Rosenbuskarna i Vanadisrondellen och nedanför Rödabergsbrinken blommar. Rosa, klotrunda huvuden som lyses upp av bilarnas svepande framlyktor.

Kaffe och croissanter är mitt bränsle. En grå dag rullas ner framför ögonen. Himmelen: tjock och kritvit. Ändå är ljuset grafitfärgat och ljungen på kaféets uteservering den enda färgklicken i gatubilden. Jag vecklar in den sovande bebisens händer i overallen, drar upp dragkedjan och lägger hennes filt över mina ben. Kaffet serveras i en lerkopp utan handtag, croissanten är för stor för fatet. Jag är ensam på randen av korgstolar intill husfasaden och skymtar människor passera i ögonvrån, men är alltför upptagen av boken som jag precis öppnat för att direkt lägga märke till dem. Uppriktigt sagt lägger jag mest märke till gatustädfordonen, leveranslastbilarna, högtrycksspolningsskåpbilarna och så vidare. De bullrar, dundrar, vispar, spolar och brummar och är morgonpigga som småfåglar.

Utomhus handlar det om att bebisen inte ska bli nedkyld. Inomhus är det tvärtom, hon får inte bli för varm med följden att hon vaknar så fort jag försöker lirka ur henne ur overallen. Termometern visade sju grader i morse. Sju grader. Jag resonerar med mig själv om vad en sådan temperatur kräver för ytterkläder. Det är inte särskilt kallt, men mina händer är avdomnade när jag rullar vagnen hemåt. Förkylningar kommer och går bland nära och kära. Utanför Ritorno står en beige Dodge, en typisk pick-up truck som jag annars oftast ser parkerad på Västmannagatan. Får för mig att den ägs av den råbarkade mannen som brukar rasta en jättelik Rhodesian Ridgeback i omårdet.

Jag känner mig som en udda fågel, känner att jag inte passar in. Mammorna är påfallande smala och deras dubbelvagnar gör att de ser skrattretande små ut bakom suffletterna. Papporna bär keps. Jag tänker mycket på mat, på skrivande och alla romanförsök som jag inser inte hade varit sämre om jag kallat dem färdiga. Hur jag tyckte att jag fick till slutet på ett sådant försök cirka februari 2019, men att jag när jag läste slutet senare inte drabbades av samma känsla som jag varit i när jag skrev det. Vi är snart hemma. Fukten letar sig in under kappan och upp längs halsen.

Den vakna bebisen ler stort mot mig i babygymmet. Jag är lite svullen av croissanten, inte det minsta piggare av kaffet. Nyligen läste jag också mobilanteckningar från en utflykt som jag gjorde till området där jag bestämt att romanen skulle utspela sig. De sade mig ingenting nu några år senare. De var för allmänt hållna, för ospecifika. De hade kunnat teckna nästan vilken sovstad som helst. Det som jag minns mest från den eftermiddagen var färden på tunnelbanans gröna linje. På Slussen trängde sig en äldre pappa in med sin vagn och knuffade till mig varpå jag sade någonting om att han kanske kunde vara lite hövligare. Då firade han av en blick som skar som en kniv genom smör och sade med lika mycket frenesi som kyla i rösten: Då skulle du ha varit med i Tokyos tunnelbana på sjuttiotalet.

En kondens lägger sig runt Torsplans två fallostorn. Jag tycker många människor i Vasastan ser olyckliga ut, som om de saknade förmåga att njuta, som om de inte var i kontakt med sig själva utan ständigt utanför sina tuktade kroppar.

Den vackra murgrönan på fastigheten i hörnet Vanadisvägen, Dalagatan är illröd som ett rödljus. Det är som om löven blödde eller befann sig i en uppspänd ugn och höll på att brinna upp. Medan andra löv faller till marken sitter dessa kvar. Deras trådverk är målarduken och huset deras hem. På nyheterna rapporteras det om konkurser. Min fästman berättar att ställe efter ställe klappar igen i kvarteret.

