Har snart skrivit klart en novell på drygt 40 sidor. Den kan sammanfattas i följande mening:
Den omedvetna idén om att sanningen måste levas ut med konsekvensen att lögnen blir dess enda syresättningsapparat.
Kategori: Text
-
12 november
Häromdagen tänkte jag: det bästa och det sämsta som sägs om dig sägs när du inte är med.
Vi får sällan höra det sanna, förbehållslösa berömmet, men heller aldrig den värsta kritiken av våra prestationer eller personligheter. Det finns något förskonande i den sociala hövligheten (hur utmanad den än är på nätets anonyma fora). Vi lägger oss oftast på anständighetens balanserande linje i mötet med andra. Vi är duktiga på att inte trampa någon på tårna, men det översvallande bejakandet ligger heller inte för oss.
Därför är det lätt att tro att man glider runt som befriad från omdömen från andra om man inte tigger om dem. Denna känsla av människors relativa likgiltighet är, om jag får säga det själv, rätt behaglig. Jag föredrar alla dagar artig likgiltighet framför dömande blickar, elaka tungor och falsk inställsamhet. Sköt ditt så sköter jag mitt, är en ganska bra utgångspunkt.
-
Tolv meningar
Knäckta kastanjer under fötterna.
Droppar från en byggnadsställning.
Så fort jag slår på nyheterna vrider sig magen.
Frasiga kastanjelöv i höjd med bussens rutor.
Den första snön. Bara oktober än.
Humlegården förvandlas till en målning av Renoir. Solen har något förgånget över sig.
Jag sitter i trapphuset eftersom vagnen inte går in i hissen och det sjuka barnet sover i vagnen. Jag tar del av Péter Nádas besatthet av luft. Hur kan det finnas så mycket luft och ändå vara så svårt att andas?
Nyheterna öppnar Pandoras ask till helvetet.
-
Verkligheten och tinget
När Alain, huvudpersonen i Pierre Drieu La Rochelles legendariska roman, Irrblosset (Tag ditt liv) (nyutgiven av Bokförlaget Faethon) ska få fatt i världen blir han alldeles nollställd. Detta oavsett om det gäller konst, politik, moral eller filosofi. Han förstår sig inte på sanningen som mest tycks vara lögn och tomt prat. Han vet inte vad livet går ut på och har vid trettio års ålder givit upp försöken att hitta sin plats, sitt kall, sitt leverbröd eller den stora kärleken för den delen. Livet och döden är samma sak och världen befolkas av ”tomma skuggor”. Han sjunker djupare ner i dagdriveri och introspektion, gött av ett långt gånget narkotikamissbruk som härjat hans en gång vackra ansikte. När han konfronteras med de mer lyckade, men inte alltid själsligt lika utvecklade individerna som kommer i hans väg, blir livsgnistan inte direkt större. Glappet mellan honom och verkligheten växer. Kvinnornas kroppar lämnar honom likgiltig eller osäker och vännernas förnumstigheter gör honom bara mer nedslagen.
Men en av få ljusglimtar som denna så tidlösa roman erbjuder (den kom ut 1931) är precis i början. Huvudpersonen befinner sig i sitt rum på drogavänjningskliniken och tingen har ordnats minutiöst. Alain skyr världen, men en stapel med tändstickor gör honom överförtjust. Föremålen ger tillvaron om så bara i ögonblicket, stadga och kontur. Där annars rörelse råder — det kringflackande dagdrivarlivets själva essens (”Han måste förflytta sig hela tiden, röra sig från ett ställe till ett annat, inte stanna någonstans. Fly, fly.”) — står föremålen för kontinuitet och trygghet. Om tankarna hos Alain å ena sidan upptas av hur han ska få pengar, helst genom att krama ur rika flickors plånböcker, å andra sidan i större existentiell bemärkelse, av huruvida han ska fortsätta leva, är föremålen bara var de är. De roar honom ibland och kan då ge hopp om en framtid som när Alain föreställer sig vad han skulle sälja för sorts krimskrams om han reste till New York och öppnade en kuriosabutik. Utsikten att arbeta med antikviteter skulle ta udden av orealiserade drömmar och ambitioner som i självtvivlets skugga, baseras på att huvudpersonen tror sig egentligen vara ganska medioker. Oförmågan att hantera verklighetens villkor trots att man har den mentala kapaciteten till det (vilket Alain genom sina betraktelser och sina skrivardrömmar bevisligen har) är intressant. Tingen och den statiska kuliss som de utgör kan inte göra honom besviken, kräver inte hans uthållighet eller tillgivenhet. Föremålen kommer inte döma hans destruktiva handlingar eller tycka synd om honom när hans förfall är ett faktum. Rörelsen är närmast tvångsmässig; Parisnätterna pulsas igenom utan mål och mening från bar till bordell. Inte ens heroinet ger denna böljande kropp ro varför det som den gamla titeln antyder (Tag ditt liv), bara tycks kunna sluta på ett sätt. Om föremålen då skapar känslan av att röra vid någonting ”utanför honom själv”, det vill säga någonting högst konkret och inte auratiskt som hos exempelvis Walter Benjamin, kan de kanske bli räddningen. Rummet med sina döda, fasta inslag blir något att vila i från bitterhet och själviakttagelse, egna krav och känslomässig förflackning.
