vilken som helst. Till sist hoppas till och med barnen att bomberna ska falla för då slipper de gå till skolan. Den mänskliga förmågan till anpassning är enorm.
Språket hos Jünger är i sig ett medel för distanserande, en skyddsväst och ett sätt att härda ut — han klarar sig själv, men förlorar sin son under en beskjutning i Italien. Dagböckerna har bitvis anklagats för att med sina stegrande, utbroderade fragment romantisera och försköna fruktansvärda händelser, förvandla brutaliteter till estetiska praktiker snarare än att erbjuda läsaren sakliga vittnesmål som krigsskildringar oftast kokar ner till. Men det är också de många målande beskrivningarna och de vardagsnära, men väl fångade betraktelserna i skuggan av striderna som får en att vilja läsa. Det är hur kriget kan vara något annat, hur det kan bli subjektivt och också emellanåt drömskt. I de politiska analyserna blir Jünger dock problematiskt vag och även om han tar avstånd från den pågående deporteringen och utrotningen av judar, är landet som kallat in honom — Tyskland — något av en blind fläck. Jag ser ingen direkt vånda hos den som skriver, men jag skönjer knappast någon patriotism heller. Fosforattentaten mot tyska byar av de allierade är dessutom allt annat än trevliga och iakttagelserna av drabbade kvinnor och barn träffar rakt i hjärtat. I krig finns inga oskyldiga som det heter.
Jag fastnade vid Jüngers tankar om rädslan med anledning av sommarens oroligheter som blossat upp i Sverige. Löpande koranbränningar. Viskningar om terrorhot. Allmän oro. Rädslan finns där hotet om våldet finns och den är kanske det mest effektiva vapnet. Har man satt skräck i någon har man vunnit en delseger som våldsutövare. Ibland hör jag såväl ukrainare som ryssar få frågan om de är rädda i ljuset av det nu pågående kriget i Ukraina. De flesta svarar: nej. För den mitt i stridigheterna måste bara se till att överleva.
-
3 augusti
Sedan jag fick barn har tillvaron kokats ner till ett enda omtumlande, svindlande nu. Brännande hett och kvardröjande vilt. Kaotiskt, fullständigt glupskt på mening, kärlek och återblickar som när jag glider tillbaka till dem får magen att vrida sig av längtan.
Tiden med M och C kommer alltid vara den bästa.
-
Konsten att inte somna
Sömnen och drömmarna förenas i den verklighetsflykt som är det närmaste som vi kommer döden. Jag låter mig gladeligen svepas med i den gemensamma dansen. Jag är svag för att lägga mig på en mjuk bädd med tillräckligt många kuddar staplade bakom huvudet, ett lagom tjockt eller tunt (beroende på hur man ser det) duntäcke virat om kroppen. Jag tycker om att känna tyngden av benen, särskilt låren mot lakanet. Jag gillar, om jag ligger på sidan, att förnimma konturerna av armarna som annars bara glider med en; att känna deras välvda muskler slappna av och att veta att lemmarna gör det hjärnan säger. De är i en otrolig förbindelse och går hjärnan på högvarv gör kroppen det också. De lyssnar in varandra för att hjälpa mig att vara beredd … Vissa sov längst ut i grottan och så vidare. Här nere har dock sömnen oftast varit en välsignelse, en gåva av ändlösa timmars återhämtning samt en kropp och ett huvud som kapitulerat inför den mörka tunnelns kraft.
Men så kommer dagarna av fullständig vakenhet. Nätterna då jag vrider mig hundratals gånger, hemsökt av ett sammelsurium av tankar som vägrar låta mig släppa taget och omfamna stunden då jag tillräckligt trött får sjunka ner i dvala och så småningom i djupsömn. Något säger mig att vara vaken. Rösten kommer tidigt och jag vet att den endast förebådar en sak: sömnlösheten. Fåfängt nog gör jag inte vad som krävs utan snurrar runt så många gånger i bädden att hade jag varit det minsta svettig hade lakanet klistrat sig som en mumiesvepning runt mig. Jag byter sida. Jag placerar händerna utmed öronen och sedan utmed höfterna. Lägger dem sammanflätade ovanför pannan. Suckar högt. Jag vet att jag måste gå upp och att jag kommer fukta morgondagens sömngångarvibrationer.
Men om jag ligger kvar blir jag tokig.
