Inlindad i klarvakenhet och dvala på samma gång, ligger jag tätt intill min snusande dotter och njuter av att vara vaken trots att jag vet att dagen blir betydligt tyngre, segare, mer ansträngande när timmarna av sömn är få. Jag försöker somna om, men blicken öppnar sig, vill inte vandra ner i nya drömmar utan det är som om någon fäst sådana där Clockwork Orange-stänger mellan kindben och ögonbryn. Jag kan melodin vid det här laget.

Vägran att tända lampor och i stället förlita sig till levande ljus, ett större bockljus med stearin som rinner nerför kanterna och ett mindre värmeljus i en Iittala-ljusstake i glas på köksbordet. Som om en alltför kraftig synlighet i mörkret skulle bryta ett slags dunkel och efterlängtad stämning. Tack och lov att det inte ljusnar än på ett tag!

Den ende grannen som har tänt i huslängan mitt emot är grannen hos vilken det alltid lyser. En adventsstjärna i rostbrunt och ytterligare lampor där inne. Det är inte en vaken människas ljus utan någon som sover så, upptänt i köket. Släckt i sovrummet. Jag brygger kaffe och tror mig göra det extra starkt när det blir extra svagt. Lättkokar mjölk i en kastrull och klickar i lite grekisk yoghurt i en skål. Fyller sedan ett vattenglas och lägger ett vikt lapptäcke över köksstolen. Ljudet kommer från elementet som jag skruvat upp och kanske från ventilationen ovanför kylskåpet. Det är vinter och minus fyra grader. Snön ligger vänligt kvar över tak och mark, som om den lagt sig där för att skapa trygghet. Runt människors balkongräcken blinkar tvinnade glödlampor och ljusgirlanger. Det är ödsligt.

Dotterns andetag hörs inte längre. Jag är inte längre i hennes rytm, i hennes snusande. Hon är osynlig, men ändå med mig. Betraktad och beundrad i mina dagliga minnesbilder av henne. Nacken och de långa vippande ögonfransar, den skarpa nyfikna blicken, det hjärtliga kluckande skrattet. Karin Boye-frisyren som jag klippt henne i. Det är förresten sällan hon som väcker mig om natten. Hon sover så gärna, vaknar ibland och skriker till, men somnar alltid om.

Det är jag som ligger med vidöppna ögon. Ibland drabbad av ångest inför en kommande dag då huvudet vill dra ner mig i skorna, då tröttheten successivt ökar gravitationen och jag inte kan förstå hur det bara är förmiddag när det känns som eftermiddag. Men ibland, som denna morgon, är jag snudd på euforisk, glad, uppåt, ja, det är som om en urkraft vällde ur mig och kastade mig upp ur lakanen. Tvingade mig att ta tillvara på timmarna innan allt drar igång. Inspirationen dallrar i fönsterrutorna och luftrören sprängs som i en explosion av tacksamhet, knasiga infall och blixtrande idéer.

De morgonpigga som bara behöver några få timmars nattsömn beskriver sig uppleva en sorts megalomani. De må inte behärska drömtillståndet lika bra som vi andra, men vad gör det när man behärskar världen?

Kaffet i koppen ökar på hjärtslagen. Än mörker, mörker och åter mörker.

Att vara sömnlös är att dricka ur källan till det vakna tillståndets ratade droppar.