Efter att en man blivit skjuten till döds i kvarteret som var mitt i tolv år, råkade jag ha vägarna förbi. Det var morgonen efter dådet och i korsningen där det inträffat, stod två polismän. Avspärrningarna från natten hade upphävts och runt omkring var allt som vanligt så när som på några journalister från Aftonbladet som gick runt med mikrofoner och hoppades att fånga ett vittne eller en granne i området. Polismännen fick meddelanden i hörsnäckor och talade där emellan vänligt och tålmodigt med alla som kom fram (vilket inte var många). Tvärs över gatan såg jag hur det lyste i lägenheten som snart kommer vara vår, lägenheten i samma kvarter som jag hade kunnat bo sammanhängande i, men då jag när detta mord ägde rum, den 13 september 2023, uppehöll mig på annat håll. Jag hade således inte varit på plats och hört eller sett något, men jag ville veta. Var hade det skett? Alldeles utanför det som snart är vårt vardagsrumsfönster? Barnens sovrum? ”Jag tror det var här”, sade ena polismannen och pekade på en brun sandhög med blod intill övergångsstället. Högen hade inte ens storleken av en halv människokropp.
Jag tänker på Alains verklighetsfobi, inte främst i form av flykten till heroinet, utan i det blickvis klarsynta tecknandet av närmiljön. I det osvikliga kaos som vi vadar runt i, kan vi inte vara säkra på någonting annat än det som vi uppfattar med våra sinnen. Vilken politik ska vi ha? Vilken moral ska vi bekänna oss till? Vilken Gud ska vi tro på? När jag läser om Heideggers syn på nihilism och uppmaningen till oss att inte fly den utan tränga in i dess innersta väsen, slås jag av att rädslan att ta ställning till de stora frågorna är rädslan för vilket nytt monster som ska födas ur det system som vi omfamnar. Det gäller såväl våra samhällsvärderingar som uppfattningar om oss själva. Kan motorn i nihilismen vara vår misstro till vad Alain beskriver som hopplöst pretentiösa system? Religion skapar krig. Politik skapar våld. Moralen vrids och vänds, och tillämpas efter behag. Ernst Jünger talar i sina krigsdagböcker om civilisationens väldiga tyngd och att han känner sig som bäst till mods i något slags anarkistiskt tillstånd. Men nihilismen blir i mina ögon det närmaste vi kommer anarki. I detta virrvarr som är vårt högteknologiska distraktions- och bristsamhälle finns inte många krokar att haka i. Den som bekänner färg, kan om den inte är fanatisk, sällan tro fullt ut på sin övertygelse för i morgon gäller någonting annat. Förankring, reflektion och autencitet får ge vika för ytlighet, snabbhet och konstgjordhet. Fler än någonsin tycks behöva en ryggrad, men obehaget inför en ändring av kurs är större än desorienteringen som begraves i skräpkultur, överkonsumtion och bortledning från väsentligheter. Alain tog till drogerna för att slippa ta ansvar. Vi har en hel pillerindustri som löser våra behov, allt från önskan om ökad arbetskapacitet till ångestfrihet. Människor skjuts regelbundet till döds på våra gator och ”vi får vänja oss vid det”, som polismannen sade där i korsningen. Men jag undrar hur man ska vänja sig vid en sådan verklighet?
Tinget får en alltigenom avgörande betydelse i Irrblossets sista stycke som lyder: ”En revolver, det är någonting solitt, någonting av stål. Det är ett ting. Att äntligen stöta samman med tinget”. Livet och döden förenas som två abstraktioner, tinget är förbindelsen mellan dem.
-
13 september
Jag tänker: det enda som räknas är att vara fullt ut levande i varje stund. Och så förundras jag över hur lite som behövs för att livskraften ska sippra ut i den unika stundens alla skilda och igenkännbara beståndsdelar.
-
Tunnelbana
Gravid ung kvinna med man intill
Blond kvinna med det typiska utseendet nu för tiden. Uppsvällda läppar, markerade kindben och nedtill minsta rand mejkade ögon. Hon drar fingrarna utmed vattenmelonen som är hennes mage. Håret är sprött efter för hård färgning. Ansiktet är stelt och medvetet om betraktaren. Mannen sitter som en uppassare bredvid henne, ett slags hovnarr. Han är kort och han ser ovanligt lycklig ut, som om alla tysta frukostar och trevande samtal vid middagsbordet ännu inte infallit eller för att hennes fylliga skönhet slätar över brist på livsinnehåll. De ska bli föräldrar! Hon lyser som en madonna, en solstråle, men hon är samtidigt otillgänglig för hans glupska intresse, hans allomspännande uppmärksamhet av henne som hon njuter och samtidigt tråkas ut av.
Ung tjej som äter glass
Ung, mycket vacker, alltigenom naturlig tjej äter en strutglass vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Hon är centrerad i mitten av perrongen varför en målning eller ett fotografi av henne vore passande. Kanske med dragning åt Karin Broos pastellsolkiga flickrealism. Tjejen har en somrig klänning, bara ben och en svart sportig ryggsäck som gör bristen på fåfänga uppenbar. Ingen man är dock i sikte och kan klä av henne med blicken; hon får tack och lov vara i fred. Även när hon kliver på tåget väljer hon en centrerad placering, nämligen i mitten av den vertikala sittraden med gula och grå säten. Glassen skär hennes gängliga figur i två halvor.
//
Pulserande susande tåg framskrider i långa mörka tunnlar. Rytmen, tempot får mig att tänka på tivolin. Det kan också vara inbromsningen och det lätta illamåendet som infinner sig när bygeln fälls upp.
Man som talar i telefon
Man i trettioårsåldern. Bångstyrig svart kalufs. Skägg. Gröna linjen i morgonrusning. September. Snäcka i plast i örat. Enda replik som yttras och som bryter igenom tystnaden: ”Streamingtjänsterna är ett pyramidspel. Det finns inga pengar att tjäna”.
//
Vi är alla dessa klippdockor, alla dessa vikbara pappersfigurer och statister utan röst.
-
Föremålet
Det dammar och under ligger en fet yta på vilken dammet fastnar. Ytan är som hos en oljig vattenpöl där regnbågens alla färger återkastar en dåsig, metallisk hinna. Föremålet har länge legat staplat bland andra dammiga, av flottiga ytor täckta ting. År ut och år in utan att någon brytt sig om att se dem och förbarma sig deras existens. Likt människor vissnar de av ignorerande och glömska. Jag har vetat att de funnits där, men aldrig tänkt på dem nämnvärt, aldrig kommit för mig att plocka ner dem eftersom det skulle kräva att jag uppmärksammade dem utöver det vanliga. Mer konkret: att jag greppade en glatt tygtrasa och en bunke metallputs. Det är först nu när jag är på väg att bryta upp, att lämna väggar, golv, tak, fönster och allt det som varit dessa föremåls famn under ett drygt decennium, som jag ser deras värde. Detta hem som inte har räckt för dem; de har avvisats till förmån för andra kärleksaffärer. Hur det blir framöver vet jag inte. De är saker och det är endast vi som berättigar deras fortsatta livsbana. Eller kapar den. Plötsligt ser jag ett övergivet hus som försluter sig i mossa och ogräs. Därefter skiftar bilden till en nätt liten silverskål med nyplockade körsbär i på ett rensåpat fönsterbleck. Jag ser en ny, oskriven vardag.
-
Tidens tristess
Under ett textsamtal som jag hade med en tidigare studiekamrat kom vi in på känslan som jag har med mig från barndomen. Denna var: vuxna umgås över alkohol och cigaretter och det är inte så farligt. Ingen tar skada, ingen med några få undantag, missbrukar och framför allt bär ingen en liten fingerpekande figur på axeln som säger: Du borde vara ute och springa en mil i stället! I en novell som jag skriver framträder också vad jag tror var ett känt tillstånd förr, men som numera knappt existerar: långtråkigheten hos barn och ungdomar som följer med sina föräldrar på middagar. Middagar som bestod av ändlösa samtal som man inte förstod poängen med, som man som ung betraktare upplevde aldrig syfta till något, aldrig mynna ut i någon konkret handling. Detta umgänge pågick och man ansträngde sig för att hålla god min mellan gäspningarna. Såhär i efterhand ser jag en stor förtjänst med umgänget: det saknade helt uppochnedvända mobiltelefoner på bordet. Enda sättet att fly om man som vuxen inte heller uthärdade, var att lämna sällskapet för en kort badrumsvisit. För visst begriper jag också i efterhand att det fanns en leda även hos de vuxna. När After Eighten dukades fram till det nattsvarta bryggkaffet i soffgruppen, hade man trots allt avhandlat det mesta av intressant samtalsstoff vid middagsbordet. Var cigaretten då en del av den hedonistiska premissen som framstod så naturlig, men som kanske var dåtidens vibrerande skärm?
Min studiekamrat påpekade riktigt att det i dag är mer accepterat att sitta på en takterass och pimpla rosévin klockan tre en måndagseftermiddag än säg, 1995. Helgdrickandet är fortfarande stort i Sverige, men passerar jag en uteservering (huserandes året om tack vare värmelampor) ser jag människor tillämpa after work-principen oavsett tid på dygnet. Mycket har luckrats upp vad gäller alkohol och ingen saknar väl direkt inpyrda krogdimmor av bolmandes nattklubbs- och barklientel i en betydligt hårdare reglerad nöjes- och utelivsera. Men samtidigt kan jag, och jag tror inte bara att det beror på barnperspektivet, förnimma dåtidens hedonism som enklare, mer okomplicerad, mindre stigmatiserad. I dag ska rökaren genast ta hjälp med att sluta, alkoholkonsumtionen kan om den inte maskeras bakom livsnjutar- eller nörderiskynket komma att misstänkliggöra dig, och lite pasta och bröd är plötsligt en kulinarisk no go-zone. Och samtidigt, i en tid av utbredd upplysning, hälsostress och förmögna manliga pionjärer i Silicon Valley som lägger hela sin vakna (och sovande) tid på att optimera varje cell i kroppen, är den så kallade ohälsan enorm. Antidepressiva är det nya Alvedonet. Globalt är fetmaepidemin mer bekymrande än svält bland fattiga. Och droger har aldrig varit så lätta att få tag på oavsett om du är urban eller bor på landsbygden. Västerlandet verkar ha gått ner sig i en sorts depressiv hedonism där vinresorna till Toscana eller hälsosekterismen sticker ut som övre medelklassundantag. Frågan som jag ändå ställer mig när vi lagt ner cigaretten och tagit upp den blinkande plastbiten från bordet är: vad är det som vi inte härdar ut när tristessen så snabbt dövas utan att vi behöver dränka våra lungor i tjära?
-
Rädsla och hot
I Ernst Jüngers ”Krigsdagböcker” som nyligen nyutgivits på svenska och som skildrar Jüngers tid som inkallad i Andra världskriget, står det på ett ställe: ”De synliga elementen intensifieras till den grad att det inte längre finns plats för reflexioner, inte ens för rädsla”. Det är november 1944 och kriget börjar lida mot sitt slut, vilket dagboksförfattaren är ovetandes om, förstås. Men vad som åsyftas är att han redan blivit vittne till så mycket brinnande ”konfetti”, så många flygplansdelar som fallit från himlen, så många bomber som briserat och så mycket rök, gnistor, smällar och hemskheter att rädslan till slut upphör. Det fasansfulla skådespelet som ett krig innebär blir, trots sina extrema uttryck, en lika simpel vardag som vilken som helst. Till sist hoppas till och med barnen att bomberna ska falla för då slipper de gå till skolan. Den mänskliga förmågan till anpassning är enorm.
Språket hos Jünger är i sig ett medel för distanserande, en skyddsväst och ett sätt att härda ut — han klarar sig själv, men förlorar sin son under en beskjutning i Italien. Dagböckerna har bitvis anklagats för att med sina stegrande, utbroderade fragment romantisera och försköna fruktansvärda händelser, förvandla brutaliteter till estetiska praktiker snarare än att erbjuda läsaren sakliga vittnesmål som krigsskildringar oftast kokar ner till. Men det är också de många målande beskrivningarna och de vardagsnära, men väl fångade betraktelserna i skuggan av striderna som får en att vilja läsa. Det är hur kriget kan vara något annat, hur det kan bli subjektivt och också emellanåt drömskt. I de politiska analyserna blir Jünger dock problematiskt vag och även om han tar avstånd från den pågående deporteringen och utrotningen av judar, är landet som kallat in honom — Tyskland — något av en blind fläck. Jag ser ingen direkt vånda hos den som skriver, men jag skönjer knappast någon patriotism heller. Fosforattentaten mot tyska byar av de allierade är dessutom allt annat än trevliga och iakttagelserna av drabbade kvinnor och barn träffar rakt i hjärtat. I krig finns inga oskyldiga som det heter.
Jag fastnade vid Jüngers tankar om rädslan med anledning av sommarens oroligheter som blossat upp i Sverige. Löpande koranbränningar. Viskningar om terrorhot. Allmän oro. Rädslan finns där hotet om våldet finns och den är kanske det mest effektiva vapnet. Har man satt skräck i någon har man vunnit en delseger som våldsutövare. Ibland hör jag såväl ukrainare som ryssar få frågan om de är rädda i ljuset av det nu pågående kriget i Ukraina. De flesta svarar: nej. För den mitt i stridigheterna måste bara se till att överleva.
SKISSER UR VARDAGEN 