Solnedgången skär himlen i laxrosa ränder. Vardagsrummets ljus är hälften aprikosfärgat, hälften gredelint i skymningen. Soffan, mjuk och krämvit. Upptryckt mot armstödet sitter min äldsta i randig tröja och lavendelblå bomullsbyxor. Jag försöker göra henne uppmärksam på himlens skiftande toner, molnformationerna som för tankarna till eld, paradis och däremellan jättelika dammtussar eller avgasmoln. Men hon är måttligt intresserad. Min fästmans bokhylla reser sig som en enda möbel med ryggar som rymmer den tysta klokskapen. Jag stryker mig mot min äldstas lena kind. Doften av henne och förskola …

Kärlekspar på Brunkebergs bageri som utstrålar omtanke. Attraktion smittar av sig. De suger in varandra med blicken och flätar fingrarna sådär klassiskt över bordet. Hon i rostbrun manchesterkavaj och han mycket blond. Han greppar en fralla med vallmofrön och för till hennes mun. Hennes näsa: en aning böjd. Levande ögon och glänsande mörkt hår i självfallande vågor. Lugg. Platåstövlar och strumpbyxor. Jag smälter och generas samtidigt. Sneglar på dem mellan mina tuggor av ett torrt scones och min bebis som ska underhållas i vagnen. Hon berömmer bebisen och jag har svårt att bestämma ålder, vad de sysslar med, var de bor. Filmiskhet. Varm, sensuell stämning. Han, liksom lite efter i reaktionerna med uppspärrade ögon och vriden nacke, men sympatisk. Hon: eldig, lycklig, men inte utan djup. Den tunna datorväskan intill henne gör henne till någon med ett vanligt jobb fast hon inte känns vanlig. Han måste vara mycket kär så som han tittar på henne. Ring på fingret.

Sjuder av eufori. Ilar av välbehag.

Bankar av hopp.

Sönderfaller av glädje. Delar sig av rädsla.

Och så slocknade ljuset inför lögnens ansikte.

Det har skett ett skifte. Från att kroppen har varit tung och otymplig efter två graviditeter till att den de senaste veckorna flyger fram. Från att det känts som att bestiga ett berg varje gång som jag ger mig ut, flåsandes, kippandes efter luft till lungorna till att åtminstone plana ytor får mina fötter att sväva.

Jag har aldrig varit någon långdistanslöpare. Min kropp är en annan än den seges, uthålliges, min ork och mitt vanvett inte tillräckligt för de övermänskliga distanserna. Jag är inte hon eller han vars smärta och lättja aldrig sätter stopp när benen inte bär längre. Jag blir rent ut sagt uttråkad av att springa för länge. Men jag är disciplinerad och om jag väl bestämmer mig för att ge mig ut är att snöra på sig skorna en befrielse.

Löpningen med sin stundtals ångestframkallande anstormning av fysiologiska reaktioner är frid, inte prestige. Jag har alltid struntat i prylar som ska förbättra prestationen (löparklocka, vätskebälten, specialgjorda skor etc.), vägrat alla tävlingslopp, aldrig sett mig som en löpare utan som någon som springer. Och ändå är det tjugo år sedan som jag påbörjade mina rundor … Till en början mot Fredhälls vassa klippor och tillbaka till föräldrahemmet några kilometer bort.

När rundorna är som bäst är de en upptäcktsfärd genom städer, byar och natur. På resor har ett par röda, alldeles för små och trasiga Converse tjänat som löparskor. Och jag har tänjt mina hälsenor och stärkt mina vader vid otaliga stränders vågskummande vattenbryn.

Löpningen får mig att omslutas av min egen stad som härom veckan när jag saxade mellan folkhoparna utanför Stockholm central i fredagsrusningen när hamburgare och pizza anföll näsborrarna som två osynliga doftkusiner. Jag såg människor och de såg mig, men vi befinner oss på olika plan. Jag springer i från och till något samtidigt. Jag bearbetar intrycken men utan att övermannas av dem för det finns ingen möjlighet att vara kvar i pizzerians surdegsångor eller hamburgerkedjans transfettsos. Jag fortsätter. Drar ner på takten när motståndet blir större. Som vid kullen som leder Upplandsgatan från Norra Bantorget in i den sekelskiftesmättade stenstaden där endorfinerna börjar pumpa som varje gång jag kämpade mig upp för kullarna i Lissabon. Åh, dessa branta gator och magnifika utsikt när man väl tagit sig upp från hamnen!

Lungorna, benen, det rusande hjärtat. Livet svettas ur mig och jag känner mig levande.

Mandelträdet på balkongen spritter i ett guldregn när solen genomskär de tunna, i vinden fladdrande löven. De fetbladiga krukväxterna med lingonliknande blommor ser ut att trivas i blomsterbyttorna. På stolen med beige vadderad dyna, sitter jag iklädd blåvitprickig långklänning och matchande hårband med en bok i knäet. Det har gått trögt att skriva på sistone. Meningarna vägrar formulera sig. Det inre vill inte titta fram och spillas ner på papperet.