Så jag reser mig, går ut i vardagsrummet, tänder läslampan och lägger mig till rätta i soffan. Jag läser denna natt — passande nog om Huysmans Des Esseintes som tillbringar sin vakna tid inklusive alla måltider nattetid som för att ytterligare understryka avståndet till resten av mänskligheten –, får sällskap av en envis fluga som kittlar mig på knogarna, går upplyft efter några sidor i boken tillbaka till sängen och känner mig aningen tröttare. Men budskapet att sömnen ska infinna sig är inget jag går på. Jag visualiserar fjärran platser, länder och natur som jag aldrig befunnit mig i, men där min fantasi målar upp bilder som om jag varit där. Musklerna under huden är spända. Tankarna mal ostrukturerat och utan kompass. De hoppar från en tablå till en annan. Ingen fördjupning sker varför det inte är någon idé att bejaka den beryktade nattliga kreativiteten eller inspirationen som måste ledsagas av ett fokus, en röd tråd eller åtminstone en formulerad avsikt.
Fragment av eufori, oförklarlig energi och en gnutta tillförsikt blandas med ångest, förtvivlan och rastlöshet. En oro gnager; det är samma oro som ibland uppträder under insomningstillfällena för att sedan vara som bortblåst dagen efter. Biologins mirakulösa filter och reparationer. Jag ger upp efter ytterligare timmar i sängen, kliver upp i gryningsljuset och brygger kaffe, sätter i gång en diskmaskin som snart pulserar med klirret från porslinet som rengörs. Flugan igen — på bordet, stolsryggen och datorns övre kant. En fågel seglar ner över hustaket mitt emot. Det är släckt överallt. Himlen: intensivt nebulosafärgad, träden bronsartade och taken blänker av dagg.
Jag återser de tidiga morgnar då jag lämnat denna plats, med tåg eller bil för att bege mig hemåt efter semesterns slut; då jag haft morgonens sträva hinna runt ögonlocken och tagit farväl av platsen utan en själ ute, utan ett ljud som tränger sig på, utan ett sus som distraherar. Som att stiga ut när någon sover och det enda man har med sig är doften av det som slår mot en när dörren går igen.
Känslolägena avlöser varandra. En smula yr, har jag blicken fäst på det yttre panoramat utanför fönstret och färgerna som ljusnar, dagen som öppnar sig minut för minut. Solen är gyllenbrun, eller kanske är det vad den reflekterar? Och fåglarna, morgonpigga, kraxande och pipande; de korsar synfältet genom att rita svarta streck i det.
Likt tågresenären får uppleva alla sorters skiftningar i landskapet, får den som följer nattens gång erfara allt från den mest urskiljningslösa svärta till ljusets sköra pasteller i soluppgången. Jag bestämmer mig för att göra mitt yttersta för att hålla mig vaken under dagen och inte fastna i en slumrande katakomb. Flugorna är plötsligt två och vill göra mig sällskap trots att jag saknar något att erbjuda. Jag dricker av kaffet som blir godare av det kalkhaltiga vattnet. Träden lyses upp för att sedan få någonting flackt över sig då solen ändrar riktning. Flugorna är ljudlösa och deras lätta beröring på huden håller mig vaken. Himmelen nu vagt ljusblå. En papegojliknande fågelsång har överröstat kraxandet. Sköljandet från diskmaskinen upphör. Klockan på ugnen visar 06.00.
-
Havet
Havet låter sig inte infångas som en fisk, låter sig inte färgläggas eller karaktäriseras. Havet är inte en klenod, en entydighet, en form eller en struktur. Havet är en historia av människor på ytan. Havet är ihåliga vrakdelar som spolas upp på främmande land. Havet är ett tillstånd, ett sätt att förhålla sig till väder och vind. Havet är molnpartierna som ser ut att vilja doppa sig i vågbruset, men som alltid hejdar sig i sista sekund. Havet är tristessen, klagan och spekulationerna, erotiken och svimningsanfallen. Havet är slemmig tång, oberäknelig vrede och munter religiositet. Havet är knastrande snäcksamlingar och gnistrande stanniolstänk omsorgsfullt utströdda över en förrädiskt blå sammetsfilt. Havet är den väggfasta silverklockan i horisonten och det blekfeta, svällande klotet ovanför samma horisont. Havet är vindpinade dynor, knytnävshårda stenblock och lömsk vegetation. Havet är fötter som dras ner i en hård kall grav. Det är den ensamma flotten, den stillsamt guppande småbåten och sirenerna. Det är den ödsligt blinkande färjan mellan två kontinentalplattor. Havet är varm aska, en mytologisk skattkista eller en plötslig ingivelse, en sorts meditation. Havet, en nedtyngd fågel.
Jag har aldrig förstått mig på stjärntecken. Men medan vågen är vad den är har vattumannen valt sitt element. Att lära sig simma var för mig en gång i tiden liktydigt med att lära mig gå.
-
Ledighet
Regnet hamrar mot rutorna. En grå gardin av molnuttömning. Det är inte åskan som mullrar dovt utan grannarna som rullar de gröna soptunnorna upp för kullerstensgränderna efter morgonens tömning. Efter extremhettan har regnet kommit. I tilltagna sjok vräker det ner och ger växtligheten vad den behöver.
Familjen sover och jag har gjort dagens första kopp kaffe. Gårdagen tillbringades i goda vänners lag och det bjöds på utsökt mat i utsökt miljö. Där satt en samling kvinnor som kan sin kokkonst och pysslade om en som om man vore en mindre kunglighet, skakade välbehövligt liv i ens sociala ådra som numera är decimerad på grund av småbarnstillvaron och allt vad den för med sig. Och där sprang ungarna runt, glada och nyfikna medan jag själv sjönk ner framför det dukade bordet där rätt efter rätt slussades in. Vi åt och pratade och hade det trevligt som man bara har när historien spelas upp i väl valda delar och man samtidigt känner vänskapens aktualitet spira, hela tiden kantad av kärlek och acceptans. Den enastående utsikten utanför huset med Österlens savannliknande fält runt omkring sig och det vidsträckta havet som en perfekt ritad remsa nedanför, gjorde inte saken sämre. Inte heller den pigga hunden som strök runt vårt bord och skällde vid en potentiell inkräktare, röken från musslorna på grillen eller att det bakom oss snart skulle sänka sig en mild solnedgång i trädalléns små glipor.
Vardagen innehåller sina problem och hinder på vägen. En betydande del är i, och under någon annans makt och kontroll varför vikten av de egna handlingsmöjligheterna ökar. Den totala friheten eller frånvaron av motgångar hade inneburit färre skarpa val och noga avvägningar, en mindre dos ödmjukhet. Men vissa kvällar, dagar eller veckor blir de icke önskade stoppklossarna inte lika synbara, inte lika påträngande. Att följa sitt barns rörelser på lekplatsen som vi har för oss själva och hänge sig åt en ljuvlig monotoni laddad med utvecklingssprång och eufori för att sedan traska hem och äta en ragu som fästmannen lagat, räcker för mig. Runt om oss breder jättelika vidder ut sig, havet ber inte om ursäkt för sig och även om jag gärna hade sluppit husbilarna och ibland undrar om Österlen håller på att insomna till en självupptagen geriatrikavdelning, dras jag hit år efter år. Framtidsbeskan dyker upp, den existentiella tyngd som det innebär att vara människa likaså, ältandet över felaktiga beslut eller bara oron för hur allt ska gå, blir vi aldrig kvitt. Men i det överraskande nuet som delas med andra, i uppmärksamheten som spelar mot en fond av barndomsminnen då jag tillbringat somrarna här nere sedan 1991, är det hanterligt. Jag lär mig av barnens osvikliga förmåga att omfamna ögonblickets allra mäktigaste beståndsdelar. Jag vilar i den lika arrangerade som mindre tämjda natur som jag har inpå knuten. Och jag känner hur lite som behövs för att en prosaisk men fullvärdig njutning ska infinna sig.
Jag tänker på fiskarnas liv och hur stort det var ute till havs medan kapellet där de gick och bad är litet liksom gränderna och de en gång så enkla husen, som kontrast till rikeböndernas storgårdar och storkyrkor uppe på fälten. Historien spinner vidare och nya liv broderas ut i den. Fiskesamhället är dött. Östersjön är inte ens förföriskt på ytan. Bönderna fortsätter att odla sin mark och skörda sina åkrar. Vi är en ledig stockholmsfamilj, en i raden av sommargäster, av tillfälliga besökare som har rotat sig här och gjort om fiskebostäderna till semesternöjen. När jag var barn hade de sista yrkesfiskarna pensionerat sig, men de kunde berätta om illmariga höststormar och daglig sillfångst. Nu lever de inte längre, ingen vill äta den fisk som fortfarande må simma i havet, deras barn har sålt husen till suktande storstadsbor och det vilar en förgången romantik över alltsammans. Det skulle kunna upplevas musealt, allt för gentrifierat, allt för tillrättalagt. Men det faktum att det är mina barn som leker här, att det är de som nu skapar historia och minnen kring platsen gör fortsättningen bara vacker. Jag hade inte velat att den såg ut på något annat sätt.
-
Hetta
Man skulle kunna tro att sommaren lider mot sitt slut. Gräsmattorna är solkigt gula och trädkronorna hänger som slaka tvätträcken. Det ligger en utmattning i den av hetta dallrande luften som komprimerats till en känsla av rykande plåt så fort man hamnar i det gassande solljuset. Tidigare bjöd augusti på denna ingrodda atmosfär, det högintensiva slutet. Då när skolor och arbeten drog i gång och värmen som man snuvats på i början av sommaren, plötsligt infann sig, retade en vid skolbänken eller på det luftkonditionerade kontoret där irriterande minnen av veckovisa regn sipprade fram i medvetandet. Nu är det inte ens juli månad och Stockholm är redan en plågsam plats att vistas på.
Staden i norr var länge skonad asfaltshettan som Don DeLillo skriver så träffande om i ”Vitt brus”: ”Hettan från luften, trafiken och människorna. Hettan från mat och sex. Hettan från höga hus. Hettan som strömmar upp ur tunnelbanan. Det är alltid nio grader varmare i storstäderna. Hettan stiger från trottoarerna och faller från den förgiftade himlen. Bussar sänder ut hetta. Hetta strålar ut från skaror av kontorsfolk och människor som är ute och handlar. Hela infrastrukturen bygger på hetta, förbrukar febrilt hetta, alstrar mer hetta”. Men inte längre. Fortfarande fläktar det på gatorna och något säger mig att det katakombliknande röret som man forslas i mellan anhalterna i en stad som säg Paris där man missar allt, där intrycken smälter, tynar bort för det enda som man tänker på är svalka, skugga och vatten, fortfarande är värre. För det har ju blivit varmare överallt. Södra Europas huvudstadsgator är numera fyrtiogradiga turistugnar sommartid.
Jag väljer skuggan och den vind som går att hitta. Parkerna fylls av kroppar, nedåtvända och avklädda på filtar eller handdukar på de luggslitna, urblekta gräskullarna. Jag slås lika mycket av en långärmad skjorta, en collegetröja eller en jacka i denna temperatur. Flykten är ständigt närvarande.
Om barndomens högsomrar var spirande glädje, är dessa heta löpbandsdagar, en magsårsframkallande påminnelse om ett oönskat tillstånd. Solen är pockande, snudd på grym i sin ofantlighet och skickar med sina skarpa strålar ut en varningens finger. Jag tar inte längre för givet att det kommer vatten i kranen när jag spolar och undrar om jag verkligen ska fortsätta vattna mina blommor. En sorts helighet inträder i de mest mikroskopiska stunder då tacksamheten över det lilla gröper ur en bit av mitt hjärta. I en pågående tornado av gnagande obehag och oro blir att sitta sysslolös i en sandlåda och titta på sina lekande barn eller att blicka upp mot husfasader och pricka in stilepoken intill sin käreste, lugnande avbrott. Resurserna känns dyrbara, tillvaron har stannat till i ett frågetecken. Överallt talas det om andra livsstilar, om andra livsval, andra sätt att leva. Jorden behöver andas. Och vi med. Andningshålen stryps dock gärna och det alternativa utforskandet ifrågasätts. Det finns fortfarande normer för hur man ska leva och det är lätt att straffa den som avviker. Men att vegetera i ett avdomnat paradis har sitt pris. Ökensanden må vara svalare en bit ner för den som vill fukta pannan och den ensamme ökenvandraren kanske förr eller senare måste ge upp. Men på vägen lär han eller hon bli varse ett och annat medan den med huvudet långt ner i underjorden aldrig får se stjärnorna …
SKISSER UR VARDAGEN 