Det är som om hösten tagit mig i besittning, som om vardagen kramar ur all kraft, som om det som finns kvar när skrivandet kommer på tal är en osorterad samling av intryck och tankar. Jag är för det mesta glad. Har ett för en del förbipasserande irriterande leende på läpparna. I min stadsdel ser man helst dryg ut, med kepsen på och tightsen slimmade om de vältränade låren. Jag är ensam om att läsa, känns det som. Sommarens energialstrande vibrationer har klingat av och en sorts trolsk, sagolik skönhet har intagit Humlegården och Djurgårdsbron när jag beger mig bort från hemmet ett slag. På de dyraste adresserna i Stockholm märks ingenting av gårdagens explosion som fick fönsterrutorna att skallra norrut.

Jag försöker svälja ett par motgångar, inte minst ekonomiska sådana och stänga öronen för illvilliga röster som säger åt mig att jag inte duger åt det som jag vill: att skriva.

Väta, tunga och fuktiga moln, grå dimma, dis runt rödljusen tidiga kvällar och otåligt brinnande värmeljus. Buskar och träd som transformeras. Färgernas fanfar och naturens final innan grenarna klär av sig inför våra ögon. Jag räds inte mörkret eller de stympade dagarna, tvärtom tjusas jag av att få gå in i kokongens innersta rum, att söka mig ut i dimman.

Men våldet, krisen, kriget i den värld som omsorgsfullt filtreras genom mediernas uppseendeväckande rubriker, påminner också om trygghetens tillfälliga boning. Jag önskar att jag kunde säga att det fanns något subversivt i den tid som vi lever i, men den känns uteslutande destruktiv. Kall, hård, ogästvänlig. Jag glider in i dystopiska bilder, men vet att inte heller de är sanna. Det gäller att vara sansad, att inte tappa förnuftet.

Och till sist, apropå skrivkramp … Dostojevskijs ord i Onda andar om att tankarna aldrig blir så djupsinniga när de skrivs ut som när de tänks, kunde inte stämma bättre. Jag kommer således alltid ligga på minus.

Det finns en illusion som jag går på gång på gång. Jag tror att jag är säker och saker och ting faller ur händerna. Jag tror att jag är förberedd och det oväntade sker. Jag tror mig vara garderad och jag krossas. Jag tror mig kunna styra över detaljerna och livets innehåll, forma dagarna efter en föreställning, men de blir någonting annat. Jag tror att jag vet när det i själva verket är högmod. Och ödet säger då: Att begrava kontrollen är att förlora idén om sig själv som gudomlig.

Det talas om nuet. Ständigt detta nu. Det som ska utmynna i den fluffiga lyckan. Den som vi älskar, älskar att tala om och sträva efter, men aldrig uppnår permanent. Låt oss vara ärliga med det!

Så nuet, vad är det egentligen? Ett flyktigt ögonblick? En förnimmelse av kropp och tillstånd? Handlingen i stunden? Känslan som råder där och då? Är tanken vilande eller aktiv? Är vi själva aktiva, i färd med att nå målet där borta … ? Eller är sysslolösheten det enda som förmår bringa oss till fullödig närvaro? Den franske 1600-talspessimisten, Pascal skrev: ”Vi lever aldrig i nuet. Vi tar framtiden i förskott, vi vill liksom påskynda den, som om den dröjde med att infinna sig.”

Vi skyndar från nuet. Vi skyr det samtidigt som vi förförs av det, uppmanas att bejaka det, men går vilse. Nuet är ett koncept, en idé, en utopi. Vi mediterar, men i konflikt med oss själva eftersom så mycket vill kasta oss från stunden och tillbaka eller framåt i tiden. Nu är kamp, som Camus konstaterade. Det vegetativa, besjälade tillståndet är kortvarigt … Vi har åtaganden och förpliktelser, världen väntar på oss med sina elräkningar och sitt hörndamm. Rör dig, säger rastlösheten när vi inte sliter eller dräneras av krav. Och Pascal igen: Nuet plågar oss, vi döljer det för att det kränker oss och när det glädjer oss ”beklagar vi dess flyktighet”. Vi sysslar enbart med det förflutna eller framtiden, fortsätter han, för vårt mål ligger i framtiden. Glädjeämnena kommer när vi blivit bättre människor och nuet är aldrig tillräckligt uppslukande. Det lovsjunger vad vi ännu inte vet. Eller lägger våra pannor i djupa veck över gamla snedsteg. Men nuet är också ren och skär existens. Det är de inre och yttre överraskningarnas magi … Det är lyckan. Smärtan. Euforin sammantaget. Det är en sekunds beröring av en mjuk bebiskind och ett efterföljande tandlöst leende. Det är vissheten om att jag fortskrider tills allt stannar. Att evigheten utsträcker sig till ett ögonblick och att fjärilens vingars skönhet hade varit bortkastad om allt handlade om